Har som vanligt inte skrivit på länge... Vet inte riktigt varför, det är inte som att det är ont om händelser i mitt liv. Anledningen till att jag sitter och trycker på tangenter i ett mörkt rum med bara ljuset från datorskärmen som belysning den här gången är för att jag nyss såg på ett avsnitt av Dr. Phil... Ja, det är amerikanskt och ibland extremt överdrivet, men i just det här avsnittet var det en tjej som ville erkänna sitt hemliga liv för sina föräldrar. Hon var 17 år. Jag kände igen mig i så mycket, jag var den tjejen. Jag vill inte gå in på exakt vad det handlar om, dels för att jag själv inte har bearbetat det eller förlåtit mig själv för det än, men även för att det inte är något alla behöver veta om mig. Det finns för många som vet det nu ändå.
Hur som helst kom den perioden upp i mitt huvud och jag fastnade i tankarna... Första gången var jag bara 12 år, och det fortsatte tills jag var... 18 kanske? Jag är inte helt säker. Men det är ändå sex år av något som har byggt upp så mycket självhat i mig. Absolut inte konstant under de åren, men ändå. Jag tror att det som skrämmer mig mest är att jag skulle kunna göra idag också, eller ja, kanske inte på grund av andra omständigheter... Men det är fortfarande som ett öppet köttsår, och skulle jag peta lite på det skulle det börja blöda igen. Tror att det har mycket att göra med min självbild idag, och det är verkligen något jag behöver bearbeta, för jag vill lägga det bakom mig... Jag har i princip förträngt det, men eftersom det kom upp nu och rörde upp så mycket märker jag att jag har en rejäl process framför mig innan jag kommer kunna släppa det...
Bortsett från det är jag helt upp och ner gällande i princip allt nu. Det är så mycket som pågår i mitt huvud och jag lyckas inte reda ut något av det. Dels stress och nervositet inför resan, men det är en hel del annat också. Ännu en gång tänker jag inte skriva ut exakt vad det är jag syftar på, för det skulle inte gynna någon alls. Jag har många frågetecken som behöver rätas ut, men jag har inte kommit underfund med vad jag vill att mina uträtade frågetecken ska innebära. Önskar verkligen att det fanns en genväg igenom sånt här, jag har inte tid eller ork till att låta det "lösa sig". Jag vill ha det överstökat, samtidigt som jag säger till mig själv att jag inte borde skynda på allt, utan njuta av väntan. Men när den är en hop fjärilar med adhd som drunknar i sirap som bosatt sig i min mage är det lättare sagt än gjort. Och ja, ni älskar mina målande beskrivningar av känslor!
Det är snart jul. Har ingen julkänsla alls, har fortfarande ingen direkt förkärlek till skiten heller... Bryr mig inte så mycket. Det är väl kul att klä upp sig och umgås med familj... Men med tanke på storleken på min kroppshydda kommer det bli jeans och något enormt upptill. Jag har bara ett par byxor som jag fortfarande får på mig. Det känns sådär jättekul, eller inte. På tal om depp och ångest så tog mina tabletter slut igår, och jag kan inte hämta ut mer förrän den 23:e, så jag "ser fram emot" de här kommande veckorna lite lagom mycket. Försöker peppa mig själv och hålla humöret på topp, men jag känner mig själv... Enough said.
Jag fortsätter att gå upp i vikt, inte alls konstigt med tanke på mina matvanor... eller matovanor snarare! Blir äcklad av min kropp mer än någonsin, men det har gått så långt att jag inte ens orkar se mig själv i spegeln (förutom ansiktet typ) och därför bryr jag mig inte på samma sätt. Får jag syn på min reflektion är det som en knytnäve i magen och jag tar inte åt mig ett skvatt av andras komplimanger. Alltså, inte för att jag är otacksam, det är klart att man blir glad när någon säger något fint, men de går aldrig in på djupet. Min hjärna förvandlar det de säger till lögner, såna man säger till tjocka människor för att de ska vara glada en stund, för det är ju så synd om dem... med allt extra fläsk som dallrar och så. Någon måste ju vara snäll mot dem. Sjukt, jag vet, för JAG VET att ingen tänker så. Jag vet att det är i mitt huvud allt det där existerar. Men jag kan inte bli kvitt känslorna ändå. Och tro mig, jag vet att jag kan gå ner i vikt igen, jag har ju gjort det förut och det fungerade. Det råkar dock vara så att all min motivation och självdisciplin är spårlöst försvunnen. Sen tror jag att jag gömmer mig bakom det. För att slippa vissa situationer som jag är så osäker på i övrigt. Det blir liksom en bra ursäkt...
Skulle kunna sitta och analysera sönder mig själv och mitt beteende hela natten, men det har jag inte tid med för jag ska upp och gå till skolan imorgon trots att jag absolut inte vill. Jag känner bara för att sova tills jag inte kan sova mer och skita i omdömet och närvaron och allt... Men det kommer jag ångra så fort jag väl vaknar i så fall. Dessutom går jag bara till lunch imorgon, så jag ska bita ihop och köra på. Helgröna veckor känns bra. Det är väl självdisciplin i och för sig, men den vill inte infinna sig när det handlar om saker jag ska göra för min egen del. Skolan och sättet människor ser på mig där är inte för min skull, inte bara. Jag gör det för att göra andra nöjda liksom... Kunde jag gå ner i vikt för någon annans skull än min egen skulle jag vara igång nu. Jag kan inte vara snäll mot mig själv bara, för i mina ögon förtjänar jag inte bättre.
Grattis, du har fått ännu en inblick i Miss Destructive's brain... So emo.
Fast på riktigt, jag märker hur illa det låter. Hah, det skulle man inte kunna gissa om man såg mig.
Well, looks deceive!
Ska omfamna mörkret och tystnaden genom att lyssna på deppig musik och dricka apelsinjuice. Yeah, I know, det går inte ihop alls. Just like me.
C ya.
No comments:
Post a Comment