... jag orkar inte.

Jag orkar inte med diskussioner mellan två personer som är lika envisa och inte backar i första taget, speciellt inte när ämnet som diskuteras är mig, och min kropp/vikt/hälsa. Jag tycker heller inte om när det sedan eskalerar och börjar handla om vem som älskar mig mest. Det är ingen fucking tävling! Det är dessutom två helt skilda relationer. Min far kommer aldrig älska mig som min pojkvän gör, och min pojkvän kommer aldrig kunna älska mig som min pappa gör. Men bådas kärlek är kärlek. Varför ska det vara så svårt att samtala utan att avbryta varandra eller höja rösten? Och VARFÖR slutar folk inte när personen det diskuteras om ber dem lägga av? Det är illa nog att man pratar om en person, om saker som rör personen, när denne sitter i samma rum. Önskar bara att båda kunde hålla käften, eller lära sig kommunicera med hyfs och respekt. Ingen har alla "rätta" svar på något, och olika åsikter om saker har all rätt i världen att existera, men kan man inte lägga fram sin utan att det ska bli diskussioner av det slaget bör man vara tyst. Speciellt när det gör att någon annan hamnar i mitten. Jag tänker inte välja sida, jag tänker fortsätta vara upprörd och sårad över att jag inte respekterades av de två män som påstår sig älska mig när jag bad dem sluta. Tack, verkligen. Och nej, jag bryr mig inte om ifall någon av parterna blir butthurt av det här.