One week later...

Kan ju börja med att säga att allt är bra mellan mig och Johnny igen, vi bor inte ihop, men ses några gånger i veckan och jag sover där ett par nätter typ, beroende på vad vi känner för. Det känns bra. Jag saknar att ha ett eget ställe, men det funkar att bo hos föräldrarna. Behöver bara komma igång med mina rutiner igen så jag blir lite pepp och gör saker istället för att surfa/sova bort mitt liv.
Jag och pappa ska i alla fall ta tag i träningen tillsammans, som sagt, och ska börja den här veckan. Hoppas att det blir imorgon, eller ja, så fort som möjligt. Har inte tränat sedan veckan innan flytten vilket är fem veckor sedan eller något. Inte okej. Har ju visserligen gått ner i vikt, men det har varit muskelmassa, kanske lite fett, men mest muskler, för jag har ont i kroppen igen och är orkeslös så... Ja. Det är ingen bra viktnedgång. Efter de där fem helvetesdagarna av ångest och ingen livslust har jag vant mig vid små portioner igen, så mitt intag av föda har minskat rätt rejält. Graden av nyttighet på det som intas kan däremot diskuteras. Ska verkligen försöka hålla mig till fredagar, men det är svårt.

I fredags var det min farbrors begravning. Vad kan man säga, det var sorgligt såklart. Men mina kusiner och deras mor hade verkligen planerat den helt perfekt, det var väldigt vackert. Fina låtar, Redemption Song av Bob Marley och The River av Springsteen bl.a., mycket kärlek, och både min far och min kusin Emelie höll vackra tal. Det känns fortfarande inte verkligt, men jag har aldrig tyckt att det har känts verkligt när någon gått bort... Det var fint att träffa släkt, även om det självfallet gärna hade fått vara under andra omständigheter. Men det var en fin begravning, värdig liksom. Kommer alltid vara tomt utan honom, min busiga farbror. Vila i frid, Tony, och hälsa resten däruppe. Alltid älskade och saknade.

På tal om släkt så är resan till England bokad nu också. Ser fram emot det, väldigt mycket. Inser bara mer och mer hur mycket jag tycker om mina släktingar och att jag vill få ut så mycket som möjligt av den tid jag har med dem. Det är väl nackdelen med att ha en så pass utspridd släkt... man ses inte ofta alls. Men å andra sidan träffar jag inte den svenska sidan av släkten ofta heller. Dåligt. Vill egentligen dra ihop alla släktingar jag har och bara umgås 24/7 i en månad eller något. Lära känna alla ordentligt.

Jag var hos psykologen i onsdags också, ska få en samtalsterapeut med inriktning på DBT om möjligt och en basutredning för bipolär sjukdom. Så den bollen är i rullning, äntligen. Nu är det bara att vänta en vecka ungefär på gyn.tiden och sen får vi se om det går att reda ut den härvan också.

Jag sover konstigt nu för tiden. Antingen riktigt dåligt eller så djupt att jag är groggy halva dagen efter... Förhoppningsvis fixar det sig i samband med att jag börjar träna igen. Sömnproblem är bara irriterande.

Well, jag ska gå på toa och sen försöka finna ro bakom ögonlocken.

Hoppas ni får en fin start på veckan! C ya!

Insert headline here

Så, föregående natt pratades det en hel del. Både via Facebookchatten och i telefon... Tror det är en av de värsta bergochdalbanorna jag varit med om när det kommer till känslor, men huvudsaken är vad vi kom fram till. Vi har bestämt oss för att ge oss en ny chans, fokusera på det som inte har fungerat och göra allt för att det som behöver ändras ändras. Vi ska inte gå tillbaka till att umgås 24/7 då vi båda är människor som behöver eller i alla fall mår bra av egentid emellanåt. Så vi ska börja ses ett par gånger i veckan, hitta på saker, laga mat tillsammans, kolla på film, typ dejta. Sover över där någon gång ibland, men vi har våra enskilda liv liksom. Det känns bra, och som rätt väg att gå.
När ångesten släppte kom tårarna, och efter det har jag både varit trött och hungrig. Så jag har sovit ordentligt (la mig för tidigt nu bara, därför jag är vaken såhär dags) och åt riktig mat igår. Har bestämt mig för att träna imorgon, och nästa vecka ska jag och pappa kolla in gymmet i Gamleby och kämpa tillsammans.

