Smärta

"...Jag existerar mest nu, har Johnny hos mig så jag är inte ensam, men det fattas mycket av livet. Jag battlar medicin också, har slutat ta min och försöker överleva abstinensen och att inte tänka katastroftankar om all ångest som väntar runt hörnet om jag ens tänker tanken på att göra något annat än sova typ. Funderar på om jag borde ta meds igen, en sänkt dos dock, för att underlätta vardagen men känner samtidigt att jag bara skjuter upp det jag går igenom nu i så fall. Har sakta börjat inse att det här kanske är allt livet har att erbjuda, eller snarare att det här är allt jag kommer kunna hantera av livet. Och det gör att livet inte lockar alls, för det var inte såhär jag hade tänkt mig det."

Bleh.

Abstinensen (eller som FASS säger; utsättningssymtom (då man inte kan bli beroende av Sertralin och därför inte uppleva abstinens (vilket jag säger är bullshit.))) ter sig i surrande ljud inuti huvudet när jag anstränger mig, yrsel/dålig balans som kan liknas vid en rejäl fylla samt flackande blick, illamående och försämrat korttidsminne (jag tappar ofta bort mig mitt i meningar och har svårt för att fokusera). Det suger röv och jag är otroligt trött på skiten. Jag är dock i princip lika trött på medicinen, så jag vill helst inte gå på den mer, men jag vet inte vilket som är värst. Jag saknar Linköping och folket där. Saknar att vara självständig. Jag är evigt tacksam att jag åter får bo hos mina föräldrar, missförstå mig inte, men när man väl har flyttat hemifrån är det inte världens roligaste grej att flytta tillbaka. Jag är trött på att inte göra något, men är samtidigt för trött/orkeslös för att göra något. Mindre kul. Det gör mig ont att se så många bekanta må dåligt, känna maktlösheten inför livets tvära svängar liksom...

Jag plockade upp gitarren häromdagen och plinkade lite... Det gick segt, delvis för att rösten inte riktigt bär och dels för att det är lite för kallt om fingrarna här för att kunna spela utan att bli stel.
Jag experimenterar med håret och har nu någon form av white trash-blondering i ett antal nyanser som ska bli lila förr eller senare, ska ta bilder på skiten i dagssljus om jag lyckas vara vaken under de få timmar då ljuset faktiskt existerar... Har inte riktigt fattat att det är december, då jag igår kunde gå mellan husen i bara handduk och tofflor... Men det är exakt tre veckor kvar till julafton, så jag ska ta och fundera ut julklappar till folk. Önskar att jag hade oändligt med pengar, för det finns många jag vill köpa till. As always.

Koständring och träning har gått och dött och jag väger mer än någonsin, har knappt kläder som passar och försöker hela tiden ignorera alla hjärnspöken som försöker säga till mig att jag borde svälta mig själv eller göra drastiska saker för att ändra på utseendet and so on... Jag har inte ork till att vara hälsosam på det sättet. Äter inte överdrivet mycket godis och sånt, åt mycket mer förr, men jag har en tendens att lägga på mig ändå. Sucks.

Ska avsluta med att klaga på mitt knä som gav upphov till rubriken till dagens inlägg. Det gör ont. Det var bara det jag hade att säga.

Rant over. Hajdo.