Nothing you say can change this.

Du vill inte läsa det här.

Hamnat i nån form av... ah, jag vet inte ens hur jag ska förklara det :S orkar inget, vill inget... eller jo, jag vill va i skolan på musiken... min buss gick för nästan 35 minuter sen o jag ligger fortfarande i sängen. är sjukanmäld, vet inte vad jag är för sjuk eller så... men, idag funkar jag inte.

det är nåt som inte stämmer.

vet inte hur jag ska kunna släppa det här..?

alla gamla trix för att klara mig ifrån det förr har jag blivit immun mot nu.

så många tankar som misshandlar min hjärna just nu alltså.

hungern gör sig påmind, och jag som tjatar på alla andra att de ska äta, försöker hitta nån del av mig som inte vill bojkotta mat.
...inte för att jag vet vad det skulle göra för nytta eller så... att inte äta menar jag.

finns ett sånt sug efter att skada mig på nåt sätt igen... det har snart gått 18 veckor.. ändå är jag villig att kasta bort allt, för en sista gång. bara en gång till. känna den där känslan, när allt kopplas bort och man för stunden kan andas igen, innan världen tar över och kväver en igen.
det är sjukt. jag är sjuk.

till och från i 5 år. och det ska gå att stå emot?
visst, klart det går ett tag.
Men, anledningarna till ATT jag gjorde så? är de borta?? nej. De har tryckts undan av "prat" ... hjälpte det?
eller är det bara fake? är det kanske så att jag har slutat för att stämningen blir så himla mycket trevligare då? varje gång jag öppnar min mun därinne ljuger jag förmodligen.
främlingar. jag kan knappt vara mig själv med människorna jag älskar. hur ska jag då kunna öppna upp bara sådär?
hej dubbelmoral, för visst säger jag jämt att det har hjälpt mig så himla mycket? ^^

jo, de hjälpte mig sluta med handlingen. men nej, det som fick mig att göra det, är inte borta. smärtan och "depressionen" (känns som jag alltid överdriver allt, jag tror inte ens på mig själv nu) som var konsekvenserna av mina handlingar, är inte de kvar? visar de sig inte bara på andra sätt??

hur många gånger sitter jag inte och straffar mig själv på olika sätt?

jag hade en bra dag, en riktigt bra dag...förra veckan. sen dess har allt gått nerför. vet inte ens varför.

jag ser sån sjuk sorg i mina ögon, på alla bilder jag har. det är nåt som fattas, och det skrämmer mig. jag vet inte hur jag ska hitta det... jag vet inte ens om det kan hittas.

spegeln hatade mig idag, och jag hatade den tillbaks. och jag vet redan att det jag ser inte är Bexy. så det spelar ingen roll vad ni säger, det sitter i mitt huvud. och det är inte förrän jag själv kan ta kontrollen över mig (hur dumt låter inte det då? jag kontrollerar inte mig själv...?) "Somebody help me through this nightmare, I can't control myself. Somebody wake me from this nightmare, I can't escape this hell."

jag är kort och hatisk mot alla idag.

De senaste dagarna harjag velat förändra mig, mitt utseende, drastiskt. varför? i mina ögon duger jag inte, i mitt huvud är jag nåt som bleknar bort....

jag säger gång på gång att det kommer bli bättre när jag börjar träna ordentligt... samtidigt som de tankarna går runt tänker jag på att träna för mycket, slita ut min kropp, och skadas på det sättet.
tänker jag på att äta frukost tänker jag även på att spy upp det igen.
om jag skulle sätta mig framför spegeln nu för att fixa iordning mig och något skulle gå fel skulle jag slå mig själv i ansiktet.
jag skrämmer mig själv med det här, men tycker samtidigt att jag är en liten mes som bryter ihop för ingenting.

...när man ska va sin bästa vän, och bara känner hat istället... hur ska man då klara sig?
idag kommer jag behöva göra sjukt många medvetna val. som att äta, och tvinga mig själv att inte straffa mig för det, jag VET ju att maten inte skadar mig. jag vet att deet blir värre utan...

för en vecka sen satt jag inne på Congero med tankar på att svälja massa värktabletter jag hade i väskan. bara för att. rop på hjälp säger ni väl bara då. jo, visst.. men hjälp? hjälp med vad?

alla de här tankarna...
...är den jag är.
iaf idag.