Destruktivitetens hjärnspöken på besök.

Kom precis ur duschen. Har varit på uruselt humör hela dagen. Försökt spela gitarr... vara utomhus. Inget roar. Lagade mat... kyckling med bea, fick i mig det men det äcklade mig så det kommer jag knappast vilja äta på ett tag. Trodde det skulle finnas tonfisk hemma, men icke... känner inte för att laga mat. Blicken dras bara mot pastan i skafferiet.

Hur som helst, tänkte att en dusch med Lushprodukter kunde muntra upp mig. Men nä. Blev bara irriterad på kokosbitarna som fastnade i håret och blicken av min kropp i spegeln hjälpte inte heller.

Full av bristningar. Det är så fult.
Och ja, i princip alla har det och det är normalt med bristningar på höfterna när man är tjej.

Att däremot ha en randig mage (jag är seriös, jag har bristningar på hela magen upp till navelhöjd), fula mörkröda märken på höfterna (de från tonåren har bleknat, det här är nya.), på insidan av låren OCH under armarna, precis ovanför armhålorna... det är bara äckligt.

Min kropp ser ut som att den fött barn. Och jag blir bara ledsen av att se mig själv i spegeln. Jag ser bara en fettklump med armar och ben... och ett missnöjt ansikte som stirrar tillbaks på mig.

Jag skiter i om jag går ner i vikt, för min kropp har redan permanenta märken som visar att jag varit tjock, och den bilden av mig kommer aldrig lämna min hjärna.

Det spelar ingen roll vad någon säger, eller att jag försöker lura mig själv med en diet.
Jag VET att jag aldrig kommer kunna vara nöjd med mig själv, och jag orkar inte försöka mer.