En vecka av tystnad.

Jag undrar ibland hur det är möjligt att fungera i vardagen när varje vaken stund är ångestfylld. Och jag undrar ifall det är samma sak för dig, eller om du mår fantastiskt nu, nu när du valt bort mig.

Jag har stålsatt mig dagligen, tvingat mig själv att lämna huset, min avtrubbade gråzon av misär... och jag har bevisat för mig själv gång på gång att jag är så mycket starkare än jag trodde.

Men bara för att jag orkat fortsätta existera betyder det inte att jag inte har gått sönder. Dagligen. För det har jag. Så fort det uppstått en paus i mitt liv av distraktioner har ångesten sköljt över mig som en våg, gjort mig illamående, snurrig, vilsen.

Och ja, jag bad om distans till det hela, bad dig att inte svara. Men samtidigt har jag varenda dag velat skriva till dig. Hindrat mig själv. Läst våra senaste meddelanden om och om igen. Försökt förstå. Misslyckats. Försökt igen. Aktivt valt att inte gå på känslorna som skriker inombords.

Nu undrar jag dock... kommer tystnaden vara för evigt om jag inte är den som bryter den? Har du gått vidare och glömt oss? Eller är din hjärna, som min, kaosartat fylld av tankar?

Jag har drömt om dig. Bra drömmar. Fina drömmar.

Och blivit krossad av verkligheten när uppvaknandet infunnit sig.

Det finns så mycket jag vill säga, men jag varken vet vad jag ska säga eller vågar säga något.

För när ångesten lägger sig, om det så är för en endaste sekund, finns rädslan där.

Rädslan över att inte få något svar. Eller att få ett svar. För jag vet inte längre var jag har dig.

Men kanske är det tidens tur nu, nu när jag gjort allt jag kan. Kanske är det mitt enda val, om än ofrivilligt.

Jag önskar att du skulle sakna mig som jag saknar dig, men vill inte använda ordet "hoppas", för jag orkar inte mer smärta nu.

Jag blir påmind om dig, flertalet gånger dagligen. Små saker. Små droppar. I en redan överfull bägare. Saker som förstör ytspänningen, men jag låtsas inte om det, för om jag fastnar i översvämningen kommer jag drunkna.

Jag trycker undan allt som har med dig att göra, så gott det går, för min egen överlevnads skull.

Ser till att mina sinnen är upptagna, att min hjärna har annat att göra än att tänka på dig, att mitt hjärta inte längre får bestämma.

Men bortom all smärta, allt kaos, finns fortfarande en bestående känsla, som har funnits där sedan start. Du vet vilken det är, jag har förklarat för dig att den hos mig är bestående. Jag har bekräftat dig med den i 15 månader. Den var något av det sista jag sa till dig, i tal och skrift. Och den är lika sann nu, om än dold av mörka moln och knivhugg i magen och bröstet;
Jag älskar dig.

Du får tid; utrymme.
Jag ska ingenstans, och läser du mot förmodan det här någon dag vet du att jag väntar.