Mötet med en sjuk person

Nedan följer händelserna som varit min helg, det är ett långt inlägg, men det är rätt underhållande (och smått skrämmande) läsning. Here we go!

Det började på Qruiser. (Man kan tycka att jag bör ha lärt mig något av den sidan...) Jag fick ett meddelande av en människa som verkade intressant, som inte var som större delen av medlemmarna på den sidan som bara är där för att ragga på diverse vulgära sätt. Vi började prata om allt mellan himmel och jord, djupa frågor, livet, och vi klickade rätt fort. Efter ett antal meddelanden hit och dit övergick det till sms istället, vi hördes då och då.
   Han hette David och var 25 år fick jag veta, bodde i Tullinge i Stockholm, älskade fotboll och höll på Hammarby och tränade mycket. Vi pratade i telefon en gång, i typ två timmar. För mig, som avskyr telefonsamtal och helst slipper sånt är det en ganska stor grej, att känna lugn och att det var kul att prata i telefon med någon. Jag blev lugn av honom, det var som att han tog fram det bästa i mig... utan att ens behöva anstränga sig. Det var häftigt, jag kände acceptans precis som jag var. Efter någon vecka började vi prata via Skype. Jag hade dagen innan fått se en bild på Davids ansikte för första gången, det efter att jag bad om att få veta hur han såg ut för det kändes konstigt att lära känna någon så fort utan att ha ett ansikte att koppla till personen. I Skype hade vi camarna igång och skrattade och pratade i timmar. Allt kändes så naturligt, som att vi hade känt varandra hur länge som helst. Jag behövde aldrig förklara varför jag tyckte eller kände på olika sätt, han förstod och accepterade mig oavsett... Det kändes overkligt, jag har aldrig upplevt det så tidigare. Han var inte som någon annan, allt var bara... enkelt med honom. Bör tillägga här att jag inte hade några romantiska känslor för honom, det kändes bara som en djup vänskap som hade saknats hela mitt liv. Vi hade pratat om att träffas och plötsligt, utan att jag riktigt hann tänka efter eller uppfatta att det hände, var hans biljett bokad hit.
   Fredagen den 16:e klockan 17:00 skulle David vara i Linköping, för att träffa mig. Jag var självklart nervös, det är alltid pirrigt att träffa någon för första gången. Jag mötte upp honom på Resecentrum och det var såklart lite stelt i början, vi tog bussen hem till mig i Ryd och la oss i sängen (nej, inte på det sättet, det är bara där man hänger när man är hos mig... mitt vardagsrum är liksom inte det sociala rummet här) och pratade om allt möjligt. Tanken med besöket var ju att lära känna varandra på riktigt och som han sa "visa att det är precis likadant som i Skype". Vi pratade om våra familjer och jag frågade honom "så vad heter du mer än David?" och det var där saker började bli konstiga... Han sa "jo, alltså, jag... heter inte David." Min första tanke var "men, inte nu igen" (jag har pratat med andra som sagt att de heter något annat, försiktighetsåtgärd på nätet liksom... men deras riktiga namn har ju kommit fram rätt fort sen, typ andra gången man pratat) men jag tänkte inte så mycket på det... Det visade sig i alla fall att han hette Andreas. Jag frågade honom varför han sagt att han hette David, och varför han inte berättat att han inte hette det tidigare. Han drog en bortförklaring om att inte vilja säga sitt riktiga namn över nätet (vilket jag förstår... till viss del) och att han bara "glömt bort" att säga något sen. Först tänkte jag inte på det, men jag insåg lite senare att jag hade kallat honom David i både sms och i Skypesamtal utan att han rättat mig. Jag släppte det dock just då och vi fortsatte prata. Vi berättade om våra familjer och lite allt möjligt, sen kom vi in på födelsedagar. Jag visste att han var född i fiskarnas tecken och jag är född skorpion (enligt våra stjärntecken är vi "the perfect match") och det betydde att han fyllt år redan. Så jag frågade när hans födelsedag var och den var 15:e mars. Jag vet inte exakt hur det kom fram, men han sa "för jag är ju 27..." och då hajade jag till. David, 25 år var alltså Andreas, 27 år. Jag sa ingenting, men tyckte att det var lite konstigt att han sagt att han var 25, men det var också i början när vi pratade... ungefär samtidigt som jag fick veta hans "namn", så jag tänkte att det var samma grej som med att inte säga sitt namn.
