Hej och välkommen till Bexys antidag.
Sover inte bra längre, det är någon form av oro i kroppen som stör hela tiden... Känner mig inte utvilad.
Skolan blev lidande för det idag, var hemma för jag fick inte upp ögonen imorse.
Känns kasst, vill att den här terminen ska vara lika bra som den förra gällande närvaro ju. Måste hitta peppen igen... Inte bara gällande skolan dock.
LCHF känns som världens hemskaste grej för tillfället, åt ju nästan stört mycket kolhydrater under hela december egentligen... Pizzor, godis, bröd, pasta... Chips. Läsk. Glass.
Vad jag än kände för så "unnade" jag mig det med den ena ursäkten efter den andra... Och nu får jag ta smällen för det. Är konstant sötsugen och får sjuka sug efter pasta och bröd på kvällarna. Det är sjukt hur snabbt man faller tillbaks i ett beroende. Och ja, nu klassar jag kolhydratsintag som ett beroende, i alla fall för min del.
Jag ÄLSKAR bröd och pasta, skulle kunna leva på det liksom. Kolhydrater har alltid varit tröstmat. När jag var liten kunde jag gå och tugga på rå spaghetti, eller äta en liten skål med mjöl.... Värma vaniljsocker under en lampa, äta havregryn med oboypulver på. Levde på nudlar under en period när jag var 11 och åt det rätt mycket senare också... Åt väldigt mycket pasta i allmänhet. Bara pasta. Med smör och salt. Bröd har jag en djup kärlek till, tycker det är det godaste som finns ibland. När jag var bebis satt jag i barnvagnen med en baguette som jag tuggade på liksom. Sen är choklad ens bästa vän när hormoner är i omlopp... Det hela ligger djupt rotat och är som en välbekant trygg famn att vara i, därför är det så himla lätt att fastna i de vanorna igen... Och det har jag lyckats med nu.
Jag VET ju att LCHF fungerar. Jag gick ner ca 16 kg på mindre än ett halvår. Och maten är god, man får unna sig gott kött och feta såser... Det är inte som att jag har brist på maträtter att laga eller så.
Självdisciplinen är däremot som bortblåst. Jag vet vad jag borde göra, och vad jag kan göra, men ändå väljer jag den snabba, enkla vägen som leder till att alla kilon packas på igen. Det är det sista jag vill, för jag vet hur sjukt dåligt jag mådde av att se en tresiffrig vikt på vågen, hur äcklad jag var av mig själv och hur illa alla kläder satt.
Jag vill börja träna igen, komma i form, känna mig stolt över mig själv... Men det är något som inte stämmer, något som ligger och gnager inombords, som rubbar alla bra tankar.
Vad det är har jag inte kunnat sätta fingret på än, men jag har mina aningar, och de handlar om framtiden.
Jag tvekar, återigen, på vad det är jag vill.
Det är mycket annat som lockar, som inte är skolbänken, och jag är inte bra på att kontrollera mina tankar. Det är snarare tvärtom. Känner mig som en kluven fågelunge som inte kan bestämma sig för om nästet är rätt ställe eller inte... Ställer mig på kanten och funderar på att prova vingarna. Sen börjar jag sträcka på dem en aning för att plötsligt vakna och inse att jag fortfarande ligger ihopkurad i nästet liksom... Tankarna finns där men jag vet inte om jag bör agera på dem eller inte.
Har ett halvår, knappt, på mig att bestämma mig... Ska det sökas ny kurs är det väl fram till någon gång i april/maj.
Jag är inte säker på om jag vill gå F-linjen längre i alla fall, jag har väl ett hum om vad jag vill jobba med... Men vet inte hur jag ska ta mig dit, och inser samtidigt att det innebär ett kontorsjobb av något slag, vilket är det sista jag vill... Så det kan ju inte vara det jag vill göra då, eller?
Att hjälpa människor på ett sätt som involverar textskrivande, musik, dans, att lyssna, att prata... Finns det ett namn för det? Finns det en utbildning som leder till just det?
Sen har tankarna på ett musikcafé i England aldrig lämnat mig... Ett typ Espresso House som blir till partyställe på helgerna... Ett ställe där okända lokala band kan spela och där man kan ha teman på speciella kvällar... Ett mysigt ställe att hänga på om dagarna med open mic nights i veckorna... Kombinera det mysiga med ett café tillsammans med pubkänslan som är ett måste i England och häftiga temakvällar på helgerna som bestäms av diverse subkulturer, musikgenrer... högtider.
Däremot inser jag att det kommer krävas en del utbildning för att ens kunna driva ett sånt ställe, samtidigt som man måste ha kontakter, människor som är på och har samma vision... Och jag vill inte se det bli verklighet när jag är 30+, jag vill att det ska hända... NU.
Man får väl drömma...?
Jag är i alla fall inte på topp alls, många jobbiga frågor i huvudet och brist på självdisciplin och pengar och inspiration.
För många måsten, som inte alls är jobbiga egentligen, men det tar bara emot allmänt just nu.
Därför har jag knappt tagit mig upp ur sängen på hela dagen och ligger i mörker. De enda ljuskällorna är en ljusslinga, min älskade lavalampa och datorskärmen.
Det är skönt att kunna skriva av sig om inte annat... Så here you have it, min antidag.
No comments:
Post a Comment