Week one - done!

Veckan har gått bra, tror övergången till LCHF har hjälpts av att jag, sedan i somras, ätit glutenfri kost, så det var inte en lika extrem förändring. Har haft väldigt lindriga sötsug, inte varit på särskilt dåligt humör heller, så det är gött! Ätit mycket ägg, ost, bönor och broccoli. Vitlökssås också! Har varit hungrig oftare jämfört med när jag äter kolhydrater, så jag behöver äta minst tre gånger om dagen, tidigare har det räckt med två. Fredagsmyset saknade jag knappt alls, åt pekannötter och gräddost. Gick på bio i torsdags och då lyxade jag till det med bbq-mandlar. Egentligen för många kolhydrater, men påsen var på 110 g och jag åt inte alla på en gång. Blev sockerfri energidryck också, men dricker oftare smaksatt kolsyrat vatten med lite lightsaft. Vanlig juice saknar jag, men jag tror det släpper så småningom.

Hursomhelst vägde jag mig nyss, och här kommer uppdateringen:

Startvikt: 114,9 (tror jag skrev 115 tidigare, rundade av uppåt)
Vikt efter v1: 113,9 (!)
Målvikt: 90-95 kg
Kilon kvar: ~19-24

Ett kilo! På en vecka. Det känns sjukt nice och peppar mig helt klart till att fortsätta. Ska lägga till träning i veckan som kommer, förhoppningsvis på gym, så får vi se om det går snabbare då.

Glad Bex i alla fall! Nu ska jag laga mat, duscha och sedan kolla på serier tills det är läggdags.

På återseende. ^^

Okej...

Så... kokospannkakor som stått i kylen över natten är riktigt nasty. Kommer nog inte vara överdrivet pepp på att laga några på ett tag.

Precis ätit frukost. Det blev hårdkokta ägg och en smoothie. Ska fixa quornfiléer och grönsaksstavar med vitlökssås till lunch idag, gjorde aldrig det igår.

Är skittrött och vill mest sova, men efter DBT:n är jag ledig, så jag lär däcka när jag kommer hem. Funderar dock på att ta en promenad med Charlie idag innan det blir mörkt. Får se.

Aja, stort minus på kokosgeggan i alla fall. Tråkigt nog.

Det blev pannkaka av alltihop!

Ställde mig nyss för att göra mat. Experimenterade med något helt nytt, nämligen LCHF-pannkakor! Insåg nu att jag hade "fel" kokosmjöl dock... Dumma Risenta som låtsas vara nyttiga.
Gjorde i alla fall LCHF-pannkakor (snarare röra, men ändå) nyss (ja, det är sent, men jag behövde äta) och använde Risentas kokosmjöl, men det är otroligt sött, så jag tror inte att det var det bästa valet... 17 g kolhydrater per 100 g är för mycket. Ska finnas andra kokosmjöl som bara har 4 g/ 100 g. Får hålla utkik efter det. MEN, det är bättre än vetemjöl i alla fall, så jag ska inte vara för hård mot mig själv. Det är trots allt första dagen. Och jag har som sagt aldrig gjort sådana pannkakor tidigare. (De smakar bra. Mycket kokos, väldigt porösa och ganska söta.)
Vispade helt enkelt ihop ett par ägg, ett par dl vispgrädde (förmodligen lite för mycket grädde, men smeten blev otroligt tjock... kanske borde byta ut en halv dl mot mjölk eller vatten...) och en dl kokosmjöl. Hade i en tsk sötningsmedel, för jag tänkte inte alls på att kokos är sött naturligt, och en nypa salt. Stekte i Bregott. De första två blev ganska brända, hade alldeles för hög temperatur. Tror den här sorten blir bäst i en upphettad panna som sedan vrids ned till medelvärme och får steka ganska länge på båda sidor. Eller hur många man nu lyckas med. Mina hade väl runt ett 50-tal sidor som skulle stekas. Ser mer ut som äggröra eller en trasig omelett.

Anyhow, första dagen har gått bra, hade lite sug nu på kvällen efter något sött, ögonen sökte sig till apelsinjuicen, frukt, bröd och risgrynsgröten. Därav pannkakor. Är i alla fall mätt och nöjd med vad jag presterat i matväg idag. :)

Morgondagens frukost har jag tänkt ska bestå av hårdkokta ägg med salt och peppar och en smoothie. Eventuellt någon ostskiva också. Och vatten att dricka.

DBT på schemat imorgon igen som sagt, utöver det har jag inga planer.

