Irriterande är inte bra nog som ord. It's beyond that. Lustigt hur man alltid hamnar i situationer där ingen vill erkänna att den har fel. Jag brukar vara den som böjer mig, tar på mig skulden, bara för att bli kvitt den jobbiga situationen. Nu kanske det handlar om missförstånd, men frågan är om det är värt det... Att överhuvudtaget försöka bena ut situationen. I dunno. Kanske handlar det om att jag formulerade mig illa, att jag använde mig av ett adjektiv istället för ett adverb. Kanske är det i grunden bara grammatiskt fel. Jag kan absolut erkänna att jag kunde formulerat mig på ett... bättre sätt. Men vad det hela handlar om när man skalar ner det maximalt är att jag reagerade på något som upprörde mig. Är det ens någons fel då? Jag har ju mina uppfattningar och känslor angående saker, och bara för att de skiljer sig från någon annans så betyder det väl inte att de är fel? Precis som att den som tycker något annat än vad jag gör inte heller har fel. Frågan är fortfarande är det värt att diskutera saken?
Avslutar med att citera låten som precis dök upp i högtalarna, och som har passat in för bra på senaste tiden:
"Spelar inte längre någon roll, jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll. Du lämnade mig ensam, och självklart blev jag rädd..."
Rädsla. Det är allt det är, egentligen.
För att jag bryr mig. För mycket.
Förväntar mig inte att någon ska förstå det dock.
Det är inte första gången det blir såhär.
Nu är ordförrådet tomt.
I'm done.
No comments:
Post a Comment