Känner mig så otroligt misslyckad. Tankar om att jag faktiskt lyckas på annat håll, i andra sammanhang blir till damm som yr omkring, som inte får något fäste... För hjärnan är full av hånskrattande, enorma hjärnspöken som basunerar ut hur misslyckad och dålig jag är.
Det här blir fjärde dagen av fem som jag inte går i skolan den här veckan. Jag går sönder inuti och ser allt jag kämpat för rinna ner i avloppet, inte vara värt mer än smutsen runtomkring, och jag låter det bara ske. Hur stoppar man ett skenande tåg när man inte ens har ork att klä på sig; när varenda kraftansträngning slutar i tårar och orkeslöshet bortom förståelse?
Det är som att mörkret för fem år sen har slukat mig igen, men den här gången ser jag inga alternativ som kan ta mig upp ur det, den här gången har jag redan försökt, men misslyckats.
Misslyckad. Kanske är det en berättigad känsla trots allt.
No comments:
Post a Comment