Spelar ingen större roll vilket språk det är på egentligen, jag behöver mest musiken, melodierna... Känslan. Den är oberoende av texten, dels för att helheten ändå är densamma och dels för att texterna sitter inpräntade i benmärgen sen många år tillbaka. Intresseklubben antecknar, och 90-talet ringde och vill ha tillbaka sina uttryck.
Jag är en aning låg idag, Irina ringde från öppenvården i Västervik idag och Capio har skickat tillbaka remissen, long story short, jag är tillbaka på ruta ett. Det var inte vad jag behövde just nu... Har nästan lust att fucka hela min sommar, trappa ner medicinen på egen hand och bara låta livet ha sin gång, oavsett hur det ter sig. Men jag vet även att tankar som de här dyker upp när jag slarvat med medicinen och min hjärna inte har alla komponenter den behöver för att "fungera" enligt samhällets normer. Borde bara ta mina tabletter och hålla käft, börja på nytt imorgon, inte fastna i svackan, rycka upp mig, and all those other clichés.
Tycker det är otroligt intressant hur likgiltig jag är när jag bara är Bexy, hur all livsglädje bara fucks off out the window liksom. Känner bara sarkasm gentemot livet i allmänhet, orkar inte bry mig, ser ingen mening med det. Och jag finner det minst lika intressant att jag ser de här tankarna som horribla när jag gå på medicinen... Vet inte riktigt vilket av mina jag som är det riktiga, kanske är det inte något av dem.
Har spenderat... nej, tillbringat, heter det. Även om SAOL accepterar "spendera" nu för tiden. Har tillbringat mina dagar här i Björnsholm åt att inte göra något alls. Ligger i sängen, kollar på Skins, lyssnar på musik, chattar, smsar, pratar i telefon... Äter. Stänger in mig, går in i rollen av dotter, ickevuxen sådan, låter mig själv omfamnas av likgiltigheten som infekterat varenda vrå i det här rummet. Mitt tonårsrum. Som jag skrev om häromdagen... När det inte hade hunnit påverka mig.
Var i Västervik igår och kostade mamma pengar, en hårfärg bland annat... En rödsvart, tänkte först köpa den typiska blåsvarta jag haft mer eller mindre sen 2006, men det var något med den här som lockade... Ska slänga i den imorgon, ha en enhetlig färg på håret igen, eller något... Kanske sliter på håret lite extra så att det dreadar sig mer. Bryr mig egentligen, men inte just nu.
Vill mest sova, älskar att slippa allting genom sömn, bästa flykten jag hittat hittills. Verkligheten luckras upp, upphör att existera för en stund. Det är nog så nära eufori jag kan komma på naturlig väg.
Ska leta upp mina tabletter, svälja mina 200 mg, de där milligrammen som skulle varit en bro över det värsta... Tabletterna som skulle vara min krycka i ett halvår ungefär. Medicinen som trappades upp illa kvickt, som är och har varit ett nödvändigt ont i snart fyra år. Ska låta dem stabilisera min hjärna trots att jag är rätt övertygad om att de inte gör den nytta de ska, för andras trevnad. Jag bryr mig inte om mitt eget lidande, men jag står inte ut med att vara andras.
Dessutom måste jag skärpa till mig inför lägret, måste bli en pålitlig, stabil människa.
Jag måste hitta orken att ta klivet från ruta ett, igen.
No comments:
Post a Comment