Ändå är jag redan irriterad. Träffar en bekant på bussen och berättar att jag ska till öppenpsyk för att gå i DBT, och vi kommer in på min sjukskrivning och att det främst beror på min stresskänslighet. Och då säger människan "jag är likadan, när jag kommer hem från skolan måste jag vila, jag vill ju inte få magsår eller så".
Nej. Du är inte likadan. Du går sista året på gymnasiet. Naturlinjen. Och orkar ta dig dit varenda dag. Jag kan ha ett åtagande på hela dagen att göra, och det stressar mig ofta tillräckligt för att jag ska få skyhög ångest och ställa in hela dagen. Det är inte samma sak.
Hade jag varit likadan som du hade jag gått klart gymnasiet när jag började för 9 år sedan, istället för att sitta, i samhällets ögon outbildad, i väntrummet på öppenvården och vänta på att min gruppterapi ska börja.
Men jag beklagar att ditt sista år på naturlinjen gör dig trött.
I övrigt gällande irriterande kommentarer fick jag en igår, och det var i all välmening men jag är så trött på kommentarer som den.
Jag berättade att jag gick upp typ 40kg när jag gick på antidepp...
"Men du har ett sött ansikte, så det gör ingenting."
Men? Vadå men? Och vad skulle min vikt göra för någonting om jag inte hade ett "sött ansikte"? Pallar inte.
För något år sedan konstaterades det även att jag "lyckats hitta pojkvän/ner trots det". Trots? Trots att det existerar fett på min kropp? Är det något slags achievement då? Att bli älskad när en är tjock?
Förstår inte hur de som yttrar sig sådär tror att det låter välmenande i mottagarens öron.
Tjock tjej med mental ohälsa som ändå lyckats skaffa pojkvän signar ut. ✌
No comments:
Post a Comment