Tänk att vila hjälper...

Är på bättringsvägen, känner mig inte lika borta i huvudet.

Är fortfarande täppt och hes, men är piggare... Så det blir nog bra snart!

Fredag.

Känns som vilken dag som helst... Tror inte helgen kommer innebära något socialt umgänge, det gör mig inte så jättemycket direkt, men jag vill inte bara sitta hemma och låta lovet passera...

Dock står jag inte ut med att nysa mig medvetslös genom att vara utomhus. Haha!

Fattar inte vad det är med min piercing heller :( Den gör ont typ hela tiden, hjälper inte att jag tar ur den ett par dagar heller. Det blir typ som blåsor inuti eller precis runt på insidan... Skitirriterande! 

Haha, jag har verkligen inget vettigt att skriva men jag är uttråkad så jag tvingar fram ordbajseri i brist på annat.

Vet inte vad det är med mig och det här stället, men jag börjar alltid slarva med... well, allt!

Vet inte när jag tog min medicin sist, och jag vet att det är skitdåligt av mig, och att jag inte borde skriva om det, utan bara ta den och skärpa mig.

MEN.

Jag har kommit underfund med en del saker...Angående den alltså.

Så länge jag tar den kan jag leva i nuet och uppskatta allt jag har, känna lyckan osv.

Men när jag inte gör det är det som att allt kommer tillbaka... Som att någon vrider på kranen, allt forsar igenom hjärnan igen.

Obearbetade känslor, minnen från förr, ångesten som fortfarande lurar... Så fort jag inte är upptagen på annat håll så kommer allt tillbaks och spökar.

Som att det är ett år sen det tog slut med Ronny t.ex, och alla känslor av ledsamhet, ångest, you name it... Allt sånt kommer tillbaks, bara sådär. WTF?

Det har gått ett år, varför ska min hjärna dra upp sånt nu? Varför? Jag kom över det för länge sen...

Eller?
Var det medicinerade Bexy som gjorde det? I dunno.

Kan även spela upp scenariot då jag fick reda på att mormor dött när jag ligger i sängen och ska sova... Och då kopplas alla de känslorna på också.

Det är sjukt irriterande!

Jag vet inte om jag har bearbetat och gått vidare på riktigt... Eller om det är medicinen som får mig att tro att det är gjort...

Det är som att allt stängs in i en låda och vaktas av Sertralin-bouncers som hindrar resten av mig att komma åt det som är där i... Sen när jag inte tar medicinen är det en äcklig Pandora's Box som bara väntar på att förstöra mig igen.

ELLER så är det jag som tänker för mycket och överanalyserar... Det har ju hänt förr.

Sen finns ju ännu en möjlighet... Och den är att medicinen inte har ett piss med det här att göra, utan att jag bara råkar tänka på det nu.

Är nästan exakt 1 år sen, och ledsamhet + ledsamhet är ju inte en konstig tankeföljd...

Bah.

Jag vet inte, jag undrar bara vad medicinen gör för nytta, egentligen.

Klart det inte är bra att sluta med den tvärt, det vet jag ju.

Men jag undrar bara vad som händer om jag slutar; om jag skulle kunna känna lyckan och glädjen utan den...

Blablabla.

Vet inte hur många gånger jag har skrivit sånt här när jag inte tagit mina piller på ett tag... Haha! Börjar kännas uttjatat...

Kanske är bättre att bara vara, att acceptera vardagen när den är som bäst, oavsett på vilket sätt den är det?

Är jag glad och uppåt med lite extra serotonin i hjärnan skadar det väl ingen? ^^

Kan inte sitta still nu heller, behöver göra något. Typ packa upp och flytta in i mitt rum på riktigt...

Usch vad jag saknar att ha något att göra om dagarna!

Blir galen på att vara ledig såhär D:

Vill tillbaks till skolan, tillbaks till fikabordet med alla fina människor.

Tillbaka till att använda hjärnan till något bra.

Istället för att analysera ihjäl mig och dö av tristess på landet... xD

Aja, jag orkar inte med mig själv nu, känner mig för oseriös och flummig...

Passar jag mig inte lär jag krypa omkring bland soptunnor med en foliehatt på huvudet och viska om konspirationsteorier och varna alla för "the man" ... Peace.