   Dock började obehaget sprida sig i kroppen. Det hjälpte inte att han började pussa mig heller. I början brydde jag mig inte, det var ungefär som att pussa på sin kompis liksom... Inga känslor, inget sexuellt alls, jag skrev till och med till Esther att han kändes mer som en bögkompis just för att det inte fanns någon spänning mellan oss på det sättet alls. Men. Det märktes att han var dominant, han la sig över mig för att... jag vet inte... mysa? Jag kände extremt obehag även om jag inte tänkte att han skulle försöka något, jag kände mig inte rädd för att bli våldtagen men det var otroligt obehagligt ändå. Jag hade precis träffat den här människan, och det hade kommit fram att han inte hette eller var så gammal som han sagt. Det låter väldigt konstigt, och jag förstår det inte själv, men trots något som absolut skulle kunnat kännas som något läskigt och över gränsen, så var jag ändå lugn. Det var något med honom som gjorde att jag inte kände oro. När vi väl skulle sova vände jag mig om så jag låg med ryggen mot honom för det är så jag sover om jag sover bredvid någon. Men då ville han att vi skulle prata och mysa och att jag skulle vända mig mot honom... Jag orkade inte säga emot och kände väl någonstans att jag inte ville behöva handskas med hans eventuella reaktioner ifall jag inte "gjorde som han sa" så vi pratade och "myste" eller vad man nu vill kalla det, han pussade mig emellanåt och det var väl inte direkt den mest bekväma situationen jag befunnit mig i, men det var inte illa nog för att jag skulle göra något åt det... Inte för att jag vet hur jag skulle tagit mig ur hans grepp om det hade blivit så, för även om jag var typ 15 cm längre än han så var han vältränad och hade förmodligen kunnat hålla fast mig om han ville. Jag var för trött för att tänka klart och när vi väl sov höll vi om varandra, vilket var helt okej... Det var oskyldigt från bådas håll och obehaget var där ibland och ibland inte. Det var väldigt förvirrande.
   Morgonen efter vaknade jag av att Andreas sa att han skulle gå till Hemköp och undrade om vi behövde något därifrån. Jag sa "du vet ju inte ens hur man går dit" men han påstod att han alltid hittar i städer, så jag pekade åt vilket håll Ryd centrum låg och somnade om. När han kom tillbaka hade han lyckats gå vilse när han skulle hit igen och letat efter rätt trappuppgång i en halvtimme typ. Jag var hungrig och ville äta frukost, men han ville ligga i sängen, men då sa jag ifrån för första gången (inte aggressivt eller så, utan bara... sa) och sa att jag skulle gå och äta frukost i alla fall. Han sa att han skulle sova lite så jag släckte och stängde sovrumsdörren och satt i vardagsrummet och åt. Jag tog upp min dator som stått där sen dagen innan och när jag fick igång den var jag tydligen inne på min Facebook... och inne på min pappas sida, och nerscrollad till en bild på honom och mig jag la upp på hans sida för någon vecka sen, jag vet att jag inte ens var inne på Facebook och att han hade snokat på min dator fick mig att må illa. Då fick jag idén att kolla upp honom på Ratsit.se eftersom jag visste hans namn.
   Där fick jag veta att David, 25 år som sen var Andreas, 27 år i själva verket var Andreas, 29 år. Lögn på lögn. det knöt sig i magen och jag skrev till Esther som jag haft kontakt med under hela tiden ifall något skulle hända liksom... Vi hade pratat om att fejka en krissituation som skulle betyda att Andreas behövde åka hem (han hade ingen hemresa bokad...) men jag kände att det inte skulle hjälpa med ett "akut samtal" utan ville ha hjälp på plats. Esther och Lukas kom hit och vi låtsades att det var ett spontanbesök och drog till McDonalds där vi fejkade att vi hade ett rep inbokat inför avslutningen som jag helt glömt bort och jag fejkade dåligt samvete över min förvirring och att jag dubbelbokat och tack och lov var det inte svårt att få Andreas att "gå med på" att åka hem igen. Det var riktigt weird dock för han smsade mig medan vi var med Esther och Lukas där han skrev att han inte hade pengar (han hade dock precis käkat en hamburgare (med kniv och gaffel dessutom) så jag vet inte hur sant det var) men jag sa att jag skulle fixa det och betalade hans biljett hem (har alltså betalat båda hans biljetter, och det är pengar jag aldrig kommer få se igen). Sen packade han ihop sina grejer och jag packade ner lite saker så jag kunde stanna hos Esther. Vi tog bussen till Resecentrum och sa hejdå (han tänkte gå till Espresso House och ta en fika (med vilka pengar?) innan bussen skulle gå, men vi sa att han inte skulle hinna det på 19 minuter) och sen gick jag, Esther och Lukas för att handla. 18:20 lämnade han Linköping och jag kände mig oerhört lättad, så tacksam över att de räddade mig ifrån honom. Men sen började smsen komma... Jag tänker skriva av vår smskonversation här, det han skrev kommer stå i fetstil, mina sms är kursiverade.