Ska äta upp nu och sedan sova!
C ya. :)

LCHF dag 1 - frukost

Startvikt: 115 kg
Målvikt: 90-95 kg
Kilon kvar: 20-25
Nästa invägning: 30/11

Efter en natt utan sömn, och därmed inte ens byte av dag i mitt huvud, var det dags för en LCHF-frukost. Jag gjorde en ostomelett, vilket brukar gå ner utan problem alla andra gånger jag gjort den, men inte idag. Vet inte om det berodde på sömnbrist, men min kropp ville inte äta så mycket fett. Två ägg, en skvätt grädde, kryddor och ost. Stekte i Bregott och rapsolja, precis som jag alltid gör, men det var helt enkelt alldeles för mycket. Fick i mig ungefär halva, sedan började illamåendet ta över, och jag ville verkligen inte förstöra en av mina enklaste rätter på första dagen. Så jag gjorde en isig smoothie på tjock yoghurt, frysta hallon, en halv banan, lite grädde och 1,5 tsk sötningsmedel. Det var vad jag brukade äta till frukost varje dag, och det går ner mycket enklare. Har aldrig riktigt pallat lagad mat till frukost, ibland funkar det, men inte idag. Jag tror att det var lite för mycket fett och alldeles för lite sömn i kombination som förstörde för mig nu, eventuellt stekpannan också... det blir liksom inget stekyta på saker i en keramisk stekpanna. Får börja använda gjutjärn, som jag gör hos Johnny, för där är det alltid gott med omelett!

Ska försöka mig på hårdkokta ägg imorgon istället, kanske några ostskivor vid sidan av och eventuellt en till smoothie. Vet att man inte ska äta/dricka mängder av mejeriprodukter, men det funkade senast, så jag kör på det ändå.

Hittills saknar jag glaset apelsinjuice jag dricker så fort jag vaknar. Det blev vatten idag istället.

Ska in till bussen om ett tag, Västervik och DBT står på schemat, har inte planerat någon lunch, men tänker mig eventuellt Quornfiléer, gurkstavar och rå blomkål med vitlökssås till. Vet inte om jag ska äta två eller tre mål om dagen heller, tvivlar på att jag kommer att orka laga mat mer än en gång om dagen, men det kanske räcker med lite grönsaker att tugga på eller mer smoothie på kvällen. Det återstår att se!

Jag lär däcka när jag kommer hem i alla fall, men ska försöka låta bli att fortsätta ha vänt dygn. det ska Skypeas med moster ikväll också, och sedan är det dags för DBT imorgon också, och läkarbesök på onsdag. Tur att man får sjukresebiljetter och har kommit upp i högkostnadsskyddet!

Ska smsa A och motvilligt meddela att jag inte behöver något glutenfritt bröd till fikat idag.

Hasta luego!

Dags för förändring. Igen.

Hello lilla bloggen.

Måendet går upp och ned, hade en ganska jobbig dipp för ett par veckor sedan, men jag överlevde och kör på igen.

Har bestämt mig för att börja med LCHF-kost igen, och komma igång med träning också. Har haft ett uppehåll på minst en månad nu, och kroppen säger ifrån. Inte så mycket viktmässigt, men jag har tappat muskelmassa och får ganska ont i leder och rygg av det. Så imorgon börjar jag med kosten, ska fixa gymkort så småningom också, och sedan får vi se hur det går.

Förra gången jag gick på LCHF tappade jag 18 kg, genom bara kosten, men jag ändrade inte på mina vanor gällande snacks och så... jag bytte bara ut allt mot sockerfria versioner eller sådant med max 5 g kolhydrater/100 g. Exempelvis köpte jag sockerfri choklad varje dag, drack mängder av lightläsk, åt mandlar jämt och drack sockerfri energidryck dagligen. Sååå... när julen smög sig på och jag skulle "unna mig" lite blev det istället massor av vanligt godis och kolhydratrik mat, och sedan var jag fast. Jag gick upp alla 18 kg plus några till och lyckades inte gå tillbaka till LCHF efter det. Nu tänker jag se till att min relation till tröstätande och allt sådant också ändras, istället för att det byts ut. Tror det blir lättare i och med träning också. Kommer säkert vara ett helvete till en början, för min kropp är så van vid socker och jag vet att jag blir otroligt grinig och rätt hemsk de första dagarna. Meeeen det går över!
Jag tänker ändra en till sak också, och det är att jag inte ska bli så otroligt extrem som jag var förra gången, då vägrade jag äta något som hade mer än 5g/100g (kolhydrater då) och skippade t.o.m sockerpiller i p-pillerkartan. Jag gjorde det nästan till en självdestruktiv grej. Jag tänker vara mer tillåtande den här gången, utan att "fuska" hela tiden. Orkar inte gå in på detaljnivå, men jag lär blogga om skiten ändå, så det märks förr eller senare.

