Well, Björnsholm... We meet again.

Kom hit igår, lärde känna Charlie och kollade på tv. Vaknade vid 5 imorse då bebisen tyckte det var dags för bus och familjetid... Han är så söt, så man kan inte bli sur. Somnade igen runt 7:30... Vaknade strax innan 14 och har inte gjort mycket annat än slappat. Finns inte mycket annat att göra. Är dock grymt skönt att vara här. Komma bort ifrån allt. Distans är underbart när saker på hemmaplan inte går som man vill.
Hemmaplan... Jag är ju hemma nu. Men hem för mig är nog ändå Linköping. Har fått alla mina paket också, saker jag har beställt. Två tunikor, leggings och SMIIIINK! Haha! Köpte en hel del från elf för en månad sen ungefär, fick det uthämtat idag. Så imorgon ska det experimenteras med allt nytt innan det är dags för Västervik och sista-minutenshopping innan julafton är här igen. Sjukt egentligen, tyckte det var sommarlov nyss. Det känns ju inte direkt som vinter heller, men inte mig emot!

Hoppas på att hinna umgås med lite folk det här lovet, se ifall västervikarna vill ses. Nyår vet jag inte än, hoppas på Linköping och fina människor där, men det beror helt på. Imorgon ska jag vaccineras mot gula febern också. Får inte glömma bort det!

Ska nog invadera föräldrarnas sovrum, se ifall det finns något kul att glo på... Och leka med vovve!

Jag mår egentligen oförskämt bra. Och självklart har jag dåligt samvete över det. C'est la vie!

If I knew now what I knew then...

Har förälskat mig i Atoms For Peace. And it's about time! Det är Flea och Thom Yorke bl.a. Helt underbart.

Livet är inte som det var, och det är för att jag har tvingat mig själv att vara vuxen och ta tag i saker som man egentligen hellre sopar under mattan för att det gör så ont att ta itu med det.

But it's done, och det kommer inte att vara lätt för någon av oss. Verkligen inte. Men det var och ÄR det enda rätta just nu. Tiden får utvisa vad som händer...

Jag försöker lägga fokus på sista veckan i skolan och allt det innebär, samla mig inför resan och helt enkelt hålla ihop mig och mitt. And god knows that's more than enough.

Jag har börjat skriva för min egen skull igen, använder det som terapi och avlastning för min hjärna. Och mitt hjärta. Det gör att jag kan sluta vara kryptisk här, eftersom jag öppet kan skriva för mig själv, och därför lär den här bloggen inte vara lika aktiv (vilket innebär att den mer eller mindre kommer att dö... typ). Fast vem vet? Jag kanske överraskar mig själv genom att dela med mig av finurliga tankar och reflektioner... eller bra musik, eller livet i övrigt.

Det blir som det blir.

Kan ju tillägga att jag börjat få in liiite flyt i mitt handflow. (Börjat försöka mig på det där med liquid, vilket är helt fascinerande.) Och vet ni inte vad det är får ni googla eller youtuba!

Dansen har fått liv igen i alla fall, och det känns som en reunion med en väldigt saknad vän. Känner esteten i mig återupplivas. Kanske innebär det mer musik också...

Jag har stapplande tagit mina första steg mot ett nytt kapitel i livet, det ska bli det bästa någonsin och jag ska bli den bästa någonsin för MIN skull. And that's that.

Natti.

11/12/13

Har som vanligt inte skrivit på länge... Vet inte riktigt varför, det är inte som att det är ont om händelser i mitt liv. Anledningen till att jag sitter och trycker på tangenter i ett mörkt rum med bara ljuset från datorskärmen som belysning den här gången är för att jag nyss såg på ett avsnitt av Dr. Phil... Ja, det är amerikanskt och ibland extremt överdrivet, men i just det här avsnittet var det en tjej som ville erkänna sitt hemliga liv för sina föräldrar. Hon var 17 år. Jag kände igen mig i så mycket, jag var den tjejen. Jag vill inte gå in på exakt vad det handlar om, dels för att jag själv inte har bearbetat det eller förlåtit mig själv för det än, men även för att det inte är något alla behöver veta om mig. Det finns för många som vet det nu ändå.
Hur som helst kom den perioden upp i mitt huvud och jag fastnade i tankarna... Första gången var jag bara 12 år, och det fortsatte tills jag var... 18 kanske? Jag är inte helt säker. Men det är ändå sex år av något som har byggt upp så mycket självhat i mig. Absolut inte konstant under de åren, men ändå. Jag tror att det som skrämmer mig mest är att jag skulle kunna göra idag också, eller ja, kanske inte på grund av andra omständigheter... Men det är fortfarande som ett öppet köttsår, och skulle jag peta lite på det skulle det börja blöda igen. Tror att det har mycket att göra med min självbild idag, och det är verkligen något jag behöver bearbeta, för jag vill lägga det bakom mig... Jag har i princip förträngt det, men eftersom det kom upp nu och rörde upp så mycket märker jag att jag har en rejäl process framför mig innan jag kommer kunna släppa det...

