[ He Is Legend - Suck Out The Poison ]
Finner det fortfarande ofattbart att det är skolavslutning om några timmar... Tycker verkligen inte att det var så länge sen jag satt där och blev uppropad till den nya klassen. Vad hände egentligen? Hur kunde tiden passera så fort? Känner inte att jag har hunnit med något alls av värde, förutom att bli klar med matte 2 (om allt går som det ska på intensivmatten) och utvecklingen i spanskan... Det är visserligen något, men allt annat som hänt under året känns inte som något som gett några direkta resultat. Resan är en annan sak, men även den blev... som den blev. Inte som den skulle, men minnena kommer finnas kvar. Alltid. Känns konstigt att behöva skiljas från människor man varit så tätt inpå också, vi såg varandra när vi mådde som sämst, på olika sätt. Att allt det bara mynnar ut i ingenting gör ont. I princip alla jag gått med på Valla försvinner nu också. Kommer kännas otroligt ensamt, och jag är rädd för att förlora kontakten med människor från skolan på grund av att jag inte hunnit etablera utanför-skolan-relationer med alla jag faktiskt finner intressanta och bryr mig om. Även starkare vänskapsband känner jag ligger i farozonen. Det känns riktigt jobbigt, människor flyttar, försvinner, fattas. Jag är en sådan person som etablerar trygghet i andra, något jag måste jobba på, because people always leave.
Skulle kunna skriva milslånga inlägg om hur mycket jag avskyr att behöva säga hejdå, att tvingas till ändringar, känna den där ångestklumpen i magen för att man inte vet hur livet kommer se ut efter sommaren. Men jag har inte tid eller ork till det. Inte nu. Jag känner hur orden står i kö i fingerspetsarna, men jag tränger bort alla de känslorna just nu. Skjuter undan tårarna, stålsätter mig, för att slippa känna mig bräcklig och sårbar.
Klockan är mycket, jag ska upp om mindre än fem timmar, sen ska jag överleva tills lunchen är över och hoppas på att det inte rinner tårar nedför andras kinder, när det är dags att säga hejdå, tacka för tiden som varit, önska varandra lycka till och sköna sommarlov... för då vet jag inte om jag kommer kunna hålla tillbaka mina.
Tomheten efter alla underbara människor som varit med sen min första dag, och alla de som tillkommit under mina år på Valla kommer eka smärtsamt högt när jag återvänder vid sommarens slut.
Djupt andetag och tillit till att vänskaperna som skapats är starka nog att bestå trots avstånd och helt olika liv.
Valla är min andra familj, självklart är det smärtsamt att behöva ta farväl av familjemedlemmar. Smärtan jag känner är befogad.
God natt.
No comments:
Post a Comment