Dreams, love, life

Dreams:

Riktigt mysko drömmar, ganska random mix av människor och jag tror att två av drömmarna vävdes ihop på något sätt. I ena drömmen hade Andreas skrivit till mig på Qruiser (jag minns att jag reagerade på det i drömmen också då han dels har blockat mig där men även tvärtom) och sagt att han saknade mig, typ. Anyhow, i den andra drömmen var jag mitt uppe i något framträdande som var inbakat i något weird (dreams are weird... finns nästan aldrig någon logik i mina i alla fall) och han dök upp. Han hade letat reda på mig. Det var riktigt obehagligt. Tror absolut inte att det kommer hända, men just meddelandet i första drömmen kändes så verkligt att jag bara nyligen insåg att det inte hade hänt... (loggade in på Qruiser och självklart fanns inte meddelandet där.) Gillar verkligen inte när drömmar känns så verkliga. Har bara dåliga minnen ifrån sånt...

Love:

Fördrev tid på Existenz tidigare idag, kollade länkar jag inte kollat på tidigare och upptäckte till min stora förskräckelse/förtjusning att jag missat en "10 bästa RHCP-låtarna"-länk. (Förskräckelse över att jag inte sett den tidigare då jag tydligen klickat på länkar som var precis före och efter den länken, förtjusning då jag kunde titta på den nu... fast då.) Hur som helst, hatar rösten som snackar i såna listvideor, men, alla låtar de hade med (om jag inte misstar mig nu... och var det inte alla låtar så var det kanske alla utom en) var från tide(r)n(a) då John spelade i bandet. Jag satt och skrek mot datorn "I F*CKING MISS JOHN!" med händerna över hjärtat medan jag gungade fram och tillbaka till musiken... Like some crazy woman... Kan bli sådär nykär i dem lite då och då, och oftast är det renewed love för hela bandet, alla medlemmar och alla album på samma gång... emellanåt kan jag bli One Hot Minute-beroende och tycka att det smutsiga, drogade soundet är det bästa som finns... Men just idag gjorde det ont i mig, för jag kände verkligen en djup saknad efter John. Det var musikvideoklipp varvade med klipp från när de spelat låtarna live... och liveklippen var med Josh. Jag älskar Josh, han är fantastisk. MEN HAN ÄR INTE JOHN. Och att se/höra John i låtarna för att sen på en gång se/höra Josh liveversion av samma låtar... It's just not the same.
JAG VET ATT DET HÄR ÄR ETT FAN-GIRL MOMENT.
I en perfekt värld skulle John komma tillbaka till bandet, inte för att ersätta Josh, för med dem båda i bandet skulle vi förmodligen få höra Dosed live, men det kommer aldrig att hända... Och varje gång jag inser det, for real, är det som att någon hugger mig i hjärtat. Jag saknar Johns solon, hans backing vocals, den råa energin och känslan... All that gloriousness spewing out from the fourth dimension... Det var riktigt sorgligt, vackert och förgörande att trycka på den länken. Jag älskar John Frusciante, och jag saknar honom i RHCP, äckligt mycket.

Life:

Jag är inte helt frisk än, enligt läkare har jag inte halsfluss i alla fall, så det är bara att vänta ut skiten. Det har typ övergått till att bara göra ont på ena sidan i halsen nu och så har jag börjat bli snorig och hostar som en idiot emellanåt. Great. Ger nog upp planen på att sjunga på avslutningen, känns inte som att jag kommer vara frisk nog att öva ändå. Första sommaravslutningen som jag inte är en del av på det sättet. Weird. Well, utöver det finns skolångesten kvar som vanligt... Slutar nästa torsdag och har fortfarande a shit load of arbeten som behöver göras. Tappade gnistan rätt rejält när jag insåg att jag inte blir godkänd i samhällskunskapen... varit borta för många timmar i allmänhet för att det här året ens ska godkännas när det gäller tidsomfattningen, inte för att jag tror att skolan kommer agera and f*ck me over eller så... men det blir liksom bara "what's the point?". Jag röstade inte igår. Jag får panik på alla uppdateringar på Facebook om politik. Jag hade tänkt rösta, men jag var inte frisk nog att ta mig till en vallokal, och jag har egentligen inget emot uppdateringar om politik för det är helt sjukt att SD fick så många röster, men jag blir bara.... overwhelmed av det hela, antar jag. Känner mig som en idiot som inte röstade och får i princip dödsångest av att det kommer bli nazi galore 2.0 och att vi allihop måste agera NU NU NU NU NU. Drar bara kopplingar till att allting närmar sig slutet. Alla predikningar man hört. De saker man läst om i Uppenbarelseboken... (even though it's been years, så sitter det ett och annat kvar därinne från allt det) och, egoistiskt nog, så är det enda jag kan tänka "jag ORKAR inte."
Är medveten om hur vrickat allt det här låter, men det är bara så mina tankegångar har varit under dagen... och jag får bara damp på det. Det känns bara hopplöst och oundvikligt, och då blir jag den lata, bekväma idioten som frågar sig "varför ens försöka göra något åt det?"
Awful.
Tro mig, om några dagar, när jag frisknat till, hämtat nya krafter och hämtat ut mer medicin så serotoninnivån är som den ska så lär jag vara en mer... optimistisk person? Perhaps. Men just nu är allt bara asjobbigt. Min blotta existens är jobbig. Så jag ska bosätta mig i mitt badkar, fyllt med ljummet vatten, och titta på andras misär i form av Dr. Phil-avsnitt.

Att svettas är för övrigt typ the passive aggressive way för kroppen att säga "I hate you".
Allt blir bara skit av att svettas.
Jag blir seriöst bitter.

Kan jag få bli frisk någon gång?

UGH.

Weird ass blogginlägg, deal with it.