Dagen har knappt börjat...

Ändå är jag redan irriterad. Träffar en bekant på bussen och berättar att jag ska till öppenpsyk för att gå i DBT, och vi kommer in på min sjukskrivning och att det främst beror på min stresskänslighet. Och då säger människan "jag är likadan, när jag kommer hem från skolan måste jag vila, jag vill ju inte få magsår eller så".

Nej. Du är inte likadan. Du går sista året på gymnasiet. Naturlinjen. Och orkar ta dig dit varenda dag. Jag kan ha ett åtagande på hela dagen att göra, och det stressar mig ofta tillräckligt för att jag ska få skyhög ångest och ställa in hela dagen. Det är inte samma sak.

Hade jag varit likadan som du hade jag gått klart gymnasiet när jag började för 9 år sedan, istället för att sitta, i samhällets ögon outbildad, i väntrummet på öppenvården och vänta på att min gruppterapi ska börja.

Men jag beklagar att ditt sista år på naturlinjen gör dig trött.

I övrigt gällande irriterande kommentarer fick jag en igår, och det var i all välmening men jag är så trött på kommentarer som den.
Jag berättade att jag gick upp typ 40kg när jag gick på antidepp...
"Men du har ett sött ansikte, så det gör ingenting."
Men? Vadå men? Och vad skulle min vikt göra för någonting om jag inte hade ett "sött ansikte"? Pallar inte.

För något år sedan konstaterades det även att jag "lyckats hitta pojkvän/ner trots det". Trots? Trots att det existerar fett på min kropp? Är det något slags achievement då? Att bli älskad när en är tjock?

Förstår inte hur de som yttrar sig sådär tror att det låter välmenande i mottagarens öron.

Tjock tjej med mental ohälsa som ändå lyckats skaffa pojkvän signar ut. ✌

Knives out

Återigen med Radiohead som sällskap, de har en lugnande effekt på mig. Eller ja, främst Thom Yorkes röst.

Imorgon/idag börjar jag med DBT, läste pappren jag fått om det tidigare... slutade i tårar. Rädslan att visa mina misslyckanden, min skam, min smärta, mitt mörker sköljde över mig och blev för mycket. Kände mest att jag ville gömma mig under täcket och inte alls gå. Men, bara där är ett bevis på att jag behöver ta mig igenom det här, hur mycket det än tar emot. Och som Amanda sa så är det för min skull, ingen annans. Håller fast vid det stenhårt och tvingar mig själv när jag inte känner att det går frivilligt.

Enskild terapi känns inte alls lika nervöst, för jag kan hantera att visa allt sånt för någon som har det som jobb att hantera skiten liksom. Men, att sitta med människor jag inte känner, som är som jag, jag vet inte varför... men jag har någon känsla av att hävda mig, och eftersom vi är där av samma anledning kan jag inte det, och då känner jag mig värdelös.

HUR SJUKT ÄR INTE DET?

Ibland undrar jag verkligen alltså... Vad i helvete har hänt med mig egentligen? Varför är jag såhär?

Nej. Positivitet. Det kommer bli något bra av det här, och mig, till slut.

It'll be okay in the end, and if it's not okay, it's not the end.

Karma Police

I lurarna just nu: Radiohead.

Allt eftersom hösten och mörkret närmar sig blir suget efter melankoli i musikform allt större. Höstdepp har blivit norm, men jag tror faktiskt inte att jag kommer dippa som jag gjort tidigare. Det är liksom på ett positivt sätt, en slags sorgeperiod och bearbetning av den kommande istiden. Jag brukar ofta säga att jag inte överlever ännu en vinter, tidigare år har jag nästintill haft panikångest inför att det ska bli snöigt och minusgrader liksom. Att de enda färgerna som existerar i månader framöver är vitt, grått, svart och mörkgrön. Det bubblade upp ett slags hat till alla barrträd. Det här blir min första vinter på länge som jag är medicinfri. Visserligen slutade jag med dem i vintras, men "efterskalven" gjorde att jag inte var helt klar i huvudet. Ska faktiskt bli intressant att se om jag kan finna något fint i vintern också, nu när jag inte har en himmel full av mörka moln över mig jämt...

För att fortsätta på spåret om mående och sådant kan jag berätta att jag börjar med DBT på måndag. Det känns ganska häftigt, att jag kommer få möjlighet och hjälp att jobba på mig själv. Jag har ju haft samtalsstöd tidigare, men nu kommer jag även ha uppgifter och verktyg att arbeta in som norm i mig själv också. Det är gruppsessioner på måndagar och utöver det har man enskilda terapisessioner. Min första är nästa fredag.

Och för att fortsätta på spåret om fredagar så ska vi samma fredag åka till Linköping med lilla kattungen Vutti, hon ska flytta hem till sin nya familj. Är superglad över att hon hamnar hos Amanda och Joel, det kommer bli perfekt. Var de andra två kissarna hamnar vet ingen, men jag hoppas vi hittar hem till dem också.

