Sitter och lyssnar alldeles frivilligt på Tokio Hotel, på tyska. Från den tiden då jag var 15, lekte emo och mådde piss i princip hela tiden... Känns väldigt konstigt att lyssna på låtar som var allt för en ett tag... för de väcker inga känslor alls. Inte på det sättet jag trodde att de skulle. Jag minns vissa gånger då jag legat i sängen och lyssnat på dem på högsta volym, och jag minns ångesten deras låtar fick bära mig igenom, men jag får inte den där klumpen i magen, den där flashbacken till känslorna som var då. Det är lite skrämmande på ett sätt, får mig att inse hur pass bortkopplad jag är från den tiden.
Lyssnade på Musik Non Stop med Kent tidigare ikväll, den får igång känslorna däremot, men den lyssnade jag på innan det blev som värst... och den är kopplad till en annan typ av känslor.
Haha, jag vet inte ens vad jag vill få fram med det här... Jag nostalgitrippar helt enkelt. Alldeles för sent, som vanligt, ska upp om mindre än fem timmar. Yay.
Minns att jag ofta bloggade om TH här, att jag tyckte de var bättre på tyska, för det var mer känsla i Bills röst... Men, hade jag inte hört låtarna på engelska också hade jag förmodligen inte fattat ett piss av vad de handlade om... Haha! Åh, pubertal emopojkeröst... Shit vad man crushade på det bandet. Det känns så främmande nu. Men texterna sitter fortfarande... till viss del. Namnen på bandmedlemmarna också. Tydligen.
Känns overkligt att det var 7 år sen jag var den personen.
Jag babblar bara, nonsens, inget av värde alls. Ville mest konstatera för mig själv att jag har kommit på, tror jag i alla fall, vilka känslor jag har förträngt. Vilka känslor som dämpas av medicin. Vilka känslor jag inte kommer åt längre... For future reference.
"The last look back is black, the night turns dark ahead, there's no turning back..."
No comments:
Post a Comment