Är klarvaken då jag somnade vid typ 21 igår kväll, så jag ska kolla på True Blood och se om sömnen hittar mig igen, annars får jag försöka hålla mig vaken till ikväll.

Jag mår i alla fall mycket bättre nu, har fått tillbaka min pojkvän och är beredd att faktiskt leva livet nu, inte bara sitta och se på när det passerar.

Puss.

You let me in, then shut me out, you have to learn to love again

Lustigt hur avsaknaden av ljud tillåter ångesten att invadera... Har haft saker igång i princip dygnet runt, och varje gång allt är tyst mår jag skit. Måste dra igång något, bakgrundsljud, distraktioner.
Sådär, Spotify is up and running och Sade får agera sällskap. Dels nostalgi, dels något som varit igång under många ångestfyllda nätter.

Så... Hur ser mitt liv ut nu för tiden?
Well, jag har fått flytta till föräldrarna igen, inte alla saker, the basics dock. Mitt förhållande har pausats vilket är väldigt jobbigt för min del, verkar inte vara lika jobbigt för den andra parten alls. Men sen var det i grund och botten hans... idé? Önskan? Vilja? Kalla det vad man vill, men det är så det är.
Tanken är att vi ska jobba på oss själva, börja om på nytt på en förhoppningsvis stabilare grund. Vi kan båda erkänna att det gick lite fort fram, och det har på senare tid framkommit att det gjorde det på oklara grunder. Vi har båda våra issues, enda skillnaden är väl att jag egentligen inte hade några problem med att ha min skit, hans skit och vår skit runt oss på samma gång. Innerst inne skriker min själ hysteriskt, för jag känner mig helt förlorad och döende på grund av det här. Men jag respekterar att han inte orkar just nu och försöker orka på egen hand.
Har svårt att äta, svårt att komma till ro för att sova... Som sagt krävs det bakgrundsljud hela tiden. Har jag inte musik på är det någon serie som upptar mina vakna timmar. Somnar till något välbekant. Bill Bailey eller Shrek eller Hercules, typ. Trygghet som funnits med på samma sätt som Sade har. I jobbiga tider kan jag inte vara ensam med mig själv, mina tankar, det gör för ont liksom.

På onsdag ska jag träffa en psykolog, på öppenvården i Västervik, vet inte riktigt var jag ska börja där, finns ett smörgåsbord av fucked up-ness att välja på.

Ska till gyn den 21:a också, kolla upp (igen) varför min kropp inte fungerar som den bör. Se om det trots allt finns en liten trevlig hormonstörning som sätter käppar i alla hjul jag försöker med när det kommer till... well, vikten bl.a.
Har dock gått ned något kilo, låg under 120 igår, vilket kom som en överraskning. Men det är väl muskelvävnad som gått och dött i samband med att jag inte tränat sedan vi flyttade... Och det faktum att jag knappt äter längre. Ångest hindrar hunger, tydligen.

På fredag är det begravning. Det är åt helvete att det ens händer. Att det behövs. Beställde en klänning att ha då, hoppas verkligen den kommer fram i tid, helst på måndag. Usch, det är så hemskt. Så otroligt sorgligt, ofattbart. Det är en självklar del av släkten som bara är borta. Gör så ont i mig när jag tänker på mina kusiner, att de förlorat sin far. Jag skulle inte klara av att gå igenom det, och är oerhört tacksam att det inte hänt. På tal om pappa var han och kollade upp hjärtat i veckan, vilket är way overdue. Men han har fått mediciner och en remiss till Kalmar, vilket känns både bra och dåligt. Man vill ju att ens föräldrar ska vara friska, men samtidigt är jag glad att det är kollat nu. Innan det händer något som inte får hända.

På tal om något helt annat har jag åter insett att mina vänner är bäst, de finns där när jag behöver dem, tröstar, styrker... Är mycket tacksam över att jag har dem i mitt liv. Drar mig tillbaka ur mörkret när jag glömmer bort att jag har något värde överhuvudtaget typ.

I sommar ska vi till England, minns inte ens när pappa var med dit senast... Förmodligen morfars begravning vilket var när jag var 13... 10 år sedan. Stört. Hur som helst fyller min morbror 60 och det ska firas rejält. I princip hela släkten dyker upp. Eller ja, mammas syskon + respektive i alla fall. Någon kusin också, ska bli kul. Syrran kommer till England också, men åker innan festen tyvärr, ska dock bli fint att se henne igen för det var ett bra tag sen också. Mormors begravning, vilket är... 3 år sedan? Damn. Tiden bara går.