Bortsett från det är jag helt upp och ner gällande i princip allt nu. Det är så mycket som pågår i mitt huvud och jag lyckas inte reda ut något av det. Dels stress och nervositet inför resan, men det är en hel del annat också. Ännu en gång tänker jag inte skriva ut exakt vad det är jag syftar på, för det skulle inte gynna någon alls. Jag har många frågetecken som behöver rätas ut, men jag har inte kommit underfund med vad jag vill att mina uträtade frågetecken ska innebära. Önskar verkligen att det fanns en genväg igenom sånt här, jag har inte tid eller ork till att låta det "lösa sig". Jag vill ha det överstökat, samtidigt som jag säger till mig själv att jag inte borde skynda på allt, utan njuta av väntan. Men när den är en hop fjärilar med adhd som drunknar i sirap som bosatt sig i min mage är det lättare sagt än gjort. Och ja, ni älskar mina målande beskrivningar av känslor!

Det är snart jul. Har ingen julkänsla alls, har fortfarande ingen direkt förkärlek till skiten heller... Bryr mig inte så mycket. Det är väl kul att klä upp sig och umgås med familj... Men med tanke på storleken på min kroppshydda kommer det bli jeans och något enormt upptill. Jag har bara ett par byxor som jag fortfarande får på mig. Det känns sådär jättekul, eller inte. På tal om depp och ångest så tog mina tabletter slut igår, och jag kan inte hämta ut mer förrän den 23:e, så jag "ser fram emot" de här kommande veckorna lite lagom mycket. Försöker peppa mig själv och hålla humöret på topp, men jag känner mig själv... Enough said.

Jag fortsätter att gå upp i vikt, inte alls konstigt med tanke på mina matvanor... eller matovanor snarare! Blir äcklad av min kropp mer än någonsin, men det har gått så långt att jag inte ens orkar se mig själv i spegeln (förutom ansiktet typ) och därför bryr jag mig inte på samma sätt. Får jag syn på min reflektion är det som en knytnäve i magen och jag tar inte åt mig ett skvatt av andras komplimanger. Alltså, inte för att jag är otacksam, det är klart att man blir glad när någon säger något fint, men de går aldrig in på djupet. Min hjärna förvandlar det de säger till lögner, såna man säger till tjocka människor för att de ska vara glada en stund, för det är ju så synd om dem... med allt extra fläsk som dallrar och så. Någon måste ju vara snäll mot dem. Sjukt, jag vet, för JAG VET att ingen tänker så. Jag vet att det är i mitt huvud allt det där existerar. Men jag kan inte bli kvitt känslorna ändå. Och tro mig, jag vet att jag kan gå ner i vikt igen, jag har ju gjort det förut och det fungerade. Det råkar dock vara så att all min motivation och självdisciplin är spårlöst försvunnen. Sen tror jag att jag gömmer mig bakom det. För att slippa vissa situationer som jag är så osäker på i övrigt. Det blir liksom en bra ursäkt...

Skulle kunna sitta och analysera sönder mig själv och mitt beteende hela natten, men det har jag inte tid med för jag ska upp och gå till skolan imorgon trots att jag absolut inte vill. Jag känner bara för att sova tills jag inte kan sova mer och skita i omdömet och närvaron och allt... Men det kommer jag ångra så fort jag väl vaknar i så fall. Dessutom går jag bara till lunch imorgon, så jag ska bita ihop och köra på. Helgröna veckor känns bra. Det är väl självdisciplin i och för sig, men den vill inte infinna sig när det handlar om saker jag ska göra för min egen del. Skolan och sättet människor ser på mig där är inte för min skull, inte bara. Jag gör det för att göra andra nöjda liksom... Kunde jag gå ner i vikt för någon annans skull än min egen skulle jag vara igång nu. Jag kan inte vara snäll mot mig själv bara, för i mina ögon förtjänar jag inte bättre.

