Det gör ont, men det måste vara såhär just nu.
Det jag skrev om senast handlar helt enkelt om följande:
Jag har slutat på Valla och sagt upp min lägenhet, för jag ska flytta hem till Björnsholm för att fokusera på mig och mitt mående, komma på rätt köl igen och bli frisk för att kunna möta min framtid på stadiga ben.
Att säga hejdå till skolan känns hemskt, men jag tror inte att det är för alltid, så jag försöker se det som en paus. Att säga upp lägenheten känns också riktigt jobbigt, jag såg det här som mitt hem... Men det kommer nya möjligheter när det är rätt tillfälle för det.
Alltså flyttar jag, tillsammans med Johnny, till mina föräldrar, vi ska bo i klubbhuset mest (de ska fixa i ordning det så vi har mer utrymme än mitt tonårsrum, how sweet?) och jag ska fokusera på mitt mående, gå hos psykolog, träna, ge mig själv tid att läka, vila och hitta rätt igen. Johnny kommer väl sjukskriva sig på halvtid och söka halvtidsjobb. Det blir soc och allt sånt. Mindre kul, men det är mitt/vårt enda val just nu. Jag är ledsen men lättad, det är en skum känsla...
Det kommer vara konstigt att inte ha Linköping utanför dörren längre, men det är inte för alltid, intalar mig själv det hela tiden, men det är svårt.
Jag hatar att flytta, det är bland det värsta jag vet, dock har jag all hjälp jag behöver.
Men hur som helst handlar det här om att jag sjunkit väldigt långt ned rent psykiskt det senaste. Jag har hamnat i självdestruktivitet igen och har gråtit i princip varje dag nu i drygt en månad. Jag har ingen ork längre och behöver göra det här för min skull för att inte gå under helt.
Finns det frågor är de välkomna i kommentarerna så svarar jag så gott jag kan.
Linköping kommer bli mitt hem igen, jag vet bara inte när.
That's all.
No comments:
Post a Comment