I övrigt vet jag inte vad sommaren innehåller, det var tal om Emmaboda, men jag vet inte riktigt nu då saker är som de är.

Jag och pappa ska börja träna igen, han behöver gå ner 20 kg enligt läkare, och jag vill ner 30. Egentligen mer, men jag vet inte om jag skulle klara av att hålla en lägre vikt. Egentligen är jag nog rätt nöjd så länge det är en tvåsiffrig vikt igen. Men, jag vet som sagt inte om min viktuppgång kan ha med hormoner att göra, i så fall får jag ta en annan approach. Bygga mer muskler, inte fokusera på bara kondition. Och äta ordentligt, för banta funkar inte. Jag gick ner i vikt när jag kapade alla kolhydrater och gick på p-piller... Får se helt enkelt. Har hört att människor med PCOS (vilket jag misstänker att jag har då ultraljudsbilden de tog i Lkpg visade att mina äggstockar såg ut som vindruvsklasar, och andra symtom stämmer in också) har lättare att få en Gastric bypass (eller sleeve) beviljad. Vill fortfarande inte lägga mig under kniven, men det börjar bli väldigt tröttsamt att misslyckas hela tiden på egen hand. Haha, vill misslyckas med någon annans hjälp istället.
Skämt åsido, jag kan inte gå runt och väga såhär mycket, min kropp gör ont på grund av det och mitt psykiska mående tar stryk av det också.

Tror nog jag har babblat färdigt för den här gången. Ska välja nattens film att somna till och se om jag kan sluta vara vaken ett tag. Stålsätter mig för att orka en ny dag av smärta och ångest. Rätt dumt, en del saker man står ut med för de man älskar... Yeah.

Anyhow. Ska avsluta nu.
Hasta luego.

Wait, what?

Såå... jag har haft en låt på min dator sedan... well, 07-08 typ? Alcohaulin' Ass heter den. Av ett band som heter Hellyeah. väldigt white trash, men musiken är skön. Låter som dammiga heta vägar ute på vischan liksom.

Anyhow.

Sedan 06/07 har jag lyssnat på Mudvayne, ett av de första metalbanden jag föll för...

And... Well.

Tydligen är det i princip samma uppsättning människor.

Mudvayne (eller åtminstone två av dem) blev Hellyeah.
Ett av de råaste banden som funnits i mitt liv blev white trash-countrymusik.
What. The. Fudge.

Jag är... chockad. Och besviken.

Vet inte om jag kommer kunna uppskatta varken låten jag haft med Hellyeah eller Mudvayne på samma sätt nu.

Hatar när sånt händer.

Mudvayne vinner i alla fall när det kommer till kvalitet.

... Var bara det, blev så mindfucked att jag var tvungen att dela med mig.

Musiken får känna åt mig, för jag orkar inte.

Så länge hjärtat mitt slår
Så minns jag dig när
Du stack ett hål
I min kevlarsjäl
Och så blev du mitt sår
Och jag blöder ihjäl
Kom gör ett hål
I min kevlarsjäl

(Din dröm är min nu.)

Look in my eyes, you're killing me

Hade ärligt talat glömt bort hur ont det gör när man är trasig på det här viset.
Hur varje andetag är jobbigare än det föregående.
Hur tung man blir av ångestklumpen i magen.
Att det gör ont när hjärtat slår.
Att varje ögonblick verkligheten gör sig påmind är som en knytnäve i ansiktet.

Och just i detta nu, spelar det ingen som helst roll ifall det blir bra igen, för det enda som existerar i min värld är att vi inte är vi längre. Att jag inte är bra nog. Att vi gjorde fel och måste börja om. Och i och med det, ta slut först.

Jag har känt mig döende sedan jag satte mig i bilen och åkte till tonårsrummet av ångest, sedan jag lämnade det vi var och hade.

Men värst av allt är nog ändå att det inte verkar röra dig i ryggen alls. Att du inte lider som jag.

En del av mig förstår det här, håller till och med med om att det är rätt väg att gå, men den delen av mig badar i stormiga vågor av ångest och smärta nu, drunknar i sorg över att ha förlorat sin andra hälft. Jag trodde att vi kunde kämpa tillsammans, trots all skit vi båda bär på, att det skulle stärka oss till slut... Men min naivitet slog visst till igen, för verkligheten är att du inte orkar. Du orkar inte vara min längre, trots viljan, för du känner inte för mig som en pojkvän "borde".