Kommande vecka har jag saker planerade mån-tors hittills, vilket är jobbigt för mig. Har skrivit om det förut, men jag är så orkeslös om jag inte har någon ledig dag utöver helger. Väldigt tråkigt att det är så, men jag kan inte göra mycket åt det. Hoppas koständringen ska ge mig mer energi, kände mig piggare förra gången i alla fall. We shall see!

Aja, då har jag uppdaterat eventuella läsare om det här också.

På återseende!

24

Ett år ifrån ett kvarts sekel.

Har aldrig upplevt min födelsedag vara så... ickespeciell. Det känns som vilken annan dag som helst, jag har inte haft lust att fira eller få uppmärksamhet i form av gratulationer eller något. (Ändå tacksam för den uppvaktning jag har fått idag, så det handlar inte om det.) Det känns bara... onödigt att göra en stor grej av det.

När jag var yngre lovade jag dyrt och heligt att jag alltid skulle fira min födelsedag, för jag tyckte vuxna som slutade göra det var tråkiga. Och nu är jag en av dessa "tråkiga vuxna". Där ser man.

Dagen har i alla fall varit rätt bra. Fick frukost och paket på sängen, släkt kom hit och fikade vid tre, sedan käkade jag och mina föräldrar mat och nu sitter jag i min säng med musik på och är helt slut. Har egentligen inte gjort något, men det tar något otroligt på krafterna att vara social.

Helgen i övrigt har varit åt helvete. :)

Ska glo på serier nu, låta mättnaden sjunka och sedan äta popcorn och choklad, bara för att jag kan.

Yeah, well...

Saker blir som de är tänkta att vara förr eller senare, resan dit får en göra så bekväm det går, och sedan får tiden utvisa resten.

Det blir så jag får tackla livet nu, för mina försök att ändra på saker är inte tillräckliga längre.

Jag gör mitt; det jag kan.

Resten som blir, får vara när det är.

Simple as that.
I'm out. Peace.

Halloween och allt

Det blev Halloweenfest, vilket inte har hänt sedan 2013 för min del, så det var nice! Har fått lära mig/inse att jag gillar hemmafester men inte tycker om att dra ut på krogen. Har även lärt mig att mina fötter får väldigt ont av att gå omkring i 10 cm platå i flera timmar, men att jag ÄLSKAR att vara så lång. Det var i alla fall en nice fest och kul att träffa vänner igen! (Jag var en fågelskrämma, version läskig(are), lägger in bild längre ned.)

Imorgon (idag egentligen, men jag har inte gått och lagt mig än) är det DBT på schemat igen, och resten av dagen tänker jag tillbringa i min säng. Eller var det nu blir. Bara jag får vara lat och slipper prestera så är jag nöjd. Har ont i halsen och diverse kroppsdelar, börjar bli för gammal för att springa omkring på stan/krogen och trängas på dansgolv till alldeles för hög musik...
Måste även ringa vårdcentralen och boka tid hos en läkare ooooch lämna in papper till min handläggare på försörjningsstöd.

Jag hatar för övrigt tandläkarbesök, min mardröm gällande tandvård blev ett faktum och jag fixar det inte, därav samtalet till vårdcentralen. Måste finnas ett annat sätt att göra det här på, där jag slipper genomlida dödsångest. Ogillar för övrigt verkligen att bryta ihop in public, gråta inför okända människor, men det är visst en grej jag inte har kontroll över. Inte längre. Vet inte vad som har hänt egentligen, för jag har under min uppväxt, och många år som ung vuxen, kunnat välja när jag ska visa känslor. Nu kommer de (mest sorg) när de vill, ibland när de inte vill också. Eller, snarare, när det inte har någon anledning att göra det. Jag är så gråtig nu för tiden att det börjar bli löjligt. I don't like it.

Jag ska ta en Imovane och försöka sova snart, är egentligen hungrig, men det är alldeles för sent att laga mat nu. Hade varit en sak om jag bodde ensam... Meeeeeeen, jag vill inte väcka hushållet, så jag får överleva tills det är dags för frukost. Har visserligen funderat på mat sedan 21 ungefär, och då kunnat göra mat utan att störa någon, men jag fastnade gång på gång på olika sidor, så jag får skylla mig själv.

Är för övrigt nykär i Depeche Mode, vilket är på tiden. Hade kommit ifrån dem rätt mycket, men jag fick ett nytt sätt att se på dem och en hel del av deras låtar, så intresset återuppväcktes och nu lyssnar jag på dem dagligen.

Aja, ska inte dra ut på det här mer, behöver sova om jag ska orka fungera någorlunda imorgon.
Får skriva av mig mer en annan gång.

Good night, lovers.