Jag var på gymmet idag, första gången på typ tre veckor, men det gick förvånansvärt bra faktiskt! Blev positivt överraskad. Jag orkade lika mycket som jag brukar, lite mer på vissa områden till och med, hur det nu har gått till... Och jag har dessutom tappat lite i vikt, om det är muskler som förlorats till följd av att jag varit lat med träningen eller om det är tack vare min glutenfria kost vet jag inte, men det känns bra i alla fall. Har fortfarande problem att se min kropp för vad den är, min hjärna tolkar inte spegelbilder korrekt och jag tror mig vara mycket större än jag faktiskt är nu. Det är handikappande ibland, dock var det rätt länge sedan jag flippade på grund av skev kroppsbild. Det hände rätt ofta förr att jag ställde in planer och låg i sängen och hade ångest istället liksom... hade en släng ångest när vi var i Västervik för några veckor sedan, vi skulle typ handla lite och det var en del folk i stan vilket gjorde mig riktigt obekväm, och sedan var det en incident i Borås med ungar på typ 10 år som undrade om jag var en man och som tyckte att jag var tjock vilket förstörde en stor del av just den dagen... men utöver det är jag ganska ångestfri. Eller ja, det ligger åtminstone på en hanterlig nivå. Sedan har jag saker jag behöver jobba på, för jag tycker fortfarande att det är jobbigt att exempelvis gå i bara armar då de har bristningar och jag inte längre rakar mig (vilket jag är bekväm med personligen, men jag bryr mig fortfarande för mycket som samhällets normer... irriterande nog) eller använder deo. Haha, skitgrejer egentligen, men det ger mig ångest ibland. Och sedan har jag problem med andra kroppsliga saker... mjäll, buktande mage, sådant onödigt. Men jag jobbar på det! Jag tycker också att det är väldigt jobbigt att be om tjänster av olika slag, exempelvis gå in på en affär/restaurang/whatever och be om toaletten om jag är ute på stan, speciellt om jag inte ska spendera pengar i sagda butik. Eller att ringa och beställa mat... mest om det är något i originalrätten jag vill ändra. Har haft svårt med telefoner, eller snarare samtal, under lång tid och blir riktigt obekväm om jag måste ringa någon jag inte känner. Det låter som att jag överdriver massor, det tycker jag själv när jag ser det i skrift såhär, men mina känsloreaktioner är så pass kraftiga att jag oftast blir handlingsförlamad. Men. DBT. Det kommer bli bra till slut.
En sak dock, är att jag i princip går osminkad jämt nu, vilket jag aldrig kunde förr. Haha. Johnny föredrar mig osminkad, och jag har inte direkt gjort så mycket i sommar som varit värt att piffa till sig för. Sminkar mig fortfarande om jag ska på något firande av något slag, men det är sällan. Kan ha med sommaren att göra också, orkar nästan aldrig kladda med smink när jag svettas bort det innan jag ens är klar, som mest har det blivit lite mascara och ögonskugga på dagar då jag känt för det liksom. Vet dock av erfarenhet att vintern brukar göra mig svart och svår, fjorton år, så vi får väl se! Men, huvudsaken är att jag trivs med mitt osminkade utseende, det har jag inte gjort tidigare. Positiv ändring!

Wall of text ftw.

Imorgon (idag) ska jag och Johnny till Västervik för diverse möten och sedan ska jag diska och laga mat och sedan är det helg och sedan drar livet igång igen som sagt! Jobbet kommer nog inte igång förrän i slutet på nästa månad, men det gör inte mig något, då hinner jag vänja mig vid att ha saker inbokade (DBT) och få lite struktur på vardagen. Kanske hamnar i någon aktivitet via försörjningsstöd också, ska ta det imorgon med min handläggare. Utöver det händer det nog inte jättemycket i mitt liv... Bor i Gamleby igen, ska flytta hit mina grejer (mest kläder) och... well. Ja. Det blir besök från England nästa månad också, i form av mammas vänner Mary och John, riktiga hippies. Älskar dem. De är här när mamma fyller år också, så jag ska laga födelsedagsmiddag och grejer. Ser fram emot hösten.

Där har vi en uppdatering om mig och mitt i alla fall.
På återseende!

Money... grab that cash with both hands and make a stash.

Som jag skrivit tidigare (tror jag?) så är jag medlem på en sida som heter BandHub, där man kan spela in sång eller instrument och ladda upp och sedan kan andra medlemmar lägga till sin del och vips har man gjort en cover eller så. Awesome koncept! Grejen är bara att det enda sättet man kan spela in på är via sidans app, och den använder sig av datorns inbyggda mic + cam eller det man kopplar in i datorn. Mitt problem är att det inbyggda i datorn är kasst och det enda jag kan koppla in är headset till mobilen, och då är ljudet otroligt lågt och rätt burkigt. Alltså vill jag skaffa mig en USB-mic av något slag. Och då kostar det pengar.
Helst av allt skulle jag vilja ha ett USB-ljudkort och en ordentlig mic... Men det billigare alternativet är att skaffa en bra diktafon. Pappa har en som jag har fått låna, men den vill inte funka med Windows 8 så den är oduglig. Har fått tips om en, och det lutar väl mest åt att köpa den men jag har inte riktigt råd just nu och det finns så många projekt jag vill medverka i på BandHub! :(

Dagens i-landsproblem typ.

Kändes bra att klaga lite dock. Aaaanyhow. Jag är nöjd. Bye. :)

Du fattas.

Grattis på 55-årsdagen Tony.
För alltid saknad och älskad.

Namn på inlägg.

Ligger i sängen och känner mig sjuk. Inte kul alls. Huvudet känns sådär hoptryckt och jag tycker ansiktet känns varmare än vanligt... Hoppas jag har fel, och inte har feber, för jag orkar inte vara sjuk.

När jag var och tränade tidigare idag så kändes det extra segt. Blev kallsvettig på löpbandet, vilket inte ens ska kunna hända... Haha, men ja, jag har känt mig svag och trött några dagar nu. Mamma är magsjuk och pappa hade frossa tidigare idag. Johnny har haft huvudvärk en del det senaste... så det kanske är sjukdomstider nu. Blä.

På torsdag ska jag in till Västervik för att träffa läkare och bli sjukskriven. Utöver det har jag inga bestämda planer. Linköping lockar lite, men vi får se, blir jag sjuk kommer jag nog bosätta mig i sängen... vilket jag redan gjort typ, men ändå.

Det är ont om bloggerier nu för tiden, kanske för att det inte händer så mycket i mitt liv, kommer säkerligen igång igen hösten, när deppen slår till och mörkret smyger sig på brukar skrivarglöden tändas åter.

Anyhow, nu har jag skrivit av mig en aning i alla fall.
Det får duga.
Hej.

Hejdå vetemjöl!