19:34
Yello Black Chocolate Meth ;)
(det här var för övrigt otroligt random, men har precis insett att jag tror han syftar på en bild på labradorer i olika färger "yellow lab, black lab, chocolate lab, meth lab" (sista hunden ser galen ut), den bilden la jag upp på Facebook någon gång... rätt länge sen, vilket betyder att han måste ha snokat igenom mina bilder där också... Vi har för övrigt inte varandra på Facebook.)

19:34
*hjärta*

19:39
Du är vacker!

19:44
Alltså, för det första accepterar inte jag att man ljuger för mig. Att man inte berättar sitt namn via nätet i början är en sak. Men vi har pratat länge och jag har till och med kallat dig David på Skype och i sms nyligen utan att du har rättat mig. Dessutom sa du att du var 25. Igår sa du 27. Jag vet att du är 29. Det är inte okej heller! Jag har svårt att lita på människor som det är liksom, det här gjorde knappast saken bättre. Hela den här besöksgrejen har fått mig att känna obehag och du var t.o.m. inne på min Facebook och kollade min pappas sida samt likeade nån Hammarbysida. Vem gör sånt liksom? Det är att kränka mitt privatliv. Du sa att du var på riktigt. Men David 25 år visade sig vara Andreas men inte 25 eller 27 utan 29 år och jag är inte okej med det, för det var lögn. Jag behöver inte folk i mitt liv som ljuger för mig.

19:49
Så du vill inte träffa mig igen eller ens vara min vän?

19:50
Förlåt att jag ljög.

19:51
Du sa att jag inte var som någon annan men du menade inte det :(

19:52
Fyfan :(

19:53
Jag vill ha en förklaring på varför du ljög, inte en ursäkt. Fattar du hur obehagligt det är att ha någon i sitt hem, den heligaste platsen i ens liv, som plötsligt inte alls är den han har sagt att han är? Du var den som sa att du inte var som andra. På ett sätt har du rätt, folk gör inte såhär. Ärlighet är det viktigaste som finns för mig, och där har du tabbat dig rejält.

20:08
Förlåt för att jag sa att jag hette David och sa fel ålder. Det var dumt gjort och jag ångrar det. Känner mig så taskig fast det inte var meningen. Jag känner mig så ångerfull därför att jag inte ville att du skulle bli ledsen av mig utan glad, fan ta mig. Jag antar att du hatar mig nu? Och det där med din facebook var lika dumt, jag vet att man inte gör så. Förlåt mig, ville kanske mest att du skulle bli hammarbyare fast på fel och konstigt vis. Hatar mig själv fan.. :( förstår om du är arg på mig. Fan fan känner mig så dålig och precis som alla andra :( jag är inte de..

20:10
Förstår om du inte vill se mig igen. Jag gjorde allt för att försöka anpassa mig..

20:10
Jag är djupt ångerfull.

20:13
Och ledsen :( vi klickade så bra tyckte jag iaf men jag får skylle mig själv. Vill du aldrig mer se mig så förstår jag dig :(

20:16
Du var iaf en bra och fin människa.