Grattis, du har fått ännu en inblick i Miss Destructive's brain... So emo.
Fast på riktigt, jag märker hur illa det låter. Hah, det skulle man inte kunna gissa om man såg mig.
Well, looks deceive!

Ska omfamna mörkret och tystnaden genom att lyssna på deppig musik och dricka apelsinjuice. Yeah, I know, det går inte ihop alls. Just like me.

C ya.

Bleh

Det där med gastric bypass kanske inte kommer funka ändå... måste ha lidit av fetma i 5 år och försökt gå ner med hjälp av läkemedel och dietist... Så länge orkar jag inte vänta. Dessutom är det mitt destruktiva sätt som behöver "opereras bort"... inte magsäcken. Ändrar jag inte mina vanor kommer det gå åt helvete ifall jag gör en operation.
Kommer med 90% sannolikhet ha en lägenhet rätt snart, ska investera i ett promenadband eller joinka mammas och pappas och köra stenhårt med det och förhoppningsvis klara av att gå ner alla kilon på egen hand. Vet ju att jag inte har lika starkt sötsug när jag tränar, och onyttiga grejer lockar mycket mindre i allmänhet. Jag vet att jag kan. Men jag är trots det lik förbannad på mig själv över att jag ogjorde allt mitt hårda arbete.

Now you know.

Well okay then

Så att... mitt bmi är 35,7. Jag funderar starkt på en gastric bypass. Jag har över 42% kroppsfett. Det är bara äckligt! Jag vägrar ta bort delar ur min kost igen, det är inte hållbart. Det är inte värt det. Lchf fungerar, men jag orkar inte leva så jämt. Jag älskar bröd. Och pasta. Jag vill kunna unna mig sötsaker. Och jag verkar inte vara en sån som går ner i vikt av "balanserad kost och träning/motion"... allt känns så omöjligt och jag har inte tid eller ork till att slita som ett djur för att få ynka resultat. Jag vet att det är extremt, men det känns som att det är det enda svaret. Visst, kunde jag lägga tid och pengar på att gymma hela tiden så skulle det säkert ge resultat, men den lyxen har jag inte. Jag har år av utbildning att vänta och fritiden kommer bli än mer knapp då.

Jag står bara inte ut med att existera i den här kroppen längre.

All I ever wanted was your life

Det har gått ett bra tag sen jag skrev något här. Vet inte varför, det blev bara inte av. Tydligen.
Jag har hunnit åka till och från USA under den tiden, vela fram och tillbaka över studieresan till Afrika... Gå upp i vikt, tro att jag gått ner i vikt och sen insett att jag gått upp ännu mer... Jag har hunnit tröttna på människor, acceptera att människor jag trodde skulle vara en del av mitt liv för alltid inte ens bryr sig längre, ha ekonomisk ångest... You name it, basically.

Ska dock försöka uppdatera här oftare nu, har saknat att skriva av mig.

Pojkvännen kom nyss hem och sa "are you writing about me? about how sexy I am? 'Cause you can't deny it... Riiight?" x) Whatever makes you happy ;)

Aaaaaanyhow.

Vi ska väl återgå till att se på The Onion Movie. Åker hem till Björnsholm imorgon, några dagar sådär. Ladda inför en fet halloween också! Längtar :D


Doesn't it suck when you know some dreams will never come true, even though they feel more real than anything you've ever felt before in that exact moment?

Deep inside the canyons I can't hide

Laddade ner en sån där idiotisk app som jag säkerligen kommer att bli besatt av. Eller bli ännu deppigare av.
Det är en kaloriräknare.
Fick skriva in kön, ålder, längd vikt och målvikt. Enligt mitt bmi lider jag av fetma. Min målvikt skulle tydligen fortfarande vara övervikt. Börjar undra hur mycket jag måste gå ner innan jag anses vara normalviktig... vet inte exakt vad jag väger nu heller men jag chansade och hoppas innerligt att jag inte väger mer än så.

Upptäckte en rätt hemsk sak... en sån där flapjack (jag är besatt av dem) innehöll äckligt många kalorier... äter jag fyra såna har jag förbrukat mitt kaloriintag. Jag ska äta 1600 kalorier om dagen enligt appen... känns rätt omöjligt. Dock var det för att gå ner ett kilo i veckan.

Vi får väl se.