Vilket måste betyda att jag inte är bra nog.
För jag hittar ingen annan förklaring.

Jag väntar här, på att du ska väcka mig ur den här mardrömmen, bygger upp en mur omkring mig, för att fungera överhuvudtaget.

Jag måste återgå till verklighetsbortkoppling, för tårarna slutar inte annars.

Is that how you drowned all your witches?

Vill egentligen bara länka låtar, alla låtar som är mitt livs bakgrundsmusik nu för tiden... Men, det är väl egentligen meningen att man ska skriva. Att en ska skriva. Jag växlar mellan att skriva man och en, beroende på hur vaken jag är. Det ena är invant sedan många år tillbaka, det andra något jag försöker med för att vara respektfull. Dock kan det slinka in en och annan man här och var, tar någon illa upp är det absolut inte min mening. Konstigt egentligen, hur språk byggs upp, rivs ner, ändras om och sätts ihop igen.
Jag minns att jag en gång fick en tanke i huvudet som vägrade lämna mig ifred, så jag var tvungen att googla till slut för att kunna släppa det, och det var "vilket ord har flest konsonanter i rad?", kom fram till att ett av dem är "irkutskskt", betydelsen är att det är något som är typiskt för staden Irkutsk, som jag tror ligger i Ryssland. Är dock inte säker, och orkar inte ta reda på det nu, även om det är hur lätt som helst att göra det. Det tog mig någon minut att lyckas uttala det, men nu är det ett av mina favoritord att säga... Bra info, mycket viktig sådan. Sånt man...en!...verkligen vill veta om mig.
Passerade nyligen 5-årsjubileet av mitt namnbyte. På tal om asfalt och sådär.

Vet inte ens varför jag skriver ett nytt inlägg här, kom åt internet på datorn för första gången sedan flytten, så det blev väl lite av en ritualgrej. Kolla alla sidor, skriva i bloggen...

Ska in till stan imorgon, med mor, vi ska kolla på skor. Eventuellt köpa också. Har typ ont i mina fötter hela tiden, eller ja, i alla fall om jag står mer än 10 minuter eller går och så. Väldigt irriterande, och det är oavsett om jag har skor på mig eller inte, men nya behövs i alla fall. Hatar att handla skor, mina fötter är så jobbiga att passa in i skor. Rent längdmässigt kan jag ha 41, men p.g.a. vidden och tjockleken på dem (samt att jag får panik om jag inte kan vicka på tårna) behöver jag 42-43, i de jag har nu står det till och med 44. Det är små 44:or, men ändå. Vill ha skateskor, allt annat får jag skoskav av, men jag vet inte hur mycket stöd de ger egentligen. Vi får se.

Snart april... tiden bara går. Tror inte jag kommer hinna fixa min samhällskunskap, vilket inte förvånar mig egentligen, jag är och har alltid varit bäst på att förstöra för mig själv. Mitt alternativ är att återvända till (någon) folkhögskola och plugga samhällskunskap, historia och svenska 3, vilket egentligen är överkomligt. Det enda kruxet är att jag inte är berättigad mer CSN på gymnasienivå, så jag måste jobba samtidigt... Eller något. Ordnar sig väl, men jag är rätt trött på att inte ha "tagit studenten"... Känner mig misslyckad på något vänster, även om mitt värde inte ligger i betyg eller så.

Igår, eller ja, i förrgår egentligen, hade jag ångest hela dagen. Det var länge sedan det var så, överrumplade mig verkligen. Var rätt låg idag (igår) också och det blev inte bättre av att komma hem efter jobbet... Går inte in på det, för jag tror det är rätt lugnt nu, men det har varit energikrävande dagar det senaste. I slutet av en veckas sjukdom dessutom. Fint.

Har verkligen ordbajsat ser jag nu, ska skona eventuella ögon som läser mina rader och avsluta för idag.

... Because Providence she don't live here anymore.

Yeeeah... nope.

När man varit bortskämd med flera "uppåt-veckor" i rad känns ångestsläggan så mycket värre... lamslagen och illamående är jag ihopkrupen i soffan och väntar ut stormen inombords. Det plus att jag inte är helt frisk än gör mig oduglig gällande jobb, så jag tycker att den här dagen kan vara över redan nu. Jag kan inte hantera sådana här svängningar. Jag hinner inte med.

