Lustigt hur avsaknaden av ljud tillåter ångesten att invadera... Har haft saker igång i princip dygnet runt, och varje gång allt är tyst mår jag skit. Måste dra igång något, bakgrundsljud, distraktioner.
Sådär, Spotify is up and running och Sade får agera sällskap. Dels nostalgi, dels något som varit igång under många ångestfyllda nätter.
Så... Hur ser mitt liv ut nu för tiden?
Well, jag har fått flytta till föräldrarna igen, inte alla saker, the basics dock. Mitt förhållande har pausats vilket är väldigt jobbigt för min del, verkar inte vara lika jobbigt för den andra parten alls. Men sen var det i grund och botten hans... idé? Önskan? Vilja? Kalla det vad man vill, men det är så det är.
Tanken är att vi ska jobba på oss själva, börja om på nytt på en förhoppningsvis stabilare grund. Vi kan båda erkänna att det gick lite fort fram, och det har på senare tid framkommit att det gjorde det på oklara grunder. Vi har båda våra issues, enda skillnaden är väl att jag egentligen inte hade några problem med att ha min skit, hans skit och vår skit runt oss på samma gång. Innerst inne skriker min själ hysteriskt, för jag känner mig helt förlorad och döende på grund av det här. Men jag respekterar att han inte orkar just nu och försöker orka på egen hand.
Har svårt att äta, svårt att komma till ro för att sova... Som sagt krävs det bakgrundsljud hela tiden. Har jag inte musik på är det någon serie som upptar mina vakna timmar. Somnar till något välbekant. Bill Bailey eller Shrek eller Hercules, typ. Trygghet som funnits med på samma sätt som Sade har. I jobbiga tider kan jag inte vara ensam med mig själv, mina tankar, det gör för ont liksom.
På onsdag ska jag träffa en psykolog, på öppenvården i Västervik, vet inte riktigt var jag ska börja där, finns ett smörgåsbord av fucked up-ness att välja på.
Ska till gyn den 21:a också, kolla upp (igen) varför min kropp inte fungerar som den bör. Se om det trots allt finns en liten trevlig hormonstörning som sätter käppar i alla hjul jag försöker med när det kommer till... well, vikten bl.a.
Har dock gått ned något kilo, låg under 120 igår, vilket kom som en överraskning. Men det är väl muskelvävnad som gått och dött i samband med att jag inte tränat sedan vi flyttade... Och det faktum att jag knappt äter längre. Ångest hindrar hunger, tydligen.
På fredag är det begravning. Det är åt helvete att det ens händer. Att det behövs. Beställde en klänning att ha då, hoppas verkligen den kommer fram i tid, helst på måndag. Usch, det är så hemskt. Så otroligt sorgligt, ofattbart. Det är en självklar del av släkten som bara är borta. Gör så ont i mig när jag tänker på mina kusiner, att de förlorat sin far. Jag skulle inte klara av att gå igenom det, och är oerhört tacksam att det inte hänt. På tal om pappa var han och kollade upp hjärtat i veckan, vilket är way overdue. Men han har fått mediciner och en remiss till Kalmar, vilket känns både bra och dåligt. Man vill ju att ens föräldrar ska vara friska, men samtidigt är jag glad att det är kollat nu. Innan det händer något som inte får hända.
På tal om något helt annat har jag åter insett att mina vänner är bäst, de finns där när jag behöver dem, tröstar, styrker... Är mycket tacksam över att jag har dem i mitt liv. Drar mig tillbaka ur mörkret när jag glömmer bort att jag har något värde överhuvudtaget typ.
I sommar ska vi till England, minns inte ens när pappa var med dit senast... Förmodligen morfars begravning vilket var när jag var 13... 10 år sedan. Stört. Hur som helst fyller min morbror 60 och det ska firas rejält. I princip hela släkten dyker upp. Eller ja, mammas syskon + respektive i alla fall. Någon kusin också, ska bli kul. Syrran kommer till England också, men åker innan festen tyvärr, ska dock bli fint att se henne igen för det var ett bra tag sen också. Mormors begravning, vilket är... 3 år sedan? Damn. Tiden bara går.
I övrigt vet jag inte vad sommaren innehåller, det var tal om Emmaboda, men jag vet inte riktigt nu då saker är som de är.
Jag och pappa ska börja träna igen, han behöver gå ner 20 kg enligt läkare, och jag vill ner 30. Egentligen mer, men jag vet inte om jag skulle klara av att hålla en lägre vikt. Egentligen är jag nog rätt nöjd så länge det är en tvåsiffrig vikt igen. Men, jag vet som sagt inte om min viktuppgång kan ha med hormoner att göra, i så fall får jag ta en annan approach. Bygga mer muskler, inte fokusera på bara kondition. Och äta ordentligt, för banta funkar inte. Jag gick ner i vikt när jag kapade alla kolhydrater och gick på p-piller... Får se helt enkelt. Har hört att människor med PCOS (vilket jag misstänker att jag har då ultraljudsbilden de tog i Lkpg visade att mina äggstockar såg ut som vindruvsklasar, och andra symtom stämmer in också) har lättare att få en Gastric bypass (eller sleeve) beviljad. Vill fortfarande inte lägga mig under kniven, men det börjar bli väldigt tröttsamt att misslyckas hela tiden på egen hand. Haha, vill misslyckas med någon annans hjälp istället.
Skämt åsido, jag kan inte gå runt och väga såhär mycket, min kropp gör ont på grund av det och mitt psykiska mående tar stryk av det också.
Tror nog jag har babblat färdigt för den här gången. Ska välja nattens film att somna till och se om jag kan sluta vara vaken ett tag. Stålsätter mig för att orka en ny dag av smärta och ångest. Rätt dumt, en del saker man står ut med för de man älskar... Yeah.
Anyhow. Ska avsluta nu.
Hasta luego.
No comments:
Post a Comment