Vet inte varför, men jag har en klump i magen... en sån som består av adhdfjärilar med ångest. Som en motvillig längtan efter tider som flytt för länge sen. Det var egentligen evigheter sen, men ändå är minnena lika glasklara som när det hände. Stunder man aldrig kan glömma och känslor som inte verkar avta hur många gånger man än ignorerar dem; förtränger dem.
Allt kan gå från den mest stilla isen till att flamma upp på nytt på ett ögonblick. Skrämmande men på något sätt underbart. Kanske för att det bevisar att allt inte gick förlorat ändå.
What if...?
En undran utan svar. Eller?
No comments:
Post a Comment