Jag vet bara att jag måste skärpa mig, det blir bara svårare och svårare att gå ner i vikt ju äldre man blir. Det bådar inte gott om jag inte tar tag i det nu.
Jag kan gå ner i vikt, det vet jag ju. Jag vet bara inte hur jag ska göra det för att det ska vara hållbart längre än ett halvår...

Lchf funkar, men jag har inte självdisciplinen till att hålla fast vid det. Dessutom kommer det rapporter om att människor fått högt kolesterolvärde osv. Men lågt kolhydratsintag vet jag att jag mår bra av. Nyttigare fetter... och motion.
Så varför är det så svårt? Varför kan jag inte bara vända om och göra det jag vet att jag behöver?

Imorgon börjar mitt nya liv. Och den här gången ska jag inte ge upp!
Jag är trött på att vara tjock.
Jag är trött på att hata min kropp.
Jag är trött på att vara trött!

Men först av allt...
Sova, så att det blir en ny dag.

Memories of everything

Vet inte varför, men jag har en klump i magen... en sån som består av adhdfjärilar med ångest. Som en motvillig längtan efter tider som flytt för länge sen. Det var egentligen evigheter sen, men ändå är minnena lika glasklara som när det hände. Stunder man aldrig kan glömma och känslor som inte verkar avta hur många gånger man än ignorerar dem; förtränger dem.

Allt kan gå från den mest stilla isen till att flamma upp på nytt på ett ögonblick. Skrämmande men på något sätt underbart. Kanske för att det bevisar att allt inte gick förlorat ändå.

What if...?

En undran utan svar. Eller?

Ey fatty boom boom

När jag är ensam, d.v.s. när jag inte har någon annan att "ta hand om" så struntar jag i att lägga ner tid på vettig mat. Det blir bara skit rent ut sagt. Och: jag äter konstant. Spelar ingen roll om jag är mätt, jag fortsätter äta ändå. Tills jag somnar, sen börjar det om. Helgerna är värst. Då är jag ensam dygnet runt, förutom när det vankas social tillställning i några timmar... men det är inte mycket bättre grejer som hamnar i omlopp då.

Tröstäta. Äta sina känslor. Trycka undan ångest med en överfull magsäck.
Om det bara är jag och mitt så vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag tycker knappt om mig själv på en bra dag. Att då vara fast i en ond cirkel som gör att jag hatar mig själv för att jag går upp i vikt, äter för att jag hatar mig själv och går upp i vikt för att jag äter hela tiden... det är långt ifrån hållbart.

Det är riktigt sjukt egentligen.

Jag är mammig och lagar ordentlig mat så länge det är för någon annans skull. Vet att jag har skrivit om det här flera gånger tidigare... jag är inte viktig nog för mig själv för att jag ska ta hand om mig som jag tar hand om andra.

Can you say "pathetic"?

Spenderade pengar jag egentligen inte kan spendera på kläder igår. Jag har mer än nog, men inget duger ju längre, så det blev ett sånt där ryck när jag bestämde mig för att materiell lycka var det enda som fanns till hands. Var inne på apoteket också, är glad att jag inte behövde hämta ut sertralin också... rätt sjukt att p-piller är så dyra. Medicin i allmänhet egentligen.

Anyhow. Jag får det säkert att gå ihop den här månaden också. Trots att jag behöver köpa kurslitteratur. Tjoho.

Ekonomisk ångest över resan med klassen och globalklassen smyger sig sakta men säkert på.

Jag ska fortsätta se film nu och förbanna mig själv för mitt illamående och min onda mage.

Kära Tomten, i år önskar jag mig bara två saker: fettsugning och självdisciplin.
Tack på förhand...

meh

Dålig dag.
Stuffi har åkt nu.
Måste sova själv en vecka.
Kommer inte ha honom i skolan eller nåt.
Känns sjukt jobbigt.
Jag känner mig fet.
Äcklig.
Tycker att jag ser gravid ut vad jag än har på mig.
Har inget som är stort nog att gömma mig i längre, allt sitter åt någonstans.
Har ont i huvudet och orkar inte laga vettig mat.
Enorm ond cirkel, utan hastighetsgräns.

Yay.

Och inte blir det bättre för att det är en ny dag...

Vaknade och kände mig som jag brukar på morgonen... Trött men inte sur. Glad är väl att ta i, men ett neutralt tillstånd var det i alla fall.
Stuffi började två timmar tidigare än jag gjorde/gör. Så, ensam hemma med gott om tid skulle jag göra något så simpelt som att klä på mig. Gick det? Nej.

