Idag har varit en kass innehållslös dag.
Jag har legat i min säng, ätit värdelösa grejer, sovit, stirrat på en skärm fylld av hjärndöd humor hela dagen.
Gillar inte delen av mig som är så extremt co-dependant. Jag slutar fungera när jag är i ett förhållande och plötsligt ska vara ensam en eller ett par dagar.
Vet att jag skulle kunna bryta det mönstret hur lätt som helst, men jag har inte kärlek nog till mig själv för att ta itu med det. Samma med sockergrejen.
Jag började inte på LCHF för att göra mig själv en tjänst... Utan för att jag var så otroligt äcklad över mig själv och min kropp vid det laget att jag var tvungen att göra något och tursamt nog hade en vän som via sms mitt i natten peppade mig att göra något vettigare än att svälta mig själv med en diet bestående av gurka och kaffe vilket var min tanke från början.
Sen att LCHF gynnade mig och mitt mående var något som visade sig med tiden.
Så hur kommer det sig att jag nu lämnat det spåret och hamnat i självdestruktivitet igen?
Varför har jag slutat med något som gjorde att jag kände stolthet över mig själv? Något som fick mitt självförtroende att öka mer än någonsin?
Varför kan jag inte sluta äta socker när jag vet hur dåligt det får mig att må?
Min kropp blir seg, magen säger ifrån, jag får huvudvärk dagligen, går upp i vikt, får sjuka humörsvängningar och mår kasst psykiskt.
Just nu avskyr jag att julen inträffade. Eller, snarare att min självdisciplin tog julledigt utan min tillåtelse...
Jag var så duktig. Jag kämpade verkligen. Och glädjen över att få plats i mina kläder igen var en stor grej för mig. Jag lagade god mat, kände mig friskare och hade så mycket mer ork än innan.
Allt det är som bortblåst nu.
Jag är livrädd över att se siffran på vågen stiga igen men känner mig handlingsförlamad.
Jag tror att det krävs extrema åtgärder.
Om jag ska kunna lägga av med sockret igen behöver jag människor som säger ifrån. På riktigt.
Trappa ner kommer jag behöva göra, men det blir med hjälp av frukt.
Och nötter.
Det är inte svårt, och det är gott. Så vad är mitt problem?!
Känner nästan att jag inte borde gå in i affärer över huvud taget. För att slippa frestelsen att lägga något onyttigt i korgen.
Kolhydrater i övrigt är ingen större fara dock, konstigt nog. Visst kan jag dra ner på dem ännu mer, men jag vräker inte i mig bröd som jag kunde göra förr.
Dock känns det sjukt elakt om jag ska tvinga min pojkvän att handla åt mig, jag kan inte förlita mig på andra, för det är bara jag som kan göra förändringen i mig själv.
Men jag tvivlar på att jag är stark nog att stå emot.
Senast jag gjorde det var det för att min vikt var tresiffrig.
Den är inte det nu... visserligen är den fortfarande för hög, men det är inte samma morot som innan.
Att göra det för min egen hälsas skull är ingen idé för jag bryr mig inte om mig själv så pass mycket att jag tycker jag är värd det. Låter hemskt, men jag har varit sån så länge att det inte ens slår mig att det är något sjukt med mitt självhat (förutom när jag skriver det såhär).
Sen kommer skammen. För att man har ett så patetiskt i-landsproblem som sockerberoende.
Jag VILL gå ner 10 kg till.
Egentligen mer, men jag försöker vara realistisk och sätta mitt mål på en rimlig siffra. Dessutom är jag rädd att det ska bli en besatthet för mig att gå ner i vikt. Och det är inte hälsosamt.
Och det ska bli ett slut på bussåkandet mellan Lambohov och internatet/skolan. Det är löjligt. Det tar ca 15 min att gå. Men, små steg krävs. Så... Here come my promises to myself:
Inget mer godis.
Minska kolhydratsintaget markant.
Sluta åka buss till/från Lambohov (undantagen blir när det är tidspress, exempelvis skolan, för blir jag stressad under min nedtrappningsperiod kommer allt gå åt skogen).
Mer än så tänker jag inte lova mig själv, för jag kommer bara bli besviken i så fall.
Hur som helst, nu har ni fått en inblick i mitt beroende. Skulle kunna skriva upp allt jag ätit idag, men jag skäms för mycket.
No comments:
Post a Comment