Stadium Arcadium som FLAC, klättring i Hearthstone och annat trevligt!

Jag börjar skolan om tre dagar. TRE(!!!) dagar. Vet inte riktigt hur jag känner inför det... min psykiska hälsa har passat på att ta ett dopp i avgrunden igen, men det beror nog på brist på rutiner över sommaren, ingen terapi och sådant dumt. Blir bättre när allt kommer igång, men självklart kommer allt igång på en gång, vilket stressar mig, vilket gör saker svårare. :)

I morgon har jag enskild DBT igen. På torsdag börjar jag på Komvux som sagt och har sedan lektioner på måndagar och torsdagar, den 5:e börjar gruppterapin igen, den 6:e ska jag till tandläkaren, den 8:e blir det blodgivning och den 10:e ska jag till Stockholm för konsert! :) Mycket på en gång, men det blir bra. Så småningom.

Har hunnit med att övningsköra en hel del, har kört till och från Gamleby, Överum, Västervik, Loftahammar och till Linköping. Det är kul och körkort känns inte alls så omöjligt som det har gjort en gång i tiden.

I dag har jag klättrat i Hearthstone, ute i sista sekund som vanligt... men jag hade flyt i dag, två människor lämnade matcherna och någon gav upp mot slutet typ, så jag ligger på rang 20 och får därför månadens card back. :D Påbörjade nya äventyret också, verkar roligt, så det blir en mysig höst. Lyssnade samtidigt (och lyssnar fortfarande) på Stadium Arcadium i FLAC-version, och även om jag har ganska kass hörsel förstår jag människor som är petiga med format. Det är stor skillnad.

Det är typ ett par månader kvar tills jag fyller 25, min 24:e födelsedag var inte kul alls, jag mådde skit och hade ingen livslust alls... så jag vill hitta på något kul den här gången. Men jag vet inte riktigt vad. Har vilja, men ingen fantasi typ.

LCHF tog sig en törn då jag föll tillbaka i sockerfällan en aning. Eller ja, kolhydrater i allmänhet. Det gick så långt att saker nu har behövt vara inlåsta/gömda då jag inte har kunnat kontrollera mig. Det har hjälpt i alla fall och jag är på rätt spår igen. För en månad sedan vägde jag 98, i dag vägde jag mig och ligger på 95,7, alltså 700 gram ifrån min övre målvikt jag satte upp när jag började med LCHF. Känns ganska sjukt att jag snart har gått ned 30 kilo sedan jag vägde som mest. Har ett nytt mål, och det är ytterligare 7 kilo, men inget skrivet i sten då jag förmodligen kommer att omfördela en del när jag kommer igång med träningen igen, vilket jag längtar efter för min kropp gör ont och är trött. Inte roligt. Jag är i alla fall väldigt glad över att ha bevisat för mig själv att jag kan. Att jag klarade av det utan att lägga mig på operationsbordet. :)

Jag har sökt lite lägenheter i Linköping den senaste tiden, en flytt dit är planerad, helst i början på nästa år, men jag får se... fick åka och titta på en lägenhet, men den hyrdes ut till människan före mig i kön vilket var ganska jobbigt. Jag är lite för bra på att planera inredning och sådant innan jag ens får ett erbjudande... men det blir min tur så småningom. Hoppas på att kunna bo i Ryd igen.

Behöver nog inte ens nämna hur mycket jag längtar efter konserten, lite över 4 år sedan jag såg dem senast... och jag behöver verkligen höra Goodbye Angels live. Leva på outrot när mörkret tar över och kylan gör mig ledsen... :)

Har inte blivit mycket eget musicerande den senaste tiden, ingen särskild anledning, har bara inte haft intresse i det tråkigt nog.

