En tanke...

Jag brukar sällan diskutera religion, i synnerhet kristendomen (andra religioner har jag så lite kunskap om, så jag uttalar mig helst inte alls utan mer info), för att det gör mig så frustrerad. Men idag skrev jag den här kommentaren på en väns bild hon la upp på Facebook (bilden var en konversation mellan en person och dennes mor, angående att om en ska till helvetet p.g.a. homosexualitet så ska en dit om en har ett klädesplagg gjort av två olika material då båda misstycks om/förbjuds i Bibeln):

"Det gör mig så ledsen och frustrerad när andra kristna använder sig av vissa, noggrant utvalda delar av Bibeln för att rikta hat mot saker de anser vara fel. Ska de spela det kortet borde det gälla alla sådana "ni får inte..."-saker, d.v.s. saker som påverkar dem själva också. Inte bara andra. Och för att dra det ännu längre; varför inte, som kristen, fokusera på allt vi KAN göra och får ta del av genom vår tro? Använda den för att göra gott i världen istället för att använda den som pekpinne. Leva efter Guds budskap att kärleken är störst och att vi ska hjälpa våra medmänniskor, inte spy hat och vara inskränkta idiotiska varelser som är rädda för att verkligen leva!
Jag är så trött på att, om jag säger att jag är kristen, förknippas med alla dessa s.k kristna som bara gör livet surt för andra (i sekter mer eller mindre). Vi kan vara så mycket mer, så mycket bättre än så. :/ Kristendomen och många församlingar har blivit så förvrängda av den mänskliga faktorn; tappat sitt fokus på det som faktiskt spelar roll, vilket gör att skiten suger ärligt talat. Anyhow. Jag är klar nu. Rant over. ^^"

Jag lämnade församlingen jag tillhörde och allt förknippat med den för längesedan, det kändes inte rätt att vara där, jag mådde dåligt av den gemenskapen och kände mig aldrig duglig eller accepterad som jag var. Nu generaliserar jag, för det fanns (och finns) fortfarande enstaka individer som inte återspeglade det här, som jag trivdes med och räknade till vänner. Men mentaliteten och principerna som bankades in i oss allihop av de som hade ledarroller var och är så sjuka. Fel. Inte alls vad en församling eller pastorerna i den bör förmedla. Den är en sekt, och det tog längre tid för mina föräldrar att inse hur vridet allt är, men ingen av oss har längre något med den att göra.

Det enda församlingen gjort för mig är att känna skam över att förknippas med sådana människor då vi alla går under ordet "kristen", att känna olust och egentligen avsky till allt vad församlingar och kyrkor är (inte som byggnader, utan som samfund). Den förstörde, och fick mig att fly undan, min relation till den Gud jag tror på.

Det visade sig till slut inte vara annat än en falsk trygghet som till slut inte kunde dölja sin sanna natur. Och den är inte av Gud.

Därför blir jag så less när den bild av kristendomen och dess anhängare som cirkulerar i vardagen är som den är, för den är så långt ifrån allt det för mig, och många med mig. Oftast brukar jag inte orka bry mig ifall jag döms för att jag kallar mig kristen, men jag kände nu att jag ville ge en förklaring, få det sagt en gång för alla att jag tar avstånd från allt hat kristendomen sprider.

Jag är kristen.
Men utöver det är jag dessutom:
¤ Accepterande och stödjande av HBTQIA, vare sig det gäller rätten att gifta sig eller att ifrågasätta det binära, anything. Vi är alla människor av lika värde.
¤ Inte emot abort och tycker vi ska ha rätt att bestämma över våra egna liv och kroppar, oavsett om det är exempelvis sjukdom som växer i den eller ett nytt liv.
¤ Intresserad av och accepterande av andra religioner, det ockulta och andliga. Jag litar på att jag är trygg i min tro och att mitt liv är till för att levas i nyfikenhet, inte i rädsla för det okända.

Och tusen andra saker!

Jag vill helt enkelt, med mitt inlägg här, göra er medvetna om att det finns så mycket mer under den där kristna stämpeln, och att den kanske inte alls är vad du tror att den är.

Tack för mig! :)
And God bless you all. Peace.