Det är så lätt att tro att man vet allt, har allt planerat... vet vilka människor som ska ingå i ens liv. Sen dyker helt andra saker upp. Nya erfarenheter. Nya människor. Hemlängtan till en i princip okänd plats. Fjärilar i magen för att livet börjar leva sitt eget liv. Jag vet inte längre vad jag vill... har en officiell plan om någon frågar, men inuti bubblar ännu en häxbrygd gjord av alla galna och vettiga planer, kryddad med längtan, storslagna drömmar och en gnutta impulsivitet. Känns som att jag vill uppleva allt NU. Som att tiden för upplevelser och äventyr håller på att rinna ut. Som att jag behöver 48 timmar på dygnet för att hinna med allt som krävs. För samtidigt som jag vill äventyra och resa och leva vet jag att åren som följer kommer att kräva att jag har pluggat och har någonstans att komma tillbaka till som innehåller rutiner och allt nödvändigt ont som ett vuxet liv kräver. Jag vill nästan klona mig för att hinna med båda. Och sen bli en igen för att känna att jag har levt på alla sätt jag kan. Det är som att jag måste få allt det här gjort innan jag blir 30. Men det skulle behöva kastas om i planeringen. För jag vill känna friheten jag fick provsmaka. Jag vill resa, bo, vara överallt. Men om jag ännu en gång kastar bort skolbänken finns det inget kvar för mig när jag vill tillbaka till mitt bo. Känner mig bara så vilse, jag vill för mycket för att våga något av det.
It's a weird feeling.
No comments:
Post a Comment