20:18
:(

20:25
Jag har inget mer att säga dig just nu. Är sjukt besviken och arg. Känns inte som att jag kan lita på nåt du säger. Allt ditt snack om att vara sig själv var ju bullshit, för du gjorde inte det. Betalade båda dina biljetter också. Fattar verkligen inte hur du tänkte.

20:29
Du kan lita på mig!! Jag vet inte heller hur jag tänkte :( Jag är så djupt ångerfull och är så jävla ledsen. Jag vet och det var så snällt av dig, tack verkligen! Vi kan skratta med varann, åh allt känns bara så jävla tomt. Kram eller nåt :(

20:31
Jag var verkligen den du skulle lita på men jag förstår dig, jag förstår dig verkligen. Fan.. :(

20:33
Det känns som jag har förstört allt.

20:37
Jag är så arg och ledsen på mig själv att jag inte berättade från början. Det var så onödigt :(

20:37
Alltså, va? Jag fattar inte vad du snackar om. Jag klickade med David, en påhittad person. Jag klickar inte med en opålitlig lögnare. Det är bara obehagligt att du inte fattar det. Jag har kastat pengar i sjön, pengar jag egentligen inte hade råd att göra av med, för det var inte såhär det skulle vara.

20:38
Jag vet!!

20:38
Det var inte såhär det skulle vara.

20:40
Jag förstår dig :(

20:41
Vet du hur dåligt jag mådde när ni bara skickade hem mig?

20:41
:(

20:43
Jag ville vara din kompis men nu vet jag verkligen inte!

20:43
Ärligt talat bryr jag mig inte.

20:44
nej för du hatade mig så fort du såg mig för jag är så liten och kort och är mobbad

20:45
har varit det hela mitt liv men men :(

20:47
jag är inte värd dig du är för snygg för mig och jag är ingen alls!

20:49
29 år och leker offer, wow. Du vänder det så att det blir synd om dig, det är bara skrattretande. Sök sympati hos någon annan, här finns det ingen att få. Prova ärlighet i framtiden så kanske det går bättre för dig. Du behöver inte skriva mer, tänker inte svara mer nu.

20:49
nu stör jag säkert er kväll med musik allt. Men visst, ha ett bra liv :( förlåt för att jag inte är normal.

20:50
:(

20:52
Hatar du mig?

22:04
Jag vill inte att nån av oss ska må dåligt :(

0:56
Jag mår inte dåligt. Jag är förbannad.

3:45
Det blev fel, no hard feelings hoppas jag? Vi stryker ett streck över det här nu och går vidare annars måste jag ringa polisen.

3:46
Vad i helvete ska det betyda?

3:47
Jag vill inte träffa dig igen radera mitt nummer och låt mig vara ifred!

3:48
Fine by me, du är inte frisk.

Sen blockade jag hans nummer...
Tänker inte ens kommentera det han skrev, det är tydligt att det är något allvarligt fel på den människan. Det enda jag känner nu är att jag är otroligt tacksam över mina fina vänner som bryr sig och ställer upp när jag lyckas sätta mig själv i skiten. Och jag ser det som ett smärre mirakel att inget värre hände. Mina föräldrar var här en sväng idag och de har såklart varit oroliga... Skulle jag också varit, känns overkligt att det ens har hänt. Pappa frågade mig om jag lärt mig något av det här, och det har jag absolut. Men grejen är, att jag tycker inte att jag har varit särskilt dum när det gäller mitt omdöme... Han fick mig att tro, manipulerade mig att tro, att han var någon helt annan och det är så skrämmande att det blev såhär.
Jag har träffat folk från nätet tidigare, utan problem, men den här gången blev det ett obehagligt möte med en sjuk person.

Nu vet ni, och jag vill bara avsluta med att säga att ingen behöver oroa sig. Jag mår bra, är lite skärrad efter hela grejen, men tycker mest att det är helt sjukt att det ens har hänt, och speciellt när han flippade sådär i smsen mot slutet. Jag är glad och tacksam över att ha undkommit honom och situationen i sig och kommer inte direkt ha enklare för att lita på människor framöver. Och tro mig, jag känner mig som en idiot, so spare me those kind of comments.

I'm out.