#fuckrasism

Till människor som har problem med att svensken som dödade människor i Trollhättan publicerades på en gång i media medan "36-åringen" förblev anonym en längre tid:

Det har med stor sannolikhet att göra med att gärningsmannen i Trollhättan dog. Hade 36-åringen dött till följd av polisens ingripande vid Ikea-dådet hade hans namn och bild publicerats också. Namn och bild på människor som dött är inte ovanligt. Att däremot "hänga ut" någon som fortfarande är i livet samt väntar på straff är riskabelt och rent ut sagt dumt av flera olika anledningar. MEN det är otroligt fult att använda faktumet att vi vet namnet på gärningsmannen i Trollhättan som ett försök till att kasta skit på asylsökare/invandrare. Hade Ikea-dådet begåtts av en svensk, vars identitet förblivit hemlig, och det i Trollhättan av en asylsökare, som "hängts ut", hade ingen reagerat. Människor verkar inte kunna ta in att det finns idioter överallt, oavsett ursprung, och att det inkluderar Sverige! Varför göra skillnad på människor? Det är vedervärdigt beteende. Båda männen dödade andra människor, räcker det inte så? Är inte det tillräckligt hemskt? Måste det verkligen hatas mer nu? Ge er.

En tanke...

Jag brukar sällan diskutera religion, i synnerhet kristendomen (andra religioner har jag så lite kunskap om, så jag uttalar mig helst inte alls utan mer info), för att det gör mig så frustrerad. Men idag skrev jag den här kommentaren på en väns bild hon la upp på Facebook (bilden var en konversation mellan en person och dennes mor, angående att om en ska till helvetet p.g.a. homosexualitet så ska en dit om en har ett klädesplagg gjort av två olika material då båda misstycks om/förbjuds i Bibeln):

"Det gör mig så ledsen och frustrerad när andra kristna använder sig av vissa, noggrant utvalda delar av Bibeln för att rikta hat mot saker de anser vara fel. Ska de spela det kortet borde det gälla alla sådana "ni får inte..."-saker, d.v.s. saker som påverkar dem själva också. Inte bara andra. Och för att dra det ännu längre; varför inte, som kristen, fokusera på allt vi KAN göra och får ta del av genom vår tro? Använda den för att göra gott i världen istället för att använda den som pekpinne. Leva efter Guds budskap att kärleken är störst och att vi ska hjälpa våra medmänniskor, inte spy hat och vara inskränkta idiotiska varelser som är rädda för att verkligen leva!
Jag är så trött på att, om jag säger att jag är kristen, förknippas med alla dessa s.k kristna som bara gör livet surt för andra (i sekter mer eller mindre). Vi kan vara så mycket mer, så mycket bättre än så. :/ Kristendomen och många församlingar har blivit så förvrängda av den mänskliga faktorn; tappat sitt fokus på det som faktiskt spelar roll, vilket gör att skiten suger ärligt talat. Anyhow. Jag är klar nu. Rant over. ^^"

Jag lämnade församlingen jag tillhörde och allt förknippat med den för längesedan, det kändes inte rätt att vara där, jag mådde dåligt av den gemenskapen och kände mig aldrig duglig eller accepterad som jag var. Nu generaliserar jag, för det fanns (och finns) fortfarande enstaka individer som inte återspeglade det här, som jag trivdes med och räknade till vänner. Men mentaliteten och principerna som bankades in i oss allihop av de som hade ledarroller var och är så sjuka. Fel. Inte alls vad en församling eller pastorerna i den bör förmedla. Den är en sekt, och det tog längre tid för mina föräldrar att inse hur vridet allt är, men ingen av oss har längre något med den att göra.

Det enda församlingen gjort för mig är att känna skam över att förknippas med sådana människor då vi alla går under ordet "kristen", att känna olust och egentligen avsky till allt vad församlingar och kyrkor är (inte som byggnader, utan som samfund). Den förstörde, och fick mig att fly undan, min relation till den Gud jag tror på.

Det visade sig till slut inte vara annat än en falsk trygghet som till slut inte kunde dölja sin sanna natur. Och den är inte av Gud.

Därför blir jag så less när den bild av kristendomen och dess anhängare som cirkulerar i vardagen är som den är, för den är så långt ifrån allt det för mig, och många med mig. Oftast brukar jag inte orka bry mig ifall jag döms för att jag kallar mig kristen, men jag kände nu att jag ville ge en förklaring, få det sagt en gång för alla att jag tar avstånd från allt hat kristendomen sprider.