Jag har nu varit utan vetemjöl i min kost i ungefär en vecka, det har gått bra och jag har faktiskt inte varit sugen på bröd eller så särskilt många gånger, och har suget dykt upp har det gått över fort också. Har inte märkt någon skillnad i varken mående eller vikt än, vet inte om jag kommer göra det heller, men jag tror säkerligen att det gynnar mig på något sätt. Om inte annat är det värdelösa kolhydrater som skurits bort i alla fall! Äter fortfarande potatis och andra rotfrukter, andra typer av mjöl (ris, bovete) och socker, så kolhydratsfri är jag långt ifrån, men jag ska ta små steg så det inte blir en för extrem förändring. Ska träna imorgon igen, och på söndag, så har jag fått till tre gånger den här veckan. Det skulle kännas bra.
Vet att jag behöver skära ner rejält på sockerintaget, och det är det jobbigaste... alltså skjuter jag på det, i vanlig ordning, vilket inte är bra alls, egentligen. Det handlar dock inte om godis, för jag äter knappt något godis alls längre, men min största last är energidryck. Får klura på det där, lägga upp det på något bra sätt. En vacker dag kommer det vara awesome i alla fall! Det vet jag.

På tal om något HELT annat än vetemjöl...
Jag och Johnny firar ett år som par idag, vet inte riktigt hur det har gått till, haha! Det känns just nu som att vi har det bättre än någonsin, även om det går upp och ned mycket på grund av våra psykiska måenden. Men vi battlar allt som kommer emot oss, för jag tänker inte förlora honom, och han behöver mig när det kommer till kritan.
Vi ska i alla fall fira detta med att köpa hem mat från Gamlebys hotell, de har asiatisk mat där, så det blir förmodligen sushi för min del.

Väntar på att mor ska komma förbi med mitt nya batteri + laddare till telefonen, för den har dött, batteriet laddas inte upp, sååå... Jag hoppas att det ska vara löst med ett nytt batteri. Laddaren är lite trasig också, så det blev en ny sådan, bara för att inte riskera något. Alltid bra med en backup.

Myes.
Mer än så har jag nog inte att säga för tillfället.

Bai!

It's aliiiiiive!

Jaaaag lever, har varit i England, har läst en otrolig bok som kommer ändra så mycket för min del, njuter av sommar och är sådär lagom nöjd med allt, typ.
Tänkte att jag ville uppdatera lite kort bara, för att slippa ha världens mest negativa inlägg överst.
Får skriva mer en annan gång, men alles gut och sådär iaf.
Puss.

Nope.

Fick underdelen till min ihopknåpade bikini idag. Finns inte en chans att jag visar mig i någon av delarna. Jag äcklas av min kropp och jag kan inte lura mig själv längre. Spelar ingen roll att flödet på Instagram är fullt av body positive-människor, kan glädjas åt att de vunnit kampen och går i bikini oavsett kroppshydda. Men jag är inte en av dem. Jag hatar mitt fett och mina valkar. Jag avskyr mina bristningar och min knöliga hy. Tänker gömma mig i shorts och tshirtar även den här sommaren. Jag accepterar inte min kropp som den är. Jag älskar den inte. Jag är inte nöjd eller okej med hur jag ser ut.

Och det är sanningen.

Sommarkänsla sammanfattad i två album.

I högtalarna just nu: Blåjeans - Kent

Det finns ett par album som alltid har sommarfeeling för min del, solens värme och allt som hör till sommaren har på något sätt bakats in i dem. Album jag lyssnat frenetiskt på under ledighetens varma bölja. Så jag tänkte dela med mig av dels två bra album, samt nostalgitrippa och minnas lite...

Första albumet är Kent - Kent, börjar där då den strömmar ur högtalarna i skrivande stund.
Deras första album fick jag på en bränd skiva av en klasskompis som gärna delade med sig av Kent då jag var den enda andra i klassen som på den tiden uppskattade dem. Jag tror dock att jag fick skivan på vintern i 8:an eller något, men... snabbspola fram till sommaren 2008, vi bodde i Gamleby, i en lägenhet på Hagahöjden, och jag låg många timmar ute på balkongen och solade så mycket jag orkade (ungefär 30-40 minuter åt gången... haha) med just det här albumet i antingen lurarna eller högtalarna beroende på om jag var ensam eller inte. Det är svårt att beskriva känslan jag får av typisk sommarmusik, men en bild jag ofta får upp i huvudet som kopplas samman till den är dammiga vägar och gassande sol i en cabbad bil. Inget jag upplevt, men det är en känsla som ändå existerar. Det är en känsla av nostalgi, en släng vemod och slags glad ångest. Det låter rätt illa, men är en känsla jag tycker om. Jag kan få den året runt, men extra påtagligt är det såklart när sommaren är utanför fönstret.

Det andra albumet är Californication - Red Hot Chili Peppers. Ingen surprise där kanske, och för ett par dagar sedan firade albumet sin 16-årsdag. Känns rätt galet att de funnits i mitt liv så länge redan. Hur som helst, jag införskaffade albumet när det var nytt, sommaren 1999, och skivan gick på repeat större delen av den sommaren. Jag minns att jag hoppade i min säng till I Like Dirt och även om plattan varit med mig i alla årstider och år sedan dess blir den något extra på sommaren, jag får den där dammiga känslan av sommar när jag lyssnar på Easily exempelvis.

Jag sitter i samma rum som då, tittar ut genom samma fönster, och får känslan av att vara 7 år igen, och jag tycker om att få känna så varje sommar.

Åker till England om 10 dagar... Tänkte ha mina sommaralbum igång och börja planera packning... Hoppas ni har det bra, och tipsa mig gärna om sommarlåtar om ni har några! :)

Typ återhämtat mig?

