Socker - Kent
Nostalgi på hög nivå.
Minns hur jag gick i sjunde klass... eller kanske åttonde... kanske båda. Hur som helst hade jag musik igång på datorn och skrev dagbok där, msn på mobilen, eller smskontakt med folk. Kent och Eminem var det som spelades för det mesta. Eller så såg jag på RHCP Live at Slane Castle. Dagboken jag förde på den tiden har jag på en gammal skiva, läser ibland, minns hur weird allt var på den tiden. Hur de små problemen man hade då var världens största. Det är intressant att se hur man förändras med tiden, och hur pass lite man egentligen förändras när man tänker efter. Det är oftast bara omständigheterna runtom som skiftar... Brukar gå tillbaka i bloggen också och läsa om dåtiden, kan fortfarande kastas tillbaka till vissa stunder när jag skrev, känna samma känslor som då, minnas så mycket mer än vad som står. Vissa gånger fascinerar det mig, andra gånger skrämmer det mig. Men i grund och botten är jag rätt glad över att jag fört anteckningar i alla dessa år. Det kan vara pinsamt att inse hur naiv och dum man varit, men samtidigt tror jag att skrivandet har hjälpt mig bearbeta saker, och all skit jag kan läsa om istället för att ha i huvudet... Well, det är helt enkelt bättre så.
Det är påsk. Det var (förmodligen) några barn här tidigare idag och ringde på. Öppnade inte, för det gör jag inte om jag inte vet att det kommer någon på besök, jag är helt enkelt fel människa att våldgästa. Hur som helst insåg jag att det måste ha varit påskkärringar. Minns ett par gånger då jag varit påskkärring... Haha. Första gången var jag väl 6-7 år och gick till grannarna i Björnsholm. Det var en otroligt otrevlig gubbe i ett av radhusen, han snäste åt mig och var sur över att någon störde... (lite som jag är idag antar jag). Det gjorde mig ledsen, jag grät och vågade inte ringa på hos någon mer sen. Några år senare var jag påskkärring tillsammans med min kompis Alexandra, vi lämnade påskliljor till de vi besökte. Minns speciellt en gubbe som gick till sin fru och sa "titta mamma!" när han fick blomman... Vi fick varsin "guldpeng". Det huset fick bäst rykte. Minns även smärtan i fötterna efter att ha gått omkring i Gamleby i träskor som var lite för små... Nåt år efter det bestämde jag mig för, tillsammans med ett par kompisar som också bodde mitt ute i ingenstans basically, att vara påskhare istället, och dela ut små nougatägg och påskkort till husen vi knackade på. Vi ville liksom ge istället för att få. Vi klippte ut hartänder i kartong och sminkade oss som harar, antar jag... Någon av oss hade säkerligen kaninöron också. Minns inte riktigt. Hur som helst kom vi till ett hus där ingen öppnade. Jag ropade "Glad påsk!" ifall att det ändå var någon hemma. Min kompis, som var lite sur över att ingen öppnade, ropade samma sak... Men i ett helt annat än glatt tonfall. Detta ledde till att en gubbe (vad är det med gubbar och öppna dörrar under påsk?) öppnade dörren och sa "Va' eeereeee?" jag svarade då att vi bara ville önska glad påsk och gick mot dörren med ett påskkort och några nougatägg. Han synade oss i sömmarna, kommenterade "fåfängt" när han såg våra tänder (what the actual...?), tror inte han ville ta emot äggen... Kanske tog han kortet i alla fall. Sen gick han och hämtade ett gäng 50-öringar som vi fick. Vi var ju inte ute efter att få saker, men han fattade inte det. Det var bara udda i allmänhet. Det gick liksom inte att köra med godhet och generositet just där och då... Kul minnen dock.
Önskar att jag inte var så rädd för okända besök.
Önskar även att jag inte var en fattig student.
För jag minns hur spännande det var att gå påskkärring... Hur spännande det var när dörren öppnades... Hur roligt det var att få godis, eller lite pengar, komplimanger om fräknarna man ritar på kinderna...
Önskar ibland att jag var barn igen.
Barnet som gick påskkärring.
Inte barnet som var på gränsen till tonåring och lyssnade sönder Kent med ett stort hål inombords.
No comments:
Post a Comment