Västervik som gäller i morgon som sagt, terapi och följa med Johnny på möte. Kanske umgås med folk. Kanske äta en pizza. Kanske bara ta till vara på de sista dagarna av ledighet... :)

När jobbet kommer igång igen vet jag inte, får ta reda på det, men tjänsten i Linköping är inte längre min i alla fall. Kanske är lika bra, vet inte om jag hade pallat det samtidigt som skolan. Jobba i Västervik är lugnt dock, jag är ändå där på torsdagar liksom. Hoppas bara att det finns ungdomar som vill vara med den här terminen.

Anyhow, jag ska lyssna klart på albumet och sedan antingen fortsätta se sista säsongen av Penny Dreadful (hatar när bra serier läggs ner) eller påbörja Stranger Things.

Och med hösten återkommer förmodligen bloggandet, brukar te sig så.
På återseende!

Åtta månader senare...

Jajjemen! Ännu ett LCHF-inlägg.

Igår var det (tydligen) åtta månader sedan jag påbörjade dieten, ooooch det har väl inte riktigt gått som jag ville, samtidigt som det har gått bra.

Jag började på... 115? Tror jag. Väger nu 98. 17 kilos skillnad. Vägde som mest 125, så där är det 27 kilos skillnad. Förra sommaren vägde jag 122 tror jag. Anyhow, jag hade väl önskat att det skulle gå lika bra den här gången som det gjorde förra gången. Då gick jag ner 18 kg på 5 månader. Men samtidigt var den gången långt ifrån hållbar. Nu går allt per automatik, och samtidigt äter jag det jag vill äta. Alltså blir det pizza ibland. Eller chips. Eller båda. Dock inte mycket socker alls. Kan tyvärr inte säga "inget socker" då monstret i mig varit jobbigt den senaste tiden. Det har funnits för många jobbiga frestelser. Jag har dock bara köpt glass två gånger, men ätit annat i huset vid flera tillfällen. Det är en drog. Sättet jag trycker i mig grejerna är inte på ett trevligt sätt alls, eller i sällskap med andra. Nej, det är på några sekunder, i min ensamhet, och känslan är ett väldigt kortvarigt rus med känslor av "varför i helv... gjorde jag det här?" efteråt. Anyhow, på grund av detta samt väldigt få gymbesök över sommaren har jag avstannat. Jag är ca 3 kilo ifrån min övre målvikt, vilket är nice, men jag är ändå inte nöjd. Och det skrämmer mig också. För jag vet att jag trodde det skulle vara omöjligt för mig att väga under 100 kg ett tag. Och nu tänker hjärnan "du kan lika gärna gå ner 10 kg till!"... Jag är medveten om att det är mycket av min skeva självbild som talar där, så jag är försiktig, försöker hitta en balans där jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Och jag tror att det är 90 +/- något kilo som är rätt för mig.

Jag har klarat av att bada i bikini för första gången sedan jag var 9. Det är ett framsteg. Accepterar min kropp mycket mer nu än jag har gjort sedan jag blev medveten om den i princip. Är fortfarande alldeles för hård mot mig själv, vilket jag jobbar på, men det är svårt.

Avslutningsvis inser jag att jag kommer att behöva hjälp när det kommer till drog-effekten viss mat har på mig. Som i KBT. Och jag ser fram emot att jobba fram en regelbundenhet i gymmandet och en ny normalnivå med kosten igen. Så att min kropp slipper bli chockad hit och dit av olika matvanor.

Men ja, jag är nöjd med mina framsteg, även om det inte verkar så med tanke på vad jag skriver. Har svårt för att ge mig själv cred, och har en tendens att förminska vad jag faktiskt har åstadkommit trots allt.

That's all. :)

Och vips så var det juli!

Det har hänt en hel del den senaste tiden, men då det inte har hänt mig direkt tänker jag inte skriva detaljerat om det. Sammanfattar det med att J har haft hälsoproblem och det har varit tufft, framförallt för honom. Det är dock på bättringsvägen så det är ingen större fara och snart kan nog vår sommar få börja också! :)

I och med allt som hänt har inte mycket annat hänt, träningen har blivit lidande, var på gymmet en sväng i går vilket var väldigt skönt, men utöver det har det mest blivit film, serier och hemmahäng. Inte helt fel, men det suger i badtarmen och restarmen! Det kommer dock. Alles gut.