Lustigt det där, att ge blod, det var som att existera i slow motion efteråt. Har varit sjukt trött, känt mig hängig och småsjuk, varit orkeslös, blivit andfådd av ingenting... Men jag tror att jag är på banan igen. Förmodligen bröt det ut en liten förkylning i och med "åderlåtningen", vilket de mer eller mindre varnar för. Man ska inte ge blod om man känner sig sjuk, för det blir bara värre då, jag var lite osäker, men kände mig mer frisk än sjuk så jag körde på. Och well, jag har varit en zombie i några dagar, men det är lugnt nu.
Tränade i söndags, körde på rätt hårt på överkroppen och det känns än kan jag säga. Kände mig inte särskilt svag i musklerna, utan klarade av allt jag ville göra utan några problem, men när jag skulle ta min kilometer på bandet var jag slutkörd redan efter 200 meter, vilket kändes hur löjligt som helst, men jag körde på en stund till och nöjde mig med en halv kilometer, ville inte ta ut mig helt, speciellt inte om jag nu höll på att bli sjuk liksom. Träningsvärken dök upp redan på kvällen, trots att jag fick i mig proteiner relativt snabbt efter träningen, och den sitter i fortfarande. Förmodligen för att jag körde på lite för hårt med ganska ovana muskelgrupper och ökade antalet repetitioner eller vikt i andra övningar. MEN, det är lugnt. Ska dit idag igen, och ska se till att det blir en kilometer på bandet den här gången!

I övrigt gällande träning har jag påbörjat en 30 day abs challenge, försökte mig på något liknande förra året vid den här tiden, men gav upp efter första dagen då jag var helt otränad och rätt omotiverad... Men i och med att jag ändå tränar flera gånger i veckan hoppas jag att jag ska kunna klara mig den här gången. Det kommer visserligen en Englandsresa mitt i, men det bör inte spela någon roll, har inte tänkt ta semester från träningen även om den inte blir på gymmet jämt. Men utmaningen kan jag göra var som helst, det handlar om situps, crunches, benlyft och plankan. De tre förstnämnda är genomförbara utan något större problem, men plankan gör verkligen att hela min kropp skriker och brinner... Förstår inte varför den är så sjukt intensiv, men jag körde första dagen idag (för typ 20 min sedan) och 10 sekunder har nog aldrig varit så långa någonsin. Galet. Hoppas verkligen att jag inte ger upp den här gången! (Handlar om självdisciplin, men jag vet att jag gärna ger upp när saker blir FÖR jobbiga...)

Vikten ligger på 118,4 kg för tillfället, och jag försöker att inte lägga så stor vikt (hehe) vid siffrorna på vågen då jag bygger muskelmassa och den väger mer än fett. Gällande min vikt har jag kommit fram till att jag är mer okej med att väga över 100 kg så länge det är p.g.a. muskler, men vill väl helst ned till en tvåsiffrig vikt igen. Hamnar jag någonsin på 95 kg är jag mer än nöjd, jag var nere på 92 som lägst med LCHF, så jag vet att det går, men huvudsaken för mig är att ha en starkare kropp som orkar bära sig själv, känna mig mer hälsosam och förhoppningsvis tappa fett. Jag är inte ute efter en pinnsmal kropp med magrutor och thigh gap eller något sådant, jag vill bara trivas i mitt eget skinn och känna stolthet över att jag har åstadkommit något med mig själv. :)
Som ni såg på bilderna jag la upp här för ett tag sedan märks det redan skillnad, främst gällande magen och midjepartiet, och min pojkvän säger att det märks en del på ryggen också. Samt att jag har blivit starkare. Så jag fortsätter kämpa på, helt enkelt!

Jag räds fortfarande att möta släkt och så i England då en del av mig fortfarande skäms över att jag blivit såhär "stor" eller "tung" eller vad man nu vill kalla det. Jag försöker ignorera alla dumma tankar som viskar strunt och istället fokusera på det positiva i att jag gör något åt saken, att jag är en bra bit på väg och att förändringar inte sker över en natt. Men jag är inte en tålmodig människa, speciellt inte när det gäller mig själv, så det är svårt. Jag vet innerst inne att det inte spelar någon roll hur jag ser ut eller inte ser ut, men det är på grund av tidigare kommentarer som det ändå känns jobbigt.

Utöver detta har vi blivit med kattungar igen! Tre små grå pälsbollar dök upp, och vi har redan hittat hem till en av dem, kanske två, så det är nice. Lär komma upp bilder på dem när de inte är lika nyfödda... Haha!
Music Makes Sense tar slut nu i veckan, eller ja, vi har sommaruppehåll. Känns trist, det har blivit ont om tillfällen vi faktiskt setts nu senaste månaden, med båda grupperna. Men jag hoppas att vi kommer igång igen till hösten och kör på ordentligt då.
Jag längtar efter att kunna bada i sjöar och hav, så jag tycker solen kan värma upp lite vatten åt mig nu.

Mer än så har jag nog inte att säga för tillfället, får se när det dyker upp nya "progress bilder" här, men det är sådant som märks!
Ha det fint. :)

They took my blood!

Igår var jag och gav blod, första gången, och det gick mycket bra! Johnny var mer nervös än jag och satt på britsen bredvid och klämde på en stressboll i form av en bloddroppe. Det var rätt sött faktiskt. De tog sju rör blod för tester och sedan 4,5 dl blod som hamnade i en påse. Det var rätt häftigt att se en så pass stor mängd av sitt blod utanför kroppen... Hehe!

Jag ansökte om att bli blodgivare i samband med att jag tog blodprover för att se om jag hade PCOS (vet inte om jag bloggat något om det, men testerna visade att jag inte ha det, och jag orkar inte bry mig längre, typ) och ringde upp blodgivarcentralen efter att jag hade fått ett sms om att de sökt mig. Förmodligen hade jag vägrat svara då jag inte svarar om det är okända nummer som ringer, men det visade sig i alla fall att de hade brist på min blodgrupp så de bokade in mig dagen därpå för att ge blod. Jag ingår i 6% av Sveriges befolkning gällande blodgrupp, och är lycklig lottad nog att vara universell donator när det kommer till röda blodkroppar. Rätt häftigt!