Ofattbart

Sitter i min säng och lyssnar på musik... Eller, det är nog snarare så att jag hör den. Sedan igår har både jag och min pappa + hans sida av släkten varit i chock. Pappas bror Tony dog igår. Helt oväntat. Utan förvarning. Utan anledning. Det är så absurt... och smärtsamt. Sorgen kommer i vågor, och mellan vågorna är det bara tomt. Bedövat.

Att se familjemedlemmars smärta och sorg... att veta att mina kusiner har förlorat sin far, att deras mor förlorat sin make... att pappa och hans systrar förlorat ännu en bror och att farfar förlorat ännu en son (pappas äldsta bror Eddie gick bort 1980)... Vi andra har förlorat en farbror/morbror, flera har förlorat sin kusin, sin vän...
Det är påtaglig sorg och den har dragit ett mörkt moln över allt annat som händer.

Jag och Johnny är mitt i en flytt, och har månadsdag, men jag kommer inte ur den här bubblan och är därför inte särskilt närvarande alls.

Det är väldigt tungt nu, jag vet inte riktigt vad man kan säga mer än så. Det är fucked up att det här har hänt. Jag går från ilska till sorg till någon slags bortdomnad om vartannat. Livet vänds upp och ned på ett ögonblick.

Helvete.

Wake up call

Så att... tack vare väldigt kloka människor i mitt liv som alltid finns där och hjälper any way they can, har jag kommit fram till att jag inte kommer komma någonstans med mig själv eller mitt liv om jag inte tar tag i allt samtidigt.
Jag måste fixa både min psykiska och fysiska hälsa. Och de går hand i hand. Och därför måste jag offra min sanity ett tag för att någonsin kunna må bra. Måste stå ut med obehag nu om jag vill kunna vara bekväm i framtiden. Kan inte göra saker för stunden, måste bygga en grund som håller sen också.

It's gonna be hell, men det är mitt enda alternativ.

Första steget blir att ringa och boka tider till både läkare och psykolog på vårdcentralen. Måste veta om min kropp är okej efter all medicin och hur det är hälsomässigt med tanke på min vikt och sådär.
Och jag har a f*ckload att ta itu med psykiskt, som min skeva kroppsbild och min rädsla att släppa in människor som betyder mycket för mig bland annat.

Jag kommer inte tycka att jag har tid men det är bullshit, för jag vet att det är en ursäkt för att jag inte vill utsättas för jobbiga saker. Men jag måste. Nu.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har så fina och kloka vänner i mitt liv som får mig att se saker ur nya perspektiv när jag har låst fast trots att andra försöker hjälpa. Ni är guld värda. Allihop. Men jag har insett nu vad som krävs av mig. And even if it kills me it'll be worth it.

Antemasque

Drog ner albumet för några dagar sedan (f.d Mars Volta, typ) men har inte lyssnat förrän nu. Första låten, 4AM, har jag haft på datorn ett tag dock, sjukt skön! Hoppas de kommer till Sverige. Skulle vara så awesome att se/höra dem live.

And now for something completely different!

Tränade en gång förra veckan, och hamnade i en ganska jobbig dipp i slutet på veckan, så jag åt skitsaker hela helgen istället för en dag. Låg på samma vikt som veckan innan, eller något hekto mer, det är verkligen skitsegt att det inte verkar hända något. Motivationen sinar to say the least, i och med att jag inte kan komma ifrån vad spegeln/vågen säger spelar det ingen större roll att jag orkar mer och mår bättre av träningen. Det syns inte kroppsligt och då vill jag ge upp, för vem jag än försöker lura är sanningen att jag inte vill vara såhär stor. Vill inte vara stor alls. Kurvig har jag alltid varit, men jag kan inte acceptera min kropp som stor. Trots all pepp man får via instagram på alla underbart fina kvinnor som är "plus size" på olika sätt... så kan jag inte ge mig själv samma "godkänt-stämpel". Stört.
Ska lägga upp en bild här, på hur jag såg ut när jag var 19, tror jag... 18 eller 19 i alla fall, hur som helst, jag minns att jag tyckte att jag var tjock där. Nu ser jag det som smal, för att vara jag. Visar bara hur skev min kroppsbild är. Och den är sådär underbart hemskt redigerad i Paint, deal with it.