Jag har blivit antagen till Komvux, börjar 1/9, känns nice! Ska läsa historia och svenska 3 fram till jul, sedan blir det samhällskunskap och eventuellt matte 3 eller någon skrivkurs eller övrig kurs som verkar intressant. I och med detta har min läkare och DBT-sköterska kommit fram till att det kommer gynna mig att ha aktivitetsersättning istället för försörjningsstöd, så på måndag ska jag fixa blanketter.

Bandhub rullar på som vanligt, och jag och en vän jag fått där ska göra en EP tillsammans. Vi har två egna låtar på g och fler lär det bli! Mycket roligt! Förhoppningsvis ska jag spela trummor på dem, utöver sång. Är väldigt pepp på det och hoppas på att vi ska kunna köra några live-shower på pubar i England framöver. :)

Vikten pendlar, men förra helgen tror jag att jag låg på 97, men det är någonstans mellan 97 och 99 oftast, kosten har jag slarvat med en del också, men det är inte hela världen. Känner inte att LCHF är så mycket av en diet för mig längre, det är mer mitt normalläge nu, och ibland är jag sugen på kolhydrater extra mycket, och då blir det så, sedan återgår jag till mitt vanliga och kroppen anpassar sig efter. Det är väldigt sällan socker som lockar i alla fall, vilket är skönt, snarare potatis i olika former, eller glutenfri pizza typ. Tar det som det kommer och fortsätter med det mentala arbetet att acceptera mig själv oavsett vikt/kroppsform/you name it. Har fastnat lite vid min mage igen, vet inte riktigt varför, kan vara för att min midja definierats ännu mer nu, så i jämförelse med den uppfattar jag min mage som enorm när jag vet att den inte är det, speciellt inte jämfört med hur den såg ut för ett år sedan, men hjärnan är bra på att ställa till det för mig. Dock utmanar jag mig själv genom att välja att gå i tightare åtsittande kläder (som jag vill använda, för att jag gillar dem, men som jag alltid väljer bort just för att "min mage syns") och inte fuska genom att ha på mig en pösig munkjacka över vilket har varit standard för mig oavsett temperatur. Alltså har jag valt att lida i värme hellre än att vara bekväm temperaturmässigt och låta min kropp existera. Dumheter. Det tar emot en del, men jag har fått pepp från vänner och blir överöst av komplimanger från J som tycker att jag är jättefin och har en jättefin kropp och det hjälper, minst sagt. :)

Anyhow, jag ska strax göra pastasallad och sedan ska jag äta den. :D
I morgon åker jag nog hem till föräldrarna en sväng för att spela in lite, har några låtar som väntar.
Yes. Där har ni en uppdatering! Ha det fint i sommarvärmen! :)

Ding! Tvåsiffrig vikt igen!

För det första: NEJ jag anser inte att alla måste väga under 100 kg, det är en personlig preferens då mitt mål är 90-95 kg. NEJ jag försöker inte vikthetsa människor, känner en sig pressad av mina inlägg om min viktnedgång kan en låta bli att läsa/följa bloggen, för jag vill aldrig att någon ska må dåligt av vad jag skriver här. Alla kroppar är fantastiska och alla former är awesome!

