Jag brukar skita i att blogga bara för att jag vet att vissa som läser inte läser mer än översta inlägget om de missat typ 3 st. Och anledningen till att jag då inte bloggar är för att det finns de som jag vill SKA läsa det som står i det översta inlägget.... Kommentarer låter mig veta ifall de/den har gjort det... men när man inte får några (och nej, jag tjatar inte om kommentarer, jag bryr mig inte om ifall du är intresserad av det jag skriver. FAKTIST.) vet man inte ifall den eller de man vill ska läsa har läst. så...då låter iaf jag bli att posta fler inlägg... men, som sagt, jag insåg en grej nu..
I'M NOT PUTTING MY LIFE ON HOLD FOR YOUR COMMENTS !
Jag har iaf tröttnat på att inte skriva av mig, så därför gör jag det nu.
Lite halvt omedvetet tror jag att jag har valt att isolera mig. Som igår, jag gick hem från Lighthouse efter knappt en kvart. Jag kom dit och kände mig...
.....not at ease.
så jag gick hem igen, och fortsatte leva i min verklighet på internet. Jag gick inte och la mig förrän 04:50, typ. sov länge, och... vaknade med huvudvärk.
hade en möjlighet att vara social nu, med grillkvällsgrej på min gamla skola...men, när jag insåg att det bara var 45 minuter kvar sa jag att jag inte orkade. Insåg att ifall mina vänner var där skulle ja missa dom. men jag hann inte justera om mig själv så jag skulle vara redo att möta .... det som är äkta.
ibland tror jag att jag inte klarar av/vill vara "normal" så jag anstränger mig för att ge mig själv ett problem. psykologiska problem, panikångest, depression, röster, ätstörningar, självdestruktivt beteende...
när man inte litar på det man själv känner är man ordentligt vilse.
JAG VET INTE OM JAG HITTAR PÅ, OCH LJUGER FÖR MIG SJÄLV NÄR JAG BERÄTTAR OM HUR DET ÄR. JAG VET INTE IFALL DET JAG SÄGER ÄR SANT.
jag vet inte.
bara tanken på att jag inte vet vad jag är, vem jag är... det snurrar i huvet och jag får svårt att andas...
söker jag bara efter uppmärksamhet eller ÄR det nåt som faktiskt är fel?? :S
är dessa tankar jag skriver om nu bara ännu ett sätt att förtränga verkligheten?
är DET ett sätt att förtränga nåt?
det går bara runt, jag vet inte vad som är sant.
jag vet inte hur man känner, men när jag väl gör det mår jag inte bra.
jag är rädd, jag skräms av att jag inte vet, inte förstår...
jag?
Det låter som du har kommit in i en ond cirkel.
ReplyDeleteAtt umgås med människor skulle nog göra att du blev säkrare på verkligheten igen, jag känner nämligen igen mig lite i det du säger. Men isolering har gjort att du är lite rädd för att återvända till verkligheten.
Observera att detta är hypoteser, jag försöker inte säga hur du känner dig.
Jag brukar fastna på det sättet iaf, and it SUX!
Hörde av Josie vad som hände med dansen och det, hon bad mig att peppa dig så att du inte ger upp... men ah, det är ju lätt sagt. Har blivit en allmänt ostabil och omotiverad människa på sistone själv. Så har inget direkt bra att säga längre. Men det handlar ju om din egen motivation, ingen kan få dig att gå skolan om du helt och hållet har tappat viljan.
Det bästa du kan göra är att försöka, har inget bra råd för hur man orkar med att gå i skolan, för jag gör det inte själv.
Jobbigt att du inte mår bra :( vet inte vad jag ska säga men, "krya på dig"... KRAM
ReplyDeleteJag vet två sunda verklighetsflykter: film och böcker! ^^
ReplyDeleteGår fortfarande och väntar på vår glass-bio-träff-flumm-och-seriöst-snack-sak. :) Önskar dig allt väl!
ps! Lasse hälsar! ^^