Jag är kristen.
Men utöver det är jag dessutom:
¤ Accepterande och stödjande av HBTQIA, vare sig det gäller rätten att gifta sig eller att ifrågasätta det binära, anything. Vi är alla människor av lika värde.
¤ Inte emot abort och tycker vi ska ha rätt att bestämma över våra egna liv och kroppar, oavsett om det är exempelvis sjukdom som växer i den eller ett nytt liv.
¤ Intresserad av och accepterande av andra religioner, det ockulta och andliga. Jag litar på att jag är trygg i min tro och att mitt liv är till för att levas i nyfikenhet, inte i rädsla för det okända.

Och tusen andra saker!

Jag vill helt enkelt, med mitt inlägg här, göra er medvetna om att det finns så mycket mer under den där kristna stämpeln, och att den kanske inte alls är vad du tror att den är.

Tack för mig! :)
And God bless you all. Peace.

Om att börja om att börja om.

Jag vet inte om det var någon högre makt, vad man än vill kalla den, som hörde min bön; min önskan, men tystnaden bröts och du kom tillbaka till mig, om än i en annan skepnad. Jag är tacksam över hur situationen blev till slut, även om den har varit plågsam.

Det känns som att jag, det senaste året, har fått börja om med mycket, eller börja överhuvudtaget med saker.

Att stå på egna ben, utan medicin.
Att börja på mitt första betalda jobb.
Att flytta ihop med någon.
Att flytta isär.
Att börja jobba på mig och mitt.
Att våga ta för mig.
Att hitta min plats och mitt jag.

Så många ruta ett-händelser.

Men, det känns äntligen bra. Det är inte alltid optimalt, men det behöver inte vara det heller. Jag är tillfreds med mig själv och mitt liv gällande mer än jag är missnöjd med, och så har jag nog inte känt sedan jag var barn och hade den fina ovissheten kvar.

En sak som däremot känns skrämmande är att tiden verkar gå fortare plötsligt, att jag inte riktigt hinner med det jag vill. Jag är fruktansvärt stresskänslig och behöver ganska lång återhämtningstid efteratt jag gjort något, och förra veckan var min lediga dag mellan DBT och jobb plötsligt borta, jag hade inte alls hunnit ikapp mig själv och kände mig inte kry nog att ta itu med onsdagen när den väl dök upp. Så jag ställde in. Återhämtade mig och tog nya krafttag. Men det skrämmer mig att jag orkar så lite, jag är rädd att det lilla jag faktiskt gör ändå är för mycket, för jag varken kan eller vill ge upp något av det. Hoppas att den här veckan inte blir likadan, jag är så beroende av mitt rådrum; min tid att tänka efter. Kravlöst bara få vara.

Punkt ett av tre är avklarad nu i alla fall, har ungefär en halvtimme på mig att bara sitta innan det är dags igen. Och jag önskar så innerligt att jag hade fått sova ordentligt natten till idag, istället för två timmar.

Tankar om sömntabletter dyker upp mer och mer. Men jag vill helst inte. Att dock ha nervryckningar i ena ögat i flera dagar och en begynnande vagel tyder väl på att det börjar ta ut sin rätt. Får samtala med min terapeut och läkare och se vad de säger.

Ska avsluta nu i alla fall och försöka distrahera mig från ångesten som kryper pga för lite sömn och för mycket koffein.

Jag är åtminstone vaken.

Peace.

En vecka av tystnad.

Jag undrar ibland hur det är möjligt att fungera i vardagen när varje vaken stund är ångestfylld. Och jag undrar ifall det är samma sak för dig, eller om du mår fantastiskt nu, nu när du valt bort mig.

Jag har stålsatt mig dagligen, tvingat mig själv att lämna huset, min avtrubbade gråzon av misär... och jag har bevisat för mig själv gång på gång att jag är så mycket starkare än jag trodde.

Men bara för att jag orkat fortsätta existera betyder det inte att jag inte har gått sönder. Dagligen. För det har jag. Så fort det uppstått en paus i mitt liv av distraktioner har ångesten sköljt över mig som en våg, gjort mig illamående, snurrig, vilsen.

Och ja, jag bad om distans till det hela, bad dig att inte svara. Men samtidigt har jag varenda dag velat skriva till dig. Hindrat mig själv. Läst våra senaste meddelanden om och om igen. Försökt förstå. Misslyckats. Försökt igen. Aktivt valt att inte gå på känslorna som skriker inombords.

Nu undrar jag dock... kommer tystnaden vara för evigt om jag inte är den som bryter den? Har du gått vidare och glömt oss? Eller är din hjärna, som min, kaosartat fylld av tankar?

Jag har drömt om dig. Bra drömmar. Fina drömmar.

Och blivit krossad av verkligheten när uppvaknandet infunnit sig.

Det finns så mycket jag vill säga, men jag varken vet vad jag ska säga eller vågar säga något.

För när ångesten lägger sig, om det så är för en endaste sekund, finns rädslan där.

