Tänk om jag har fel, jag kan ha fel

Måndag = skit
Tisdag = F-dagen, nervositet, pepp
Onsdag = skitförmiddag, okej eftermiddag
Torsdag = skit, MC på poetry slam på kvällen
Fredag = skit
Lördag = mamma kom hit och var en ängel
Söndag = has only just begun

Fick ett meddelande idag, eller ja, chattade snarare, av/med en mycket klok människa... Hon ställde frågor som jag kanske omedvetet har undvikit att ställa själv, ifrågasatte det som blivit min norm och det fick hjärnkontoret att vakna. Lite googlande senare och jag känner att det kanske kan stämma. Kan bara få veta om det är så genom utredning dock, och första steget mot det är att kontakta vårdcentralen. Måndag ska jag ta itu med det. Hade ju varit rätt underbart att kunna sätta ett namn på allt mörker, och få rätt hjälp... Även om jag räds att stämplas med en diagnos emellanåt. But then again, I can't go on like this. Hur bra är det om man felmedicineras liksom? Jag ville byta medicin förrförra sommaren... Ändå är jag fortfarande knaprare av högsta dosen Sertralin och inne på mitt fjärde år med substansen i systemet. Det var inte meningen att det skulle vara så, alls.

Jag väntar på svar från Valla angående om jag kommit in på fritidsledarutbildningen. Och jag hoppas verkligen att det blir av. Och att de andra som sökt som redan går på Valla kommer in också, bekanta ansikten gör mig trygg. Teater. Det kan bli riktigt bra. Jag måste bara hitta tillbaka till det rättvända dygnet och dagar i skolan istället för hemma under ett ångesttäcke.

På måndag ska jag ha samtal med skolans SYV för att rusta upp studieplanen. Och jag har bestämt mig för att vara kvar efter jag slutat ett par timmar varje dag, jag kan inte ge upp nu, inte när jag är så nära mållinjen. Inte när min student väntar runt hörnet... Äntligen.

Min fot trilskas, den envisas med att vara skadad hela tiden. Den gör ont och hindrar mig från att fungera normalt. Förbannade leder och tendensen de har att vrickas hur lätt som helst!

Jag har nojiga tankar i huvudet, som vanligt, men de är irriterande och jag vill bli kvitt dem. Nu.

Oro över allt möjligt och inför allt möjligt, men jag tänker ta en dag i taget och tackla problemen där och då.

Jag önskar att jag hade ork att ta hand om min kropp, men tror det går hand i hand med mitt psykiska mående och tänker vara förstående gentemot mig själv. Även om jag avskyr vad spegeln visar. Varför? Den som kunde svara på det... Onödigt hat, för jag duger precis som jag är, det vet jag, men mina hjärnspöken godkänner det inte. Dock vet jag att jag skulle må bättre rent fysiskt av att gå ner några av dessa extrakilon, längtar efter att kunna gå till skolan utan att känna mig helt död när jag väl kommer fram.

Ser fram emot Vallarocken den 15:e, hoppas på fint väder och vet om finare sällskap.

Jag är på en rätt okej plats rent mentalt just nu, känner mig relativt lugn, nästan harmonisk, kanske är det så att mitt stora frågetecken håller på att rätas ut. Kanske har jag äntligen lyckats kränga av mig ryggsäcken och låter den ligga på marken tills jag är stark nog att bära den igen...

Vi får se.
För stunden är jag okej. And that's more than I can say most days.