Återigen med Radiohead som sällskap, de har en lugnande effekt på mig. Eller ja, främst Thom Yorkes röst.
Imorgon/idag börjar jag med DBT, läste pappren jag fått om det tidigare... slutade i tårar. Rädslan att visa mina misslyckanden, min skam, min smärta, mitt mörker sköljde över mig och blev för mycket. Kände mest att jag ville gömma mig under täcket och inte alls gå. Men, bara där är ett bevis på att jag behöver ta mig igenom det här, hur mycket det än tar emot. Och som Amanda sa så är det för min skull, ingen annans. Håller fast vid det stenhårt och tvingar mig själv när jag inte känner att det går frivilligt.
Enskild terapi känns inte alls lika nervöst, för jag kan hantera att visa allt sånt för någon som har det som jobb att hantera skiten liksom. Men, att sitta med människor jag inte känner, som är som jag, jag vet inte varför... men jag har någon känsla av att hävda mig, och eftersom vi är där av samma anledning kan jag inte det, och då känner jag mig värdelös.
HUR SJUKT ÄR INTE DET?
Ibland undrar jag verkligen alltså... Vad i helvete har hänt med mig egentligen? Varför är jag såhär?
Nej. Positivitet. Det kommer bli något bra av det här, och mig, till slut.
It'll be okay in the end, and if it's not okay, it's not the end.
No comments:
Post a Comment