Morgondagens tankar om gårdagen

Jag skulle vilja stå mitt på en äng eller på en klippa, huvudsaken är att det är långt härifrån, och skrika ut ångesten tills halsen blöder.
Jag vet inte var den kom ifrån eller varför den bestämde sig för att förstöra just den här natten.
Jag var trött och såg fram emot att få sova. Det var lugnt inuti och utanför, så varför nu?

Försökte med lugn musik och andningsövningar, men varje låt som annars lugnar mig framkallade bara minnen jag försökt förtränga. Minnen från tider då jag mått som sämst. De blev till tidsmaskiner som tvingade mig att återuppleva smärtan från förr. Jag ville fly, men allt existerade ju bara i mitt huvud och resulterade i ihållande ångest istället.

Den i sin tur ledde, som alltid, till tankar om sätt att bli kvitt den. Tankar jag fått brottas med allt för länge. Att försöka koncentrera sig på att andas när alla hjärnspöken bestämt sig för att våldgästa mig simultant gjorde mig utmattad. Dock inte på det sättet att det lät mig somna, nej, jag blev orkeslös och lät tankarna, minnena och smärtan härja fritt.

Det slår mig att jag har mycket som är undangömt och obearbetat djupt inom mig. Jag är rädd för att förlora kontrollen nu när jag kommit till den insikten. Det är för mycket att stå emot.

Speciellt då jag inte har fått något svar från min läkare och knappt har medicin kvar.

Att gå från den högsta dosen till ingenting utan någon form av nedtrappning i det här läget skrämmer mig oerhört.

Det börjar lugna sig, men det betyder egentligen inte så mycket. Jag vet att risken för att det sätter igång igen så fort jag slutar skriva är stor.
Jag sätter mitt hopp till tröttheten och önskar att den vinner snart.