Pandemic blog 1

The world is in quarantine. Or at least we're supposed to be. Different countries handle it differently and Sweden is very laid back still, but I can't risk anything. I live with my mother who's in a double risk group and I don't want to infect her with anything.

Life feels like it's standing still.
I don't mind isolation, I often choose it myself anyway, people exhaust me. But this isn't as much of a choice, and the loss of control is getting to me. Majorly.
I miss going to the gym most of all. I need the endorphins. I need that time to myself where everything else is blocked out and I just use my body for an hour.
Yes, I _can_ exercise at home, but it's not the same thing. It's the whole ritual of getting on the bus, listening to music for 45 mins and looking out the window, walking to the gym, swiping my card, being in the locker room, doing my workout and just being not here. Where I am all the time now. In my bed. In my room. Constantly online because I need to feel connected.
The best thing I have right now is the night. The night sky, the night air. I walk around the neighbourhood for an hour or so, I've found the perfect spot for looking at the stars, and I go to the playground and sit on the swings for a bit. Just to clear my head. To have that time to myself that's outside of the walls of the house.

Studying has become difficult. It's weird, because nothing has really changed. My courses have always been online, but now everyone has to study from home, and the lack of living outside of home makes everything a blur. Makes things feel unimportant and I can't make myself do anything anymore. I hate it.

Today I've been anxious.
I worry about what this will all mean. About what's going to change.
I'm scared that things I really need to happen won't ever get the chance to happen. And I don't know how to deal with that.

Outside of my head everything is pretty much okay still.
It's just hell on the inside.

I'm going to write here daily, I need to get my thoughts out. I need to have this to look back at. Whatever future awaits.

Over and out

"And then suddenly you felt powerless, as though your bones had suddenly become soft, and you were miserable and hopeless"

Ding.

27.

The haunting number.

Nostalgi och dess obarmhärtiga grepp

Skriver väldigt sällan nu. Menar inte bara i bloggen, det är ju ganska tydligt att det nästan aldrig sker längre... men jag menar i allmänhet. Förr skrev jag jämt. För min egen del, för kreativitetens skull, för att distrahera mig från ångest, för att få utlopp för diverse sidor av mig själv som inte fick plats i vardagen...

Jag har alltid sagt att det dog ut i samband med antideppen. Att den dödade elden som fick mig att skriva. Men kanske tog orden bara slut... kanske behövde jag inte längre skrivandet som ett utlopp för smärta, och kanske var det allt skrivandet var för mig.

När jag säger att jag sällan skriver är det egentligen en lögn. Jag studerar, och har ett flertal skrivuppgifter jag gör. Jag skriver mejl till människor på andra sidan jorden som inte har så mycket kontakt med den yttre världen. Jag skriver med vänner och familj dagligen via Messenger. Men jag skriver inte för mig. Jag skriver inga noveller, jag skriver inte av mig tankar och känslor, jag är inte längre den uttrycksfulla människan som var beroende av tangenttryckningar och skrivkramp av blyertspennor och bläckpennor... och jag undrar ibland vad som hände med henne.

Varför finns hon inte kvar för att smärtan dämpades? Jag sa ofta att jag bara kunde skriva när jag mådde dåligt. Ur min självskadande hjärna flödade orden som blev till djupa samtal med vänner på MSN, låttexter till bandet... och... den här bloggen. Jag har nästan 11,5 år av mitt liv samlat här, delar av det. Glimtar.

Glimtar som tillåter nostalgin att skölja över mig, hålla mig kvar i dåtidens känslor, hur långt bort de än må vara idag.

Det är bitterljuvt, och beroendeframkallande.
Men vad finns kvar om inte en torterad själ när allt blir en längtan efter det som inte längre finns, som är otillgängligt?

God natt.

Kanske håller du på att dö trots allt

Eller också är det helt okej att det går månader mellan gångerna jag skriver.
Det är ändå min blogg. Har ingen jag skriver för egentligen.

Jag blev färdig med Komvux, skaffade en ny tatuering i USA, hade ett förhållande i 5 månader som tog slut av diverse anledningar, men det var mitt val.

Vad jag gör nu?
Tränar, hänger med vänner, spelar, längtar efter hösten, ska börja jobba om någon vecka förhoppningsvis och har återigen överlevt depression.

Jag har planer, viljor och drömmar, vad som blir verklighet återstår att se.

Men jag är här, och gör saker för min skull nu.
Det är ovant, men skönt.

Tror inte jag har mycket mer att säga, men det kändes trist att jag inte hade skrivit något här sedan maj... vet att jag om några år kommer fundera på vad som hände den här sommaren, och varför jag inte skrev saker... men å andra sidan lär jag minnas den ändå, för att jag skriver det här nu.

Next level remembering.

Indeed.
På återseende.

Okay then

Vägde mig idag... 92 kg. Har inte vägt såhär lite på 5 år. Känns skumt, för jag har pendlat mellan 95 och 97 i ett år.

Där ser man typ. XD

Wat.

10 år och 3 dagar.

Mitt första inlägg var om RHCP. Tätt följt av något om Tokio Hotel... ^^

Känns sjukt att kunna läsa saker från då med bara några klick. Och som den nostalgibaserade livsform jag är är det pretty damn amazing mestadels.

Sedan går det att diskutera hur pass hälsosamt det är att kunna färdas x antal år bakåt i tiden och återuppleva all skit ^^ för jag skrev som mest när jag behövde ventilera.

Whatever. Tyckte det var lite häftigt att bloggen passerat 10 år helt enkelt.