Här var jag alltså tjock. Enligt mig. Som jag ser det nu är det där ett ouppnåeligt mål, jag kommer aldrig vara så smal igen och jag blir så frustrerad över att min hjärna var lika dum då som nu. Som jämförelse ska jag slänga upp en liknande bild från hur det är nu, 4 år senare...

Fyra år senare - trettio kilo senare.

Jag kan liksom bara inte förlåta mig själv, och när allt handlar om spegelbilden men ingenting händer är det väldigt svårt att fortsätta med träningen och att inte äta skit hela tiden. Speciellt med mina ups and downs hela tiden, jag hänger inte med längre.

Hittills har jag inte kunnat träna den här veckan p.g.a. nackspärr. Mindre kul.

Jag och min skeva kroppsbild ska gå och lägga oss nu och tjura i alla fall.
Godnatt.

How to completely disappear

Lyssnar på Atoms for Peace och njuter av Thom Yorkes melankoliska stämma och den på något sätt kaotiska men harmoniska musiken. Hamnar i mitt rum på internatet och i Afrika när jag lyssnar på dem. De var på repeat hela den vintern i princip.

Jag, eller vi. har lyckats vända på dygnet igen. Somnade runt 3 förra natten, vaknade typ 15 och somnade igen strax efter 19. Vaknade runt 22 och ska försöka sova igen nu... Får ställa alarm och tvinga upp mig själv imorgon, hålla tröttheten borta med koffein och träning.

Ugh.

Börjar jobba på onsdag. Ska till Linköping då. Spännande.

Anyhow, tröttheten har slagit till, bäst att passa på.

I'm all out of words.

Lördagsuppdatering! På en söndag...

Antal träningspass: 3 (2x 2 km + styrka, 1x 1 km + lite styrka)
Lutning: 10-20
Hastighet: 2,0-5,0 (beroende på låt i bakgrunden, ju långsammare desto mer större lutning)
Vikt: 121 kg (-1kg sedan förra veckan)
Mål: - Fortsätta med tre pass i veckan
- Börja jogga lite smått
- Äta mer proteiner
- Orka mer styrka
Övrigt: - När jag började träna i Linköping i höstas kunde jag inte göra en enda armhävning, mina armar bar inte, nu kan jag göra åtminstone fem i rad (kör armhävningar mot dörr/vägg för att bygga muskler, mina fem i rad var "vanliga" knästående armhävningar).
- Orkar fler situps i rad.
- Återhämtar mig relativt kvickt gällande andning och puls.
- Synlig skillnad på vissa muskelgrupper.
- Jämn i humöret.
- Knappt något sötsug.
- Ingen skillnad på kläder än, men hoppas att det ger med sig snart.

Uppdaterar om en vecka :)

Utslagen

Klev precis av löpbandet och är i princip död. Jag kör intervaller nu för tiden och anpassar hastigheten efter vilken låt som är på just då (kör VH1) och lutningen efter hastigheten, det är alltid minst 10 och som mest går den upp till 20 vilket besöktes ett par gånger idag. Känns som att hela min kropp brinner. Inte i musklerna så mycket men min hud! Hursomhelst, det blev två kilometer idag (brukar köra en, men både idag och i måndags fuskade jag med chips och glass, så jag får sona!), låter inte mycket egentligen men det är konstant uppförsbacke så det tar sin tid. Försöker inte slå någon tid utan lägger fokus på att få upp pulsen. Då det blev joggning den sista minuten var min puls uppe i över 200. Men jag återhämtar mig relativt kvickt nu; trodde att jag skulle svimma när jag klev av och illamåendet satte in direkt men nu, några minuter senare är jag bara härligt slut. Ska dricka lite vatten och köra styrka, efter det blir det mat! :)

Händelserik dag!

Indeed!

Vi har efter flera dagar utav "ska vi göra det idag?" äntligen sprättat upp mina isydda dreadsextensions då de förmodligen orsakat kli i våra huvuden. Och så har vi varit och kollat på OCH skaffat lägenhet i Gamleby. (!!!)

HAH. Ja, faktiskt. Vi ska bo i en lägenhet jag och mamma bodde i för 19 år sedan. Exakt samma. Rätt awesome. Sååå det blir flytt (igen) sista helgen i februari. Asfin lägenhet, 2 r.o.k, sjukt nice.

Sen börjar Johnny sin utbildning och jag börjat mitt jobb via Sensus. Iz najz.