Ångest och självhat ökade för varje plagg jag provade. Inget var bra nog. Inget var ens dugligt. Idag blev plötsligt en sån dag då jag skulle vägra visa mig utanför dörren.

En dag av isolering och dåliga tankar.

En av de dagarna när tabletterna inte har något att säga till om, när min hjärna bestämt sig för att jag ska må dåligt tills jag inte gör det mer. En dag när jag inte har orken eller modet till att bryta mig igenom det.

En dag när jag ger upp och låter mig uppslukas av mina förvrängda tankar.

Jag vet mycket väl att allt sitter i huvudet på mig själv, att ingen annan ser det jag ser, att ingen annan känner samma känsla av äckel när de ser mig. Men. Det är känslorna inuti MIG som påverkar just mig. Och idag är jag inte stark nog att ignorera tankarna. Jag känner mig svag och patetiskt. Värdelös.

"Alla har dåliga dagar"
Jo, men det här är mer än en dålig dag. Det här är något stört. Sjukt. Fel. I mig.

Sjukanmäld för att jag gör mig själv sjuk.
Same old story.

Slap that smile on and fool the world

Skulle mest av allt vilja dra på riktigt arg musik och drunkna i den resten av kvällen/natten.
Men det går inte.
Fake it 'til you make it.

Skitdag.

I've been locked inside your heart shaped box for weeks...

Första veckan i skolan gick fort... Vi gjorde inte så mycket, det var bara samma gamla info som förra året. Några nya namn att lägga på minnet och ett nytt klassrum. That was it, typ.
Idag är jag väldigt låg. Det är jobbigt, att sitta fast inuti sina egna tankar och inte veta hur man ska komma loss. Komma ur det deppiga.

Tänker inte sitta och skriva alla tankar som snurrar, eller varför jag tänker som jag gör... För jag har redan gjort det otaliga gånger. And it never seems to change.
Jag är bara trött på det.

Tror jag ska gå och sätta mig i duschen, försöka koppla bort hjärnan och duscha bort allt dåligt. Vet att det inte funkar så egentligen, men jag kan väl få fortsätta lura mig själv?

Alla livsstilsförändringar jag skulle göra då? Skjuter upp allt, hela tiden.
Ser ingen mening med att belöna mig själv med saker som är bra för mig.
Självdestruktiviteten är så löjlig. Jag är löjlig.

Ångesten varje morgon p.g.a. ytligheten, jo då, den finns fortfarande där.
Självdisciplinen som tar semester så fort en liten ursäkt uppenbarar sig, samma där.

Jag är innerligt trött mig själv, och det börjar gå ut över andra. Jag orkar inte hålla humöret uppe, eller fasaden, allt vill rämna och jag vill vara för mig själv och uppslukas av mitt självhat för det är det enda sättet jag vet om.

Bla bla bla, det är SÅÅÅÅ synd om mig.
Inte ens lite.

Jag är bara löjlig, alltid lika kul.

Hahahahaha

Älskar att läsa mina rageinlägg dagen efter xD
Shit vad upprörd jag blir ibland alltså... Jag är gosig, synd!

Ska jobba på att gå ner i vikt igen. Och ja, jag suger som sabbade allt jag jobbade för... Men shit happens. Synd! ^^

Lyssnar på Give it away (säkert därför ja plötsligt blev glad och pepp) pratar med Amanda på FB om Depeche Mode i december :D oooooch är egentligen mitt i att packa saker... Råkade bli en liten paus bara.

TÄNKTE BARA SÄGA DET :D

Men åhhhhhhh!

Jag gick ner 18 kilo. ARTON KILO.
Har gått upp nästan alla igen.
3,5 kilo under maxvikten från förra sommaren.

Jag är så arg på mig själv. Förstår inte hur jag kunde slänga bort allt jag kämpat för och trycka i mig all skit igen. Jag är en idiot.

Jag vill inte väga 106,5 kg. Jag vill inte ens väga 92 kg som jag gjorde när jag gått ner de där 18 kilona.
Jag vill väga 85 som mest.

Det känns inte ens som att det är möjligt nu.

Jag känner mig fet och äcklig. Känner hur jag halkar in i en sån där period då jag inte vill visa mig utanför huset. BRA. SKITBRA NÄR SKOLAN BÖRJAR PÅ MÅNDAG.