Blodplasman kommer det forskas på, främst för att skapa mediciner till människor med blödarsjuka. De röda blodkropparna är de som kan hjälpa till att rädda andra.

Efter processen, som tog max 40 min, fick jag saft och chokladboll samt välja en gåva som blodgivare får som uppmuntran för att de donerar sitt blod. Jag valde en buff i svart med vitt spräckligt mönster och "geblod.nu" på. Brukar använda min buff med Vallas logga på när jag tränar, för att inte bli piskad av dreads i ansiktet, så nu har jag en till helt enkelt! :) Det fanns t-shirtar och strumpor och termosar och kylväskor bl.a... Mycket fina saker helt enkelt!

Jag kände mig lite halvt väck i huvudet resten av dagen och blev andfådd väldigt lätt, jag blev gnällig och fick sjukdomskänslor senare på kvällen, men efter många timmars sömn känner jag mig nu relativt okej. Fortfarande lite svag och så, men det kan även bero på att jag inte har ätit något än.

I och med att nålen var tjockare än andra nålar de använder vid exempelvis provtagning har jag ett ganska synligt stickmärke kvar i armvecket, men det försvinner så småningom.
Jag fick järntabletter som jag ska ta mellan gångerna jag donerar, vilket jag får göra var 16:e vecka. Nästa gång blir i slutet av september.

På det stora hela var det en rätt kul upplevelse. Smärtfri om man bortser från det lilla sticket av nålen, vilket inte var värre än ett vanligt blodprov. Min arm kändes smått bortdomnad mot slutet, men inget värre än så. Ser fram emot nästa gång, och är lite smått stolt över att ha en relativt sällsynt blodgrupp.

Rekommenderar alla att bli blodgivare, eller i alla fall ansöka om det, det är ju inte alla som kan eller får. Men det är värt att testa! :)

Läs mer om det här!
Trevlig helg :)

Ugh, drama.

Det är som att jag färdats fem år bakåt i tiden, det är bara andra människor och andra lägenheter. Men beteendena och allt självförvållat drama är precis som då. Löjligt. Barnsligt. Idioti på hög nivå. Patetiskt. Tragiskt. I could go on, but you get the picture.
Det är helt enkelt livet jag flyttade ifrån och lämnade bakom mig, men på något vänster sugs man in i skiten ändå. Det är som att allt vad white trash är letar upp de som försöker hålla sig undan och invaderar ens liv ändå. Vidrigt.
Jag är i alla fall färdig med allt sånt, har ingen empati att ge och framstår säkert som världens bitch, so be it. Jag bryr mig faktiskt inte, folk får avsky mig så mycket de vill, jag tänker ha något med deras skit att göra. End of story.

Ska vi se till resterande saker som inte stod helt rätt till förra gången jag skrev har det väl i princip blivit bra igen, men det är så tvära kast och extrema vändningar att jag inte vågar lita på att det som är bra ska hålla i sig. Hoppas på att bli positivt överraskad dock. Oavsett vad tänker jag inte göra något annorlunda, utan håller i för glatta livet och hoppas stormarna avtar så småningom.

Det har helt enkelt varit en intressant helg.

Idag (igår tekniskt sett) firade mina fina föräldrar 25 år som gifta. Silverbröllop! Inte illa pinkat för ett par trähästar alltså. De fick en posterversion av en av bilderna jag tog på dem för ett tag sedan, samt en fotobok med mängder av andra foton från samma shoot. Det uppskattades. Blev precis som jag ville. Mycket nöjd!

Del ett av min bikini dök upp i brevlådan idag, den är en aning för liten, omkretsmässigt, så jag och mor ska sy om den lite. Hoppas på det bästa! Nu är det bara att invänta del två och hoppas att storleksguiden inte ljög...

Imorgon (idag...) ska det tränas! Var över en vecka sedan senast... ajabaja!

Myes. Var nog inte mycket mer än så...

Bai ^_^

Don't tell me I'm a right that's wrong

Not in a very good place at the moment...

Känns som att min värld vänds upp och ned titt som tätt. Ena sekunden är allt bra; som det ska, nästa är det kaos och ångestfyllt. Tror att det värsta med det är att jag inte kan göra annat än ge det tid. Ha tålamod. Vilket jag är riktigt urusel på. Tänker inte gå in närmare på det, men saker är långt ifrån hur jag vill att de ska vara. Gällande mycket.

Linköping var trevligt, ska försöka hänga där en del i sommar, det är ändå där majoriteten av vännerna finns liksom. Jag saknar att umgås med människor.

Längtar otroligt mycket efter England. Vill träffa min syster, resten av släkten, framförallt komma härifrån. Komma hem. Känna mig hemma. Samtidigt ligger det någon form av ångest inför det, på grund av min vikt. Den har kommenterats förr, och även om jag jobbar på det så är det fortfarande något av det känsligaste som finns i min värld. Jag såras lätt. Försöker förringa alla sådana dumma tankar och fokusera på allt som kommer vara bra med resan istället.