Det blev två träningstillfällen den här veckan, och jag har tydligen gått upp ett kilo, känns inte jätteroligt men då jag kör en del styrka hoppas/tror jag att det är därför. Kan behöva gå upp i muskelmassa innan jag "går ner" rent fettmässigt. Känns ändå jobbigt när siffrorna på vågen går åt fel håll, men det blir nog bra till slut.

Nu ska vi kolla på Grimm och sedan sova.
Ny dag och vecka imorgon, blir både viktiga samtal och besök till viktiga platser och eventuella viktiga inköp i veckan. Let's do it! ^-^

Mweheheh

Sååå, jag uppdaterade inte förra helgen, men förra veckan blev det inget gjort alls när det kom till träning så jag kände att det var onödigt. Hade i alla fall gått ner 4 hg, men det är skitsamma, uppdaterar om vikt och träning på lördag. Imorgon alltså.

Ville mest ladda upp den här bilden, så varsågoda, världens mest onödiga inlägg! :D

Lycka till med fredagen, om ni nu är skrockfulla. Pöss!

Lördagsuppdateringen!

Kort och koncist:

Antal träningspass: 1 (dåligt, men den här veckan har varit helt uppochner, ska köra ordentligt nästa vecka igen!)
Vikt: 120,9 kg (11 hekto lättare sedan förra lördagen, känns gött och gör att jag inte har lika dåligt samvete över träningen...)
Mål: Träna mer och skära ner på kolhydraterna i vardagen.
Övrigt: Sjuk PMS i några dagar, är ilsk och otrevlig, vill vara för mig själv och gör inget annat än kollar på Dance Moms, MEN: jag tröstäter inte. Det har aldrig hänt förr. Åt ostbågar och lite godis igår, men suget efter det är i princip noll. Åt det för att det var fredag, men tror helt klart att jag kommer kunna strunta i fredagsmys snart, kanske inte varje fredag, men ändå. Skippa någon gång sådär. Framgång!

Uppdaterar om en vecka igen! :)

Hej sömnproblem!

Haft en störd dygnsrytm hela veckan, sov knappt fyra timmar föregående natt, var vaken till 15 ungefär och sov ett par timmar, har varit vaken sedan dess och är inte trött... Har tillbringat större delen av min vakna tid åt att se på Dance Moms. Har dessutom varit väldigt off och sur idag. Lättirriterad och på gränsen till att få raseriutbrott för minsta lilla... PMS för första gången utan meds på fyra år, det är jobbigare än jag minns det. Vet att jag hade kort stubin förr, men att det kändes så här jobbigt har jag visst lyckats förtränga. Det är verkligen på gott och ont det här med att känna saker igen.

Träningen har blivit lidande den här veckan. Skulle tränat i måndags, men trodde jag höll på att bli sjuk igen, så jag avvaktade till tisdagen och tränade då. Orkade knappt min kilometer på löpbandet, körde ingen styrka och idag har jag varit på alldeles för dåligt humör för att göra annat än ligga i sängen och vara ifred. Tänker att jag får köra i morgon, både kondition och styrka.

Ligger i mitt gamla rum, lyssnar på albumet "La Chambre D'echo" av Sopor Aeternus & The Ensemble of Shadows, väldigt mysigt album faktiskt. Har börjat smyga mig tillbaka till musik jag lyssnade på för 5-6 år sedan. Cradle of Filth är inräknade där. Metalträsket typ. SA brukar jag komma tillbaka till varje vinter dock, det är något med kylan och mörkret som gör att det passar så bra.

Jag funderar på att köpa Bio-oil, i hopp om att den ska hjälpa mina bristningar läka snabbare. Står inte ut med dessa streck på min kropp, en del illröda, nästan lila på vissa ställen... Andra har bleknat men är så breda att det känns som gropar i huden. Det känns äckligt och jag blir ledsen av att se dem. Jag vet att alla har bristningar, i princip alla tonårstjejer får dem, men då är det oftast vid höfterna och kanske på låren och brösten... Jag ser ut som att jag har fött fyra barn, min mage är full av bristningar och de deprimerar mig; jag har aldrig fött barn. Jag tycker inte heller om att mina armar/mitt gäddhäng har börjat få dem, jag är väldigt osäker på min kropp, har väldigt dålig självbild, och till stor del är den skev. Men att ha dessa märken på hela kroppen hjälper mig verkligen inte på något sätt att acceptera min kropp som jag aldrig varit nöjd med. Många dagar skulle jag utan tvekan lägga mig under knivar för både det ena och det andra, men jag vet att det mesta sitter i mitt huvud, att det är där jag behöver "skära" för att känna mig bra. Dock ser jag inte hur små hjälpmedel skulle vara så fel, finns relativt billigt att köpa online, får se.

