Och inte blir det bättre för att det är en ny dag...

Vaknade och kände mig som jag brukar på morgonen... Trött men inte sur. Glad är väl att ta i, men ett neutralt tillstånd var det i alla fall.
Stuffi började två timmar tidigare än jag gjorde/gör. Så, ensam hemma med gott om tid skulle jag göra något så simpelt som att klä på mig. Gick det? Nej.

Ångest och självhat ökade för varje plagg jag provade. Inget var bra nog. Inget var ens dugligt. Idag blev plötsligt en sån dag då jag skulle vägra visa mig utanför dörren.

En dag av isolering och dåliga tankar.

En av de dagarna när tabletterna inte har något att säga till om, när min hjärna bestämt sig för att jag ska må dåligt tills jag inte gör det mer. En dag när jag inte har orken eller modet till att bryta mig igenom det.

En dag när jag ger upp och låter mig uppslukas av mina förvrängda tankar.

Jag vet mycket väl att allt sitter i huvudet på mig själv, att ingen annan ser det jag ser, att ingen annan känner samma känsla av äckel när de ser mig. Men. Det är känslorna inuti MIG som påverkar just mig. Och idag är jag inte stark nog att ignorera tankarna. Jag känner mig svag och patetiskt. Värdelös.

"Alla har dåliga dagar"
Jo, men det här är mer än en dålig dag. Det här är något stört. Sjukt. Fel. I mig.

Sjukanmäld för att jag gör mig själv sjuk.
Same old story.