Var hos psykologen idag. Eller ja. Jag trodde att jag skulle träffa den jag skulle ha som samtalsterapeut. Icke. Det var ett bedömningsmöte för att se om jag behöver utredas... Hon trodde jag sökte för ADHD. Känns ju verkligen asbra att de har koll. Not.
Som jag uppfattade det när jag blev remitterad dit skulle jag få en samtalsterapeut och en utredning. Inte möten om eventuell utredning. Men jag vet inte, det får bli som det blir, orkar inte riktigt bråka längre. Egentligen bryr jag mig inte om ifall jag har någon diagnos eller inte, vill bara inte bli överrumplad, i princip självmordsbenägen och handlingsförlamad när ångesten slår till och allt vänder på en bråkdels sekund som det gör emellanåt. Har varit stabil ett bra tag nu dock, vilket skrämmer skiten ur mig. Dels vet jag inte vad mitt normalläge är då jag inte minns hur jag var före medicinen, och medicinerade versionen av mig är det enda jag har att jämföra med. Jag vet inte om jag är hypomanisk, eller om jag bara är. Jag vet inte om jag har ovanligt lite eller mycket energi i perioder. Jag vet inte ens vem jag är. Jag är bara så otroligt vilse, och det enda jag ber om är ett mentalt överlevnadskit så att jag inte går och gör dumma saker när något går åt helvete i mitt liv. Tankarna har funnits där sedan innan tonåren, det är sjukt egentligen. Jag ser mina systerdöttrar vara samma ålder jag var när allt började med självskadandet och förstår inte ens hur en sådan tanke kunde existera hos någon så ung. Fucked up rent ut sagt. Jag har inte skadat mig på ett antal månader, vet inte hur många, håller inte räkningen, men bara för att handlingen inte sker betyder det inte att jag är fri. Min go-to tanke är att hitta ett sätt att döva smärtan på. Vilket sätt som helst. Jag vill kunna vara medicinfri och stabil, vara förmögen att tackla svårigheter som vanliga dödliga gör. That's all.

Var rätt låg efter psykologmötet i alla fall, gick och skrev in mig på AF och önskade mest att jag slapp käcka kommentarer och fakeat intresse i vem jag är och vad jag tycker om. Anyhow, nu är det gjort och med lite tur på min sida kan jag sjukskriva mig snart så att jag inte får mer att hugga tag i än jag är kapabel till. Nivån allt är på nu, rent jobbmässigt, passar mig utmärkt, och jag tror inte jag klarar av mer än så just nu. Men, det är ingen trygg inkomstkälla, så jag vill vara en "blodigel på samhället", som en "vän" så fint uttryckte sig förra gången jag gick på soc, igen. Eller om det blir från FK, I don't know.

Mångfacetterat inlägg. Eller inte. Tror 90% av min blogg handlar om min psykiska ohälsa och saker som skiter sig. Go positivity!

Ska i alla fall träna imorgon, helgen blir oerhört ensam, vilket är jobbigt, men jag skulle inte gå in på det. Så jag avslutar nu.

Bye.

Progress!

Hittade bilder från februari, tror det var i samband med att jag skulle börja träna igen som jag bestämde mig för att dokumentera eventuella förändringar i bilder. Glömde helt av att fortsätta, men nu, tre månader senare har jag tagit nya och klippt ihop båda sådär fint i Paint... Hur som helst, jag säger jämt att jag inte märker någon skillnad på min kropp, men det syns faktiskt. Kanske inte är någon enorm förändring, men jag har snart tränat en månad på gym, så jag kan väl inte förvänta mig så mycket mer. Innan dess hade jag inte tränat på över en månad, så jag såg nog ut ungefär som på första bilden när vi började träna. Anyhow, har inte brytt mig om att väga mig, för jag blir bara less på de där siffrorna, de sätter griller i huvudet på mig, så jag tänker försöka hålla mig till bilder där jag kan jämföra istället!

Så... Här har ni! Och ja, jag har bara underkläder på mig, deal with it.

Fortfarande en lång väg kvar, såklart, men det är peppande att se att det fungerar!

Vi tränade idag, och det tog emot mer än jag trodde att det skulle, blev ju bara ett pass förra veckan, på måndagen faktiskt, så det märktes att det gått en vecka sedan senaste passet. Men vi körde på, och det gick bra. Min kilometer på löpbandet görs fortfarande i uppförsbacke med relativt hög hastighet, och det tog mig 13 min 25 sek att genomföra, när jag började på gymmet tog det mig en kvart, och det har väl dels berott på musikval (går alltid i takt till låtarna jag lyssnar på) men nu har jag aktivt valt låtar som håller lite högre tempo, och jag orkar göra det (!) vilket är den största skillnaden. När jag tränade här hemma ändrade jag hastighet och lutning beroende på låt, men nu ändrar jag låt istället. :)

I övrigt hade jag och Johnny en mysig hemmahelg, i vanlig ordning, och har bestämt att jag ska vara där ännu mer nu, men inte flytta in helt riktigt än. För min del kan det få ta tid, tycker det är viktigare att vi har en stabil grund att bygga på än ett vingligt slott som rämnar vid minsta lilla pust typ.
Nu ska jag invadera köket och se till att få i mig mat, sedan... blir det nog några avsnitt av Never Mind the Buzzcocks, dusch och säkerligen mer dator.

That's all. :)

How do the sane go upright?

Somnade inte förrän 7 i morse typ, efter att mamma och pappa hade åkt till Kalmar. Allt gick bra där för övrigt, pappa fick komma hem nu på kvällen. So it's all good.
Min dag har bestått av att sova och gå ut med hunden i alla fall. Hade tänkt göra massa saker, men jag var helt slut, hade ont i huvudet och kunde inte riktigt vakna förrän sent på eftermiddagen. Är dock trött nu också, så jag ska strax sova.

Ska in till Västervik imorgon, införskaffa lite grejer inför en fotografering jag ska göra på lördag. Ska alltså ta bilderna, inte vara med på dem. Sedan ska jag träna, äntligen, och efter det vara i Gamleby till lördag förmiddag, då ska jag utföra fotograferandet samt åka in till Västervik igen för att fira min kusin som fyllde 25 nyligen. Efter det, tillbaka till Gamleby för resten av helgen. Blir en del flängande, haha!

Hoppas fotandet blir som jag har tänkt mig. Och att jag faktiskt hittar min kamera imorgon, annars blir det problematiskt. Alltid ute i sista minuten, that's how I roll.

Yes, blir inte mer än så den här gången.

Kthxbai.