Rädslan över att inte få något svar. Eller att få ett svar. För jag vet inte längre var jag har dig.

Men kanske är det tidens tur nu, nu när jag gjort allt jag kan. Kanske är det mitt enda val, om än ofrivilligt.

Jag önskar att du skulle sakna mig som jag saknar dig, men vill inte använda ordet "hoppas", för jag orkar inte mer smärta nu.

Jag blir påmind om dig, flertalet gånger dagligen. Små saker. Små droppar. I en redan överfull bägare. Saker som förstör ytspänningen, men jag låtsas inte om det, för om jag fastnar i översvämningen kommer jag drunkna.

Jag trycker undan allt som har med dig att göra, så gott det går, för min egen överlevnads skull.

Ser till att mina sinnen är upptagna, att min hjärna har annat att göra än att tänka på dig, att mitt hjärta inte längre får bestämma.

Men bortom all smärta, allt kaos, finns fortfarande en bestående känsla, som har funnits där sedan start. Du vet vilken det är, jag har förklarat för dig att den hos mig är bestående. Jag har bekräftat dig med den i 15 månader. Den var något av det sista jag sa till dig, i tal och skrift. Och den är lika sann nu, om än dold av mörka moln och knivhugg i magen och bröstet;
Jag älskar dig.

Du får tid; utrymme.
Jag ska ingenstans, och läser du mot förmodan det här någon dag vet du att jag väntar.

This day can just go to hell.

Har lyssnat på arg musik idag.
Spelat gitarr och gormat låtar.
Haft så mycket ångest att jag trodde jag skulle gå under.
Knappt ätit.
Kollat på Sunset Beach för att distrahera mig.
Men mest av allt har jag gått sönder.

Och allt är ditt fel.
Jag hoppas du lider, som jag.

You know what? I'm gonna get so vexed.

♫ Funtcase - So Vexed ♫

Fredag igen. Enligt min kropp är det dock fortfarande torsdag... tills jag vaknar är det torsdag.

Jobbet ställdes in så jag har gjort... well... ingenting, i princip. Gjorde carbonara. Åt det två gånger. Öh... har kollar på Sunset Beach och typ slösurfat hela dagen. Väldigt ickeproduktivt. Borde väl egentligen dragit till gymmet, men jag var långt ifrån motiverad. Ska träna imorgon i alla fall, antingen här i och med att jag har löpbandet ca 10 meter ifrån mig, eller i Gamleby, får se vad dagen har att erbjuda i övrigt. Troligtvis blir det Västervik för att handla och eventuellt gå till optikern så att jag kan få... vad heter det? Körkortstillstånd? Något. Så att jag har rätt att övningsköra i alla fall! Det är väl på tiden nu, kan man tycka...

Utöver det ska jag ge mig på att spela in en cover av Depeche Modes låt Heaven. Älskar stämmorna i den, så, it shall be done. Måste bara svänga förbi lägenheten i Gamleby för att hämta min USB-kabel... alternativt köpa en ny... Får se.

♫ Tomba - Choke On Coke ♫

Funderar på att beställa blekningsmedel och någon mysig lilarosa färg, så jag kan färga armhålorna. Eller ja, håret där. Haha! Kul grej, vill se om det fungerar, och gör det det blir det bara något extra som lyser upp i höstmörkret. Myes.

Känner på mig att jag kommer hamna i någon form av utseendekris snart, kommer på mig själv med tankar om att typ raka av mig håret och spara ut till en emofrisyr... (wtf?) eller något annat drastiskt. Brukar bli så. Egentligen borde jag ta mig tid att fixa mina dreads istället... De börjar bli en aning trassliga och det är fortfarande en del hår som inte dreadat sig. Meeeen, då behöver jag hjälp, och jag vet inte vem jag ska tvinga till det. Får googla lite, se vad man behöver göra med skiten, har jag tur kan jag ge mamma en crash-course och få henne att återigen bli min frisör.

Längtar efter att skaffa mig inspelningsequipment så att jag kan hålla på med musiken for real igen. Borde lära mig något bra program så jag kan programmera trummor och så också... Akustisk gitarr och skrålande blir enformigt till slut.

♫ Red Hot Chili Peppers - My Friends ♫

Längtar dessutom efter nytt från RHCP. Och spelningar. Har funderingar på att göra min högra arm en RHCP-sleeve för övrigt. Har redan logon där. Skulle kunna skaffa porträtt, citat från låtarna, art work från albumomslagen... Men det krävs pengar till sådant. Var i alla fall en tanke som slog mig tidigare idag. Haha, som sagt, drastiska grejer.

Jag vet egentligen inte varför jag fortfarande är vaken, har bara blivit så. Rastlöshet typ. Ska i alla fall försöka sova, onödigt att vända på dygnet när jag fått till det hyfsat nu.

