Vemod

Skolan tog plötsligt slut, nervositet inför uppträdande ersattes av en klump i magen, tårar i ögonen och glättiga "hejdå" och "vi håller kontakten!" ... Den som lever får se om det är sanning den här gången.
Det känns så konstigt, man börjar om och hittar vänner... Har sitt umgänge där skratt och glädje är vardag. Sen är det dags att splittras. Att säga hejdå. Att kanske ses någon gång ibland, men det är aldrig som då. Det är aldrig som vid fikabordet.
En del är kvar till hösten, men då ingen vet vad en sommar kan komma att betyda då det gäller personlig förändring finns det inget som kan lova att det som finns kvar till hösten är vad man saknar just nu.

Idag är jag fylld av vemod.
Loggade in på mitt Spotifyacc och började lyssna på en gammal playlist, och som alltid följer minnen med låtarna. Minnen från tider som gått förlorade. Och det gör ont, väldigt ont.
Som ett plötsligt uppvaknande då man kommer ihåg allt det som var bra med människor man inte har i sitt liv längre, oavsett anledning.

Skolan slutade igår, så officiellt har jag sommarlov nu.
Men det är inte något glatt alls.
Jag ville inte ens gå hem igår, vi var några stycken som stannade i skolan ett par timmar till... Bara för att.
Det har varit så många gånger, men igår var det bara oviljan att lämna platsen där man får träffas och vara precis som man vill för sista gången till slutet på augusti. Och snart ska Linköping lämnas också, staden som varit mitt hem i nästan ett halvår... Och tanken på om det finns något kvar för mig alls "hemma" är skrämmande.

Har jag någon kvar? På samma sätt som jag har människor här?
Väntar mitt gamla skal av mig själv på att jag ska krypa tillbaks?
Bli den jag var då, fortsätta där jag lämnade allt?

Kommer det som finns här gå vidare, glömma mig och bli till annat?
Ett annat pussel där min bit inte längre passar in?
Hann jag verkligen etablera vänskaper som består även om en sommar innebär att man knappt kommer ses?

Och ska vi behöva återgå till distansförhållande nu? ... Klumpen i magen växer sig allt större och gör att det blir tyngre och tyngre att ta sig utanför de fyra skyddande väggarna som omsluter den lilla trygghet jag har kvar nu.

Hur jag är vrider på situationen i fråga så finns det bara saknad.
Jag avskyr att säga hejdå, och det gäller allt som jag hinner bygga upp en relation till.
Jag vet dock att det är en del av livet, och det som är värt att behållas kommer finnas kvar.

Men jag är ändå rädd för att upptäcka att vissa saker jag vill behålla mer än något inte kommer finnas kvar, för att det inte är menat så. För hur ofta vill man vad ödet har i beredskap för en, egentligen?

Min värld består i princip av beslutsångest idag. Beslutsångest, vemod och saknad.

Och det här är en av få gånger film eller serier inte klarar av att koppla bort mina tankar från verkligheten.
Längtar efter att få befinna mig i famnen på den jag älskar igen, för att slippa ensamheten som gnager.

Timmarna kryper, tankarna springer.