You're fooling yourself

Intressant dag.
Sov alldeles för lite, sov igenom 5 samtal + ett alarm, vaknade plötsligt av mig själv (bara en kvart senare än tänkt), såg alla missade samtal, fick ett samtal medan jag kollade de missade och gjorde mig i ordning för jobb.
Åkte till Linköping, halvslumrade på tåget, på jobbet fick vi veta att en av tjejerna i gruppen ska flytta på måndag. Det var riktigt trist att höra, hon kommer vara saknad. Vår lilla solstråle. Blev ett bra musikpass i alla fall, två nya tjejer som jag tror kommer passa perfekt där. Fick skjuts till stationen efter jobbet, tog en ischai på Espresso House, tjuvlyssnade på en dejt som pågick i ett hörn, snubben konstaterade att om han någonsin fick en hund skulle han lära den shuffla. Tjejen kontrade med att hon skulle träna agility med hunden, killen svarade "agili...vaa?" sen pratade de om nördiga saker, som onlinespel. Haha. Mittemot mig, en bit bort, satt en snubbe med awesome dreads. Tror jag råkade stirra.
Tog tåget hem, en snubbe satte sig snett mittemot mig och jag kände mig iakttagen. När han skulle av i Gamleby klappade/slog han till mig på axeln och sa "Hejdå!", jag hade musik i öronen, så jag tog ut ena hörluren och sa "Va?", han upprepade sitt hejdå och jag förklarade att jag också skulle av... smått awkward.
Åkte hem, åt pasta, kollade på Never Mind the Buzzcocks och surfade runt i vanlig ordning.

Har hittills blivit anklagad för att posta en bild på BDB/DV i syfte att visa mina bröst (?), blivit kallad för en porrigare och bystigare version av Liv Tyler, samt fått det konstaterat av en tjej att hon "inte skulle banga" följt av en "*ler kaxigt*"... Weird place, internet.

Imorgon ska jag vara hundvakt hela dagen, yay.

Har för övrigt fått tillbaka ett sjukt irriterande tic som innebär att jag måste sträcka ut mina fingrar hela tiden, det är sjukt obekvämt annars. Gjorde så mycket i lågstadiet. Får damp dock, för jag får paroxysm i fingrarna av att jag spänner dem så mycket. :(

Bleh. Jag kan knappt skriva nu, får babbla mer en annan gång. Bai.

EDIT: Glömde, fick resultat på proverna de tog vid gyn.besöket. Allt är normalt. Linköping all over again.
På tal om Lkpg stinker det varmkorv när man går av bussen vid Farmek. Äckel-Scan ligger där. Vill spy varje gång typ. Okej. Så. Nu är jag klar. HEJDÅÅÅ.

My hair smells of patchouli...

Doften av patchouli i mitt hår får mig att tänka på att vara uppe mitt i natten/tidigt på morgonen (lite som nu), att kolla på YoYoMax12 på Youtube och undra om man någonsin skulle prova recepten, äta couscous med räkor, sitta i badkaret i flera timmar... och allt detta i lägenheten i Ryd. Beställde dreadsschampo på eBay för lite över ett år sedan tror jag, med just patchouli, och det användes flitigt där. Tvättade håret med den lilla biten jag hade kvar igår och därav alla minnen. Eller förnimmelser. Har lagt en ny beställning på likadana schampoo bars. Tänker stinka hippie hela sommaren.

I natt/idag/nu är jag uppe för att jag tyckte att en powernap klockan 20:00 var vettigt, och trots min moders försök att väcka mig, som jag hade bett henne göra, fortsatte jag sova. Till någon gång efter midnatt. Har varit vaken sedan dess och spelat Plants vs. Zombies, och samlat pengar för att köpa saker i spelet. Blir så stressad av det, men kan inte sluta spela. Lovehate relationship där alltså.

Igår var jag och mamma i Ankarsrum för att fira Ronja som fyllde 15 (!), det var trevligt, kul att träffa familj och släkt liksom. Pappa var på andra sidan Sverige efter en Mc-tur till Norge, så han kunde inte vara med.
Helgen i övrigt tillbringade jag i Gamleby hos Johnny i vanlig ordning. Vi kollade på de senaste avsnitten av Grimm och typ... Well, gjorde som vi brukar. Det vill säga sitta vid varsin dator och gosa lite emellanåt. Haha!

Provade mina nya läppstift från Nyx idag. Först det i färgen Key Lime, men mina läppar var så torra att det såg ut som limegrön lera typ. Mycket irriterande, men färgen är awesome! Hursomhelst, skrubbade läpparna tills all torrt skinn var borta och körde på Violet istället. Älskar färgen, det är riktigt intensiv. MEN. Den är inte så lila som jag skulle vilja att den var. Så min plan är att införskaffa den som heter Lilac (om jag inte missminner mig) samt en som heter Pistachio, då den ser helt underbar ut. Ska googla fram bilder på dem och slänga upp här. Anyhow, de sitter länge men känns en aning kladdiga, om jag nuddade läpparna med något alls så smetade det av sig. Men det krävs nog bara lite träning innan man hittar den optimala mängden produkt i förhållande till intensiviteten man är ute efter. Använde dessutom min nyinköpta foundation från Nyx, stay matte not flat, dock hittade jag inte min lilla blender, så jag har svårt att avgöra om den är bättre/sämre än någon annan foundation jag har.

Bleh, det är ljust ute nu. Borde försöka få några timmars sömn till... Förhoppningsvis ska det tränas idag. Vill få till tre gånger i veckan, men det har inte gått så bra hittills. Dumt. Jag försöker ignorera vågen, för jag går upp och ner i vikt hela tiden, stirrar mig bara blind på skiten. Önskar bara att det gick att få synliga resultat snabbare.

Jaja, färdigbloggat för nu. Bilder var det, sedan sömn. Ha en fin måndag!