Yeah, finns egentligen mycket mer att säga, men jag är rädd för att känna efter just nu. Tror inte något gott kommer ur det, inte nu, så jag distanserar mig så länge.

Good night.

I tusen bitar.

Orkar inte gå in på vad som hänt, egentligen, men jag mår piss för tillfället pga ett brustet hjärta. Försöker låta bli att lägga fokus på det och istället se framåt, göra det bästa av situationen och hoppas att vi en dag framöver kan börja om, på riktigt.

Har varit många tårar och en hel del spänningshuvudvärk idag.

Ska försöka överleva natten och göra ett vettigt jobb imorgon på Sensus och fortsätta hålla ryggen rak hur ont det än gör inombords.

Allt jag har är kärlek, och att inte få ge den just nu är hemskt.

Det kommer bli bättre.
Det måste bli bättre.

Fullt upp...

Att gå från ledig sommar till något inbokat i princip varje dag känns jobbigt... Medveten om att andra människors liv ser ut såhär år ut och år in, men mitt gör inte det. Rädd att det ska bli för mycket i längden, men försöker låta sådana tankar bara rinna av mig. Hursomhelst, här har ni min kommande vecka:

Måndag:

DBT, möte med handläggare på försörjningsstöd, fika/säga hejdå till John och Mary, gym.

Tisdag:

Ge blod.

Onsdag:

Jobba i Linköping.

Torsdag:

Marknad i Gamleby, jobba i Västervik, gym.

Fredag:

DBT, gym.

Lördag:

Inget planerat.

Söndag:

Gym.

Utöver det här hoppas jag få ordning på hemmet någorlunda också... När jag ser det uppskrivet såhär ser det verkligen inte ut att vara mycket alls, men jag har så otroligt lite ork. Nu har det med nöd och näppe fungerat med DBTx2 + gym liksom, till det lägger vi på jobb två dagar (nej, det är inte hela dagar, men det tar all min kraft ändå). Vill klara av det här, och mer, egentligen. Men jag är van vid att det blir för mycket för mig och att jag måste välja bort något... Vi får se.

Känner mig som en whiny bitch nu.

Anyhow, blev väldigt glad över all pepp och uppmuntran i samband med mitt tidigare inlägg, så stort TACK allihop! Ni är underbara!

Nu ska jag duscha och sedan göra mig i ordning för att sova, ganska tidig morgon som gäller imorgon såååå... C ya! :)

Progress!

Då ska vi se!

Tänker lägga in de nyaste bilderna här och ett kollage av de tidigare bilderna + en ny i slutet av inlägget! :)

När jag tagit bilder själv har det alltid blivit från en lite "snällare" vinkel (en aning uppifrån och med kroppen en aning bortvänd), men nu är det rakt framifrån och som jag faktiskt är.

Bestämde mig för att jag lika gärna kan dela bilder från olika vinklar, det har jag inte gjort tidigare så det kan vara svårt att jämföra, men oavsett vad bilderna visar så visar ändå vågen att jag gått ner, vilket är bra!

Alltid lika charmigt med valkar på ryggen! ...dat ass though...

Men utan dem syns min midja rätt tydligt i alla fall, den smalaste delen av mig, haha!

Just because I can.

Jag tror det hade gått att se större skillnad på mittenbilden och den nya ifall jag hade tagit föregående bilder i samma vinkel, men här har ni det i alla fall, det går långsammare än det skulle kunna göra, men jag är relativt nöjd i alla fall!

Sådär ja, det är ju helt klart stor skillnad på första och senaste bilden i alla fall, har mest tappat vid magen och en del i ansiktet, lite lår också kanske, ska försöka uppdatera med jämnare mellanrum framöver. Varannan månad kanske. Anyhow, det var allt för mig.

C ya! :)

Dagens gymmande

1 km cykel ~2:30 min
4x8 60 kg bröstpress
4x8 17,5 kg dipsmaskin
4x8 62,5 kg rodd med bröststöd
4x8 20 kg rotator/sneda magmusklerna
8x8 55 kg magmaskin
4x8 15 kg sned bröstpress
Sammanlagt 10 min crosstrainer ca 6-6,5 km/h (två korta pauser)
4x8 60 kg bröstpress
2x8 55 kg magmaskin
4x8 15 kg benspark
5x8 55 kg ryggmaskin
Promenad hem

Tränade en timme som vanligt, fick värk i bröstet/hjärtat på crosstrainern, så det behöver jag kolla upp. Men i övrigt känns det bra.

Tar bilder när jag duschat och slänger upp jämförelsebilder senare eller imorgon.

Nu tar jag fredag!