Jag har brottats med jobbiga tankar idag, det är frustrerande att de fortfarande finns hos mig, att jag inte ändrats sedan tonåren. Eller, okej, det är lögn, för nu står jag emot av logiska skäl som att det inte kommer hjälpa på något sätt att ge in för sådana tankar. Men att de överhuvudtaget existerar gör mig ledsen.

Fredag nu, officiellt, vilket betyder att jag får äta vad jag vill. Men jag har halsbränna och sura uppstötningar och vill mest sova... Känner att mina tankegångar inte riktigt har någon röd tråd längre, ska ge sömnen ett försök och hoppas på en bättre dag när jag vaknar.

Ska skriva ett mer utförligt inlägg om min skeva kroppsbild någon gång, med bilder som visar just hur sjukt det är. Stör mig så mycket på att jag inte kunde vara nöjd med mig själv då... Känns bara omöjligt att bli det nu liksom. Även om siffrorna på vågen och klädstorlekar inte mäter ens värde på något sätt. Ugh. Jag är bara trött på att vara stor. Och det är fucked up. Sorgligt. Bajs, nu slutar jag skriva. Hejdå.

Sweat baby sweat

Bestämde mig för att väga mig idag, ligger på exakt 122 kg nu, har gått upp 4 hg igen, men det spelar ingen större roll, igår var det ändå fredag. Håller mig i alla fall till fredagsmys och känner inte överdrivet stort sug övriga dagar, vilket är väldigt skönt, äter inte heller kopiösa mängder när jag väl "får"/kan. Jag har dessutom haft underskott av östrogen sedan början av sommaren (det håller dock på att fixa sig i samband med träning och att jag slutat med medicinen) vilket också gör att jag bygger muskelmassa lättare (som i sin tur väger mer än fett) Så, all in all; progress!

Klev av löpbandet för ett par minuter sedan. Blev en kilometer i varierande uppförsbacke i takt till låtar från VH1s We love the 90's-lista som var på, samt nedvarvning på en minut ungefär. Tog mycket hårdare att köra intervaller på det sättet än när jag i förrgår körde en km på samma hastighet och lutning hela tiden. Körde lite hantlar de första 3-4 minuterna också och ska köra lite styrka nu. Mage, rygg, ben och bröst/armar.

Sen blir det mat och dusch.

Jag tänker bevisa för alla, inklusive mig själv att jag kan göra det här; gå ner i vikt och bli hälsosammare UTAN att lägga mig under kniven.

You're just an empty cage, girl, if you kill the bird.

Idag dök det upp en panikångestattack. Jag har inte varit med om någon så pass intensiv på nästan två år. Vet inte ens om det var så illa då... Jag kunde inte sluta hyperventilera och kroppen krampade. Kände hur hela jag sakta domnade bort och det rann både tårar och snor och saliv. Jag var helt förstörd. Är fortfarande helt slut i kroppen, känner mig öm och stel och fryser trots flera lager. Ska försöka peta i mig något matliknande och sen kolla på serier i väntan på att Johnny ska komma tillbaka från stan.

Vi är på västkusten och är kattvakter åt hans farmor, vi skulle åkt in till Göteborg idag, men jag kaosade totalt, så han åkte in själv och jag har inte gjort mycket alls... Minns inte riktigt hur jag fördrivit tiden mer än att jag suttit vid datorn sedan han drog. Väldigt jobbig dag. Känner mig som en besvikelse som förstör planer också. Det är inte första gången mitt mående förstör hela dagar... Är innerligt trött på det.

Jag har gått ner 3,5 kg ungefär, har inte gjort något särskilt... Var rejält sjuk en vecka, det gjorde väl sitt, och det i sin tur krympte min magsäck så jag äter inte lika mycket. Plus att jag endast äter "dåliga" saker en gång i veckan. Men det hjälpte inte när jag mötte spegelbilden idag ändå.

Känns som att jag förlorar hur jag än gör. Är bara trött. Väldigt trött.