Jag har alltså Key Lime och Violet, funderar på att skaffa Lavender (inte Lilac... lol) och Pistachio.
Ska lägga upp en bild på hur Violet såg ut på mig dock, för här ser den mer lila ut.

Som sagt, den är mer åt magenta/någon rosalila på mig. Still like it though.

I'm listening to the music in my head

Okej, så... för det första har jag haft låten Check Yes Juliet - We The Kings i huvudet i typ två dagar. Spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på den, den vägrar lämna mig. Jag lider väl inte av det, egentligen, men det är bara det att genren är liksom... emopop typ? Vilket jag lyssnade på MASSOR för ungefär 7 år sedan. Inte nu. Men låten är söt. Lyssnade på den från början för att en av tjejerna i Linköpingsgruppen (Music Makes Sense) vill sjunga den, och nu är jag fast. Så typiskt.

Förutom det har jag gått och fastnat totalt för No Frills Twins, från Australien, de är 20 år och har helt amazing röster. Älskar deras covers och originallåtar. Följer dem på YouTube, Instagram och Facebook... Haha. I början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, de förvränger uttal på ord ganska mycket och det störde mig då. Nu bryr jag mig inte, tycker mest det adderar till charmen och deras unika sätt att tolka låtarna på. Sjukt bra. De kommer gå långt.

Varför är jag vaken?

Well, jag fastnade på YouTube, och sedan var klockan asmycket, så jag tänkte att det inte spelade någon större roll om den blev mer. Borde dock sova, ska upp relativt tidigt imorgon så jag hinner göra allt jag måste innan det är dags att åka till Linköping för jobb.
Har funderat på hur jag ska göra med Valborg hela dagen, velat fram och tillbaka... Men jag tror faktiskt att jag åker hem efter jobbet, känner mig inte på topp eller på festhumör för den delen heller. Vill träffa folk, men det får bli en annan gång. Känns som att jag håller på att dala nedåt en aning, hoppas jag har fel. Egentligen borde jag tvinga iväg mig själv när jag känner såhär, men bortsett från ångest kopplat till utseende och sådan skit som dyker upp då och då har jag faktiskt ingen lust att festa. Senast jag gjorde det var i somras, i Borås, och det gjordes med måtta jämfört med hur jag har varit tidigare. Gången innan det var väl ett år sedan ganska exakt. Har för mig att det var strax innan Valborg förra året, på internatet. Slutade med en taxiresa till stan, för att sedan skita i krogen trots allt och käka på Donken och sedan åka hem igen och däcka. My glory days are over. Haha, skämt åsido, det känns bara dumt att göra något man egentligen inte har lust med. Vill inte heller missa träningspasset på fredag, så jag åker hem imorgon kväll helt enkelt. Kanske kan övertala pojkvännen att kolla på film med mig på torsdagen eller i helgen. Är rätt nöjd med min relativt isolerade tillvaro med serietittande och så.

Suger att göra folk besvikna, men de som har känt mig ett tag vet hur det kan bli.

Well, jag är rätt slut nu, blev en hel del nostalgitrippande tidigare idag, rätt intressant hur mycket man kan komma ihåg av bilder och kommentarer... oavsett hur många år som har gått sedan dess. Det är en av anledningarna till att jag tycker om att jag aldrig har raderat saker från bloggen.
Brukar emellanåt dra upp månaden som är från varje år jag bloggat, för att jämföra och se hur saker har ändrats från år till år. Måendemässigt och i allmänhet gällande vänner och livet i övrigt. Det sker oftast med skräckblandad förtjusning bör tilläggas.

Babbel babbel, ska sova nu i alla fall, så godnatt/morgon på er!

Longing for summer...

Längtar otroligt mycket efter att få åka till England. Träffa släkt. Känna doften av engelskt regn i luften. Höra språket överallt. Sitta i mysiga pubar, äta fish 'n' chips, gå i engelska affärer... Köra på fel sida av vägen och förundras över alla gröna tunnlar som bildas av lummiga träd över vägarna.
Längtar efter sommaren i allmänhet; efter att få bada massor.

Ligger i sängen och lyssnar på Mazzy Star, är småsömnig, men vill ändå inte sova. Som vanligt typ.

Vi tränade idag, körde på lite hårdare än vanligt och det kändes bra. Fick i mig vettig mat rätt fort efter träningen också, så jag hoppas att återhämtningen gynnades av det så jag slipper träningsvärk. Vi ska eventuellt köra ett pass imorgon också, beroende på hur vi känner oss då, men pappa ska iväg större delen av den kommande veckan, så vi kanske får lägga om planeringen lite.
Funderar själv på att hänga i Linköping några dagar, men har inte bestämt mig än, jobb på onsdag i alla fall, men torsdagens grupp är inställd eftersom det är Valborg, så jag skulle kunna vara kvar i Linköping. Vill dock helst inte missa träningen, och det känns som att 4-5 dagar utan är lite väl mycket. Får se. Folket där vill att jag kommer dit, så det är ju lockande såklart.

Har känt mig pysslig den senaste tiden, men inte gjort något av den energin... Vill fixa med kläder. Typ batikfärga och sånt. Bleka med klorin och klippa och ha mig. Får se vad det blir av mina idéer.

Väntar på ett par läppstift också. Ett limegrönt typ (!) och ett violett/lila. Ska bli spännande att se hur de är, tycker smink är kul, önskar egentligen att jag hade tålamod att lära mig mer och bli bättre... Men jag är en sådan människa som tycker att saker inte är värda min tid om de inte fungerar på en gång. Alltid varit så. Är ett under att jag lärde mig spela gitarr egentligen. Haha.

Vill komma igång med spanskan igen också, saknar det.

Känns som att det blir en kreativ sommar på gång... Hoppas jag kan hålla fast vid det bara.

Well, jag ska glo på något, har bara 9 avsnitt kvar av True Blood, vilket känns... smått jobbigt. Men jag tror jag ska se något annat nu, dryga ut sista säsongen en aning.

Take care.