Vad jag gör med mig är upp till mig, precis som det är upp till alla andra vad de vill göra med sina. Jag var inte en glad människa vid den vikt jag en gång erhöll, och i och med min viktnedgång men framförallt koständring och DBT har jag blivit en mycket mer harmonisk människa. Det för mig är positivt. Och att nå sina delmål är positivt. Ett av mina var att komma under 100-kilosstrecket. Och nu har det hänt! :D

Korvtår :D

Försöker träna minst två gånger i veckan på gymmet också, bygga muskler är hur kul som helst. Blir alltid aspepp av att känna/se att jag blir starkare. Konditionsträningen är det värre med, tror fortfarande att jag har ansträngningsastma, så jag tar det lugnt i och med att jag inte har något läkemedel att ta hjälp av ännu. Ska börja lite försiktigt i dag och se hur det går. Med lite tur kan jag få upp konditionen utan att behöva inhalator. LCHF är en naturlig del av mig nu, är inte stenhård utan unnar mig saker här och där när jag känner för det, men på en vettig nivå. Kanske börjar integrera rotfrukter lite smått igen när jag når 95 kg, någon gång ibland bara. För att jag verkligen älskar sötpotatis. Haha!

Men det går framåt, och jag är mycket nöjd med min egen prestation och all stöttning och hjälp jag har fått.

Ska få till bättre jämförelsebilder snart också, blir så självblind ibland att jag har svårt att se att det faktiskt har hänt saker även om jag vet det egentligen.

Jaja, det var nog allt för nu! Ska göra frukost och se vad dagen har att erbjuda! :)

Om ångest.

Jag vet inte riktigt när den blev min ofrivilliga livskamrat, eller hur den började förstöra mina planer... men någonstans under dessa ungefär 24 år jag har levt tog den ett stadigt grepp om mig och sedan den stunden har jag varit i dess våld. Mer eller mindre.

Ja, DBT fungerar och ja, jag har kommit en bra bit på vägen till ett fungerande liv TROTS ångest. Jag kan till exempel ringa samtal utan lika hög nervositet och ångest, be om folie till mina pizzarester och oftast gå fram själv för att beställa eller så, ta konflikter och diskutera utan att springa iväg och gömma mig, vara kvar i obekväma situationer trots att impulsen är att fly. Jag kan ta lite mer plats än förut och uttrycka mina åsikter. Men det finns ändå mycket kvar att jobba på.

Idag vann jag inte mot ångesten.

Den fick mig att avboka en grej som potentiellt hade givit mig mycket i livet. Grejen i sig gjorde mig lagom nervös, men det var allt runtomkring som matade ångesten och gjorde den ohanterlig. Resor, en stad som i sig får mig att må dåligt, färdsätt jag inte kan eller vågar mig på, krångel gällande att smidigt lösa lunchfrågan två dagar i rad, heldagar av ny information som ska bankas in i en hjärna som är sjukskriven till 75% och som behöver timmar av vila och ro för att fungera de där 25% som är kvar.
För många saker på en gång.

Och jag valde att säga nej. Nej tack.

Jag vill kunna göra sådana saker. Jag vill inte hindras av ångest. Men jag är inte där än.

Hade det handlat om att bara åka dit och med hjälp lära sig resa med tunnelbana hade det varit utmaning nog. Det är det första steget jag behöver ta för att bygga kompetens nog att våga mig på nästa steg.
Nästa steg hade varit att göra det på egen hand. Att ta sig runt utan hjälpen.
Därefter hade jag kunnat åka på det jag nu inte längre ska åka på.

Det var för många steg att ta.

Jag tror inte att det här är sista chansen för mig, det kanske inte kommer vara lika lätt att hitta en sådan möjlighet igen, men det får bli en annan gång. På ett annat sätt.

Och till dess tänker jag fortsätta jobba stenhårt på att leva med ångest. Inte bara existera med den.

På västfronten intet nytt... eller?

