Hade ärligt talat glömt bort hur ont det gör när man är trasig på det här viset.
Hur varje andetag är jobbigare än det föregående.
Hur tung man blir av ångestklumpen i magen.
Att det gör ont när hjärtat slår.
Att varje ögonblick verkligheten gör sig påmind är som en knytnäve i ansiktet.
Och just i detta nu, spelar det ingen som helst roll ifall det blir bra igen, för det enda som existerar i min värld är att vi inte är vi längre. Att jag inte är bra nog. Att vi gjorde fel och måste börja om. Och i och med det, ta slut först.
Jag har känt mig döende sedan jag satte mig i bilen och åkte till tonårsrummet av ångest, sedan jag lämnade det vi var och hade.
Men värst av allt är nog ändå att det inte verkar röra dig i ryggen alls. Att du inte lider som jag.
En del av mig förstår det här, håller till och med med om att det är rätt väg att gå, men den delen av mig badar i stormiga vågor av ångest och smärta nu, drunknar i sorg över att ha förlorat sin andra hälft. Jag trodde att vi kunde kämpa tillsammans, trots all skit vi båda bär på, att det skulle stärka oss till slut... Men min naivitet slog visst till igen, för verkligheten är att du inte orkar. Du orkar inte vara min längre, trots viljan, för du känner inte för mig som en pojkvän "borde".
Vilket måste betyda att jag inte är bra nog.
För jag hittar ingen annan förklaring.
Jag väntar här, på att du ska väcka mig ur den här mardrömmen, bygger upp en mur omkring mig, för att fungera överhuvudtaget.
Jag måste återgå till verklighetsbortkoppling, för tårarna slutar inte annars.
No comments:
Post a Comment