emotionellt lågtryck - it's been a while

Mörkret omfamnar mig likt inget annat.
En känsla från förr på nytt.
En välbekant känsla jag var trygg hos så länge.
Den som kväver mig sakta, lurar mig att först tro att allt är bra...
För att sen dra ner mig djupare.
Djupare i fel tankar.
En enda sak existerar sen i hjärnan.
En enda sak som vägrar lämna mig ifred.
Att ge upp nästan 23 veckor.
Bara för att få känna hur smärtan försvinner.
Att få sjunka ner i djupet av absolut ingenting, av falsk frid.
"Give me the pain that I'm used to."
Jag har aldrig bett om att bli förstådd.
Men att inte bli sedd gör ont.
Och då hinner tankarna ikapp.
Att knappt kunna säga hejdå...
Vart tog hon vägen?
Det var ju så bra nyss.
Nu finns bara viljan att skada där...
Mörker.
Och tårarna lämnar mig blottad i natten.
Förlåt.