Sitter i en soffa i Mölndal. Närmare bestämt hos Johnnys bästa väns partner; som heter Rebecca. Vi kom hit igår och stannar just här till imorgon. Sedan bär det av hem till Johnnys farmor på Orust. Fina grejer!
Det blev en ganska spontan resa, men den är välbehövlig och känns mycket bra hittills. Vi har hunnit med en sväng på stan idag och gick till SciFi-bokhandeln där Johnny blev antastad av en Alien-typ (se bild). Han och Linus åt på Super Sushi också, jag snodde en laxbit men köpte mer LCHF-vänlig mat på Maxi efteråt. :)

För tillfället spelar J och L Naruto på PS2 och jag och R sitter bredvid dem i soffan och leker med mobiler. Senare vankas eventuell utgång i Göteborg, vilket känns spännande.

Jag trivs här, och trivs med att se Johnny så tillfreds. Det här är hans hem och det märks. Planer på byte av kust framöver snurrar i huvudet i alla fall. När de förverkligas återstår att se.

Det finns många tiggare här. Fler än hemma. Och det gör ont i mitt hjärta varje gång jag passerar en av dem. Jag vill så gärna kunna hjälpa allihop, men jag har inte de ekonomiska möjligheterna. Det är åt helvete att se så många människor som lider. Som av någon anledning inte har samma förutsättningar som jag.

Jag känner enorm tacksamhet för allt jag har blivit tilldelad genom att bara födas/bo på ett visst ställe på jorden. Helt galet. Enorm orättvisa, och det är så onödigt. Världens resurser räcker till alla, om girighet upphör. Men än så länge är världen inte optimerad, människor prioriteras över andra människor och över övriga levande i allmänhet. Så jag kan inte göra mer än att ge av mina resurser så ofta jag kan och fortsätta jobba för och önska en värld som är till för alla, oavsett ursprung eller geografiskt läge.

Hm.

Jag sitter i min mysiga sovalkov, i en gosig säng, med lyxig lördagsfrukost bredvid mig, i grå mjukisbyxor och en fleeceskjorta och känner mig lite "skogshuggargrunge" sådär och funderar på det här med att förtjäna saker...

Tanken slog mig när jag valde att plocka med några vindruvor på min i övrigt helt klart godkända LCHF-tallrik. "Jag förtjänar de här vindruvorna för att..." löd min tanke, och följdes snabbt av att "jag minsann har tränat tre gånger den här veckan" och "det har varit jobbigt i ett par dagar" men där stoppade jag mig själv och tänkte "vadå förtjäna?"? Jag menar, jag tränar ju inte och går på diet för att förtjäna saker jag tycker är goda, som att det blir en slags byteshandel med mig själv...? Det är inte som att jag planerar att träna si och så mycket för att plocka poäng som gör att jag kan känna mig godkänd och som jag sedan kan byta in mot rätten att äta något som har högt sockerinnehåll jämfört med annat jag äter. Det känns bara dumt att det finns ett slags inbyggt tvång i att rättfärdiga saker en känner för, bara för att de går emot något outtalat löfte gentemot samhället? En själv? Ens omgivning? att en ska följa en viss typ av kost, exempelvis. Och vem sjutton, för den delen, bestämmer att den har rätt att uttala sig om vad någon annan förtjänar? Vem avgör vad som är förtjänt och inte? Det känns som en skum grej att syssla med. Så, hur som helst, stoppade jag de tankarna och tänkte istället "jag vill ha några vindruvor, för att det är gott" inga ursäkter om att jag förtjänar att trösta mig själv eller belöna mig själv för att jag har varit "duktig". Mitt värde som människa baseras inte på siffrorna på vågen, vad jag stoppar i mig eller hur många gånger i veckan jag väljer att gå till gymmet. Och om en ändå ska tänka i kostbanor så är det faktiskt inte hela världen om jag äter lite fler kolhydrater, jag kommer inte att dö av det, för än så länge går det åt rätt håll (rätt enligt vad jag vill, alltså) och jag mår bra, äter gott och är nöjd med min tillvaro. Simple as that!

NU ska jag äta min megaförtjänade frukost och se på Pitch Perfect! ;)
Hoppas att ni har en fin lördag!

[GrungeBex has left the blogspot.]