Nyss hemkommen från gymmet, det gick oförskämt bra idag. Sov tillräckligt och hann äta och ändå ha tid över innan träning för en gångs skull! Johnny följde mig dit, och sedan tränade jag en timme ungefär och gick hem igen.

Tänkte mest för min egen del skriva upp de olika träningsmomenten här, så jag (och ni, om intresse finns) kan se hur det utvecklas. Anledningen till att det blir i bloggen är för att jag ser det mer som min dagbok än en blogg och alltid har den tillgänglig, så om du som läser tycker det är jobbigt att läsa om träning och känner dig hetsad (vilket jag vet är på tapeten tillsammans med påbud om att "ingen bryr sig om din träning och du hetsar bara till självhat när du berättar om ditt träningspass och din vikt" tråkigt nog, för det är långt ifrån min mening med något av det här, jag är på en resa och vill kunna dela den med er) av det kan vi ses i ett annat inlägg istället! :)

Här har vi listan:
(Promenad dit (ca 15 min))
Cykel 1 km (~02:10 min)
Rodd m. bröststöd 8x8 62,5 kg
Triceps/dipsmaskin 2x8 17,5 kg, 2x8 22,5 kg
Mage/crunchmaskin 4x8 55 kg, 2x8 60 kg
Bröstpress 4x8 60 kg
Abductor/innerlår 2x25 52,5 kg
Adductor/ytterlår 5x10 42,5 kg
Crosstrainer ca 500 m (05:00 min)
Löpband 500 m gång i rask takt (~06:00 min)
(Promenad hem (ca 15 min))

Vägde mig igår och låg på 116,8 kg med kläder på, så jag ligger runt 115-116 kg nu, vilket är 10 kg lättare än när jag flyttade från Linköping för 10 månader sedan. Det må gå långsammare än det skulle kunna göra, men nu hinner jag förändras i tankesättet också, inte bara kroppsligt. Jag har 25 kg kvar att gå ned innan jag nått min målvikt, och det känns långt ifrån omöjligt.

Jag mår mycket bättre än jag gjort på lång tid och det är dels tack vare träning, men även att jag slutade med medicinen. För ett år sedan tyckte jag att det var ett helvete, jag höll på att trappa ned och mådde skit ofta. Nu är det väldigt sällsynt att jag har ångest på samma sätt som då, istället har jag energi och ork att ta itu med skev kroppsbild, att våga ta plats i relationer, att vara snäll mot mig själv och vara i nuet (go, go DBT!) så det är många positiva förändringar som skett det här året, och jag tänker fortsätta så! Kan medge att jag är en aning nervös inför att dra igång med jobb igen, rädd att det ska bli för mycket på en gång, men jag hoppas på det bästa och försöker låta bli att ta ut något i förskott.

Yes, det är nog allt för idag. Ska ta progress-bilder senare när jag duschat, så det lär dyka upp ett inlägg om det så småningom! :)

Ha en trevlig helg, people!

Planer, planer och åter planer...

På vad?! (Haha, mina fingrar slant först och de första bokstäverna som skrevs var "ÖL"... undermedvetna som pratar kanske? Anyhow...)

Jo!
Mic och USB-studio, som sagt, funderar på att konvertera pojkvännens garderob till inspelningsplats... får se ifall han går med på det, om inte annat kan jag smyga in där med utrustningen ändå.

Men, just ikväll har jag fastnat helt för inredning av diverse slag. Vi har sagt att vi ska sy fodral till kuddarna i soffan, funderar dock på ifall det är smidigare att sy ett ett överdrag till hela skiten istället för enskilda fodral... Vet inte, kan inte sy, och tyg är dyrt! Men, något ska det nog bli. Vi har dessutom kommit fram till att vi vill hänga upp tyger längs väggarna i sovrummet då tapeten bara är äcklig, dessutom blir det mycket mysigare. Har hittat många fina överkast, och vet att det finns hur mycket som helst i form av väggtyger, gärna med orientalisk feeling, eller afrikansk. Hippie och mys i alla fall! Har utöver detta även hittat prydnadsgrejer som ljusstakar och olika krokar/upphängningsanordningar. Pengar pengar pengar. Ska se om jag kan fynda saker på second hand först och främst, men jag har mina onlineönskelistor också!

I hörnet mittemot Johnnys datorhörn ska jag ha ett skrivbord/sminkhörna/whatever, i alla fall, måste leta hörnskrivbord på second hand också. Får ta en tur snart känner jag, det blir bra att sysselsätta mig med i höst. Och jag får väl ge mig på att sy, med hjälp av mor, så blir det säkert awesome!

Är superpepp to say the least!

Meeeen, nu ska vi sova, så jag får babbla mer en annan gång.

BYE! :D