Vadå ångest?

Det är väl skitsamma om jag kan göra det igen!? Grejen är att jag ALLTID förstör allt som går bra. Jag fuckar ur varenda gång och hamnar i självdestruktiviteten igen.

Jag är arg på mig själv. Kan inte förlåta mig själv för att jag jämt gör såhär.
DESSUTOM LUKTAR DET JÄST I HELA MITT RUM AV NÅGON ANLEDNING OCH JAG BLIR GALEN PÅ DET.

NEJ. JAG HAR INTE PMS.

Jag har bara fullständigt ignorerat min medicin sen jag åkte ifrån England.
Käft. Jag vet att det är mitt eget fel.
ALLT är mitt eget fel.

Ska flytta imorgon. Till internatet.
Behöver jag säga att jag hellre sover bort hela dagen för att jag inte orkar med mig själv?

Bra. Hejdå.

Bloggen tog semester en månad...

Heh, hade visst inte bloggat alls under juli... Så kan det gå!

Sitter och lyssnar på RHCP nya b-sidor och är lycklig. Känns weird att jag delade de första släppen av b-sidor med en person som nu inte är en del av mitt liv längre. Drömmar gör att jag påminns av det. No me gusta.

Idag åkte min älskade pojkvän till Kina med sin syster för att hälsa på sin pappa och lillasyster. Lite avis, även om jag inte vill till länder med liten yta och extrem population. Ändå ska jag sätta mig på ett flyg imorgon med mor och åka till England xD Men liksom... Vi är aldrig i stora städer mer än över dagen så det känns inte så befolkat då.

Längtar efter England. Naturen, luften, folket, affärerna... It's home.

Jag klippte lugg igår och färgade håret lilasvart förresten! Har inte hunnit vänja mig, men det brukar vara så. När jag hade lugg senast sa folk att jag såg ut som en tant osv, så jag var inte så glad över att ha den, men jag ska inte vara lat den här gången... Ska se till att komma på knepen som gör att det ser ut som jag vill ^^

Borde egentligen packa, men det mesta ligger i tvätten. Eller ja, det ska tumlas, så jag kan inte börja packa innan jag har allt. Måste ju packa smart och jag är bäst på att packa för mycket... Ska försöka låta bli det nu så jag får plats med nya grejer. I England måste man shoppa, det bara är så. Pundet är ju så löjligt lågt nu. 9 kronor! Och man kan köpa jeans för typ 12 pund liksom. Ingenting.

Inte för att jag tycker om att lägga pengar på kläder när jag är så här stor, men det är inget som kommer ändras över en natt... Så jag investerar i framtida oversize grejer. Vet att jag ändå kommer köpa för stora kläder när jag väl tagit mig i kragen och jobbar på att gå ner i vikt. Gillar pösigt :)
Ska leta efter lite kläder till Stuffi också :) Hihi, jag har fått tillåtelse att hitta jeans till honom :D Spännande!

Försöker minnas vad som hänt under tiden jag inte bloggat...

Vi var på metaltown, vilket var freakin' awesome! Var såååå grymt att se Korn och Love and Death tillsammans :D Och Slipknot såklart!

Det var väldigt upp och ner där ett tag. Hög på lycka från MT gick till total botten då Honey blev riktigt dålig helt plötslig och gick bort. Det känns fortfarande overkligt, har inte sörjt ordentligt än. Låg bredvid henne ute på gräsmattan sista dagen hon var i livet (samma dag jag skulle till Gotland med Stuffi och hans syskon) och grät ihjäl mig och klappade henne. Sa till henne gång på gång att hon var världens bästa hund och att jag älskade henne och skulle sakna henne för alltid.
Det var hemskt att behöva åka ifrån henne, men jag skulle inte klarat av att se henne somna in. Hon ligger begravd i trädgården nära "hennes" träd, med sitt halsband och tuggben. La lite blommor från trädgården där när jag kom hem från Gotland. Men har som sagt inte tagit mig tid till att sörja ordentligt. Vill egentligen sitta där och prata med henne, men jag känner inte att jag orkar just nu. Har varit väldigt instabil känslomässigt de senaste veckorna. Är nära till tårar nu i skrivande stund, men jag orkar inte släppa ut allt. Har verkligen slarvat med medicinen hela sommaren, så jag har bara mig själv att skylla. Tog den senast för två dagar sen. Måste verkligen skärpa mig.
Iaf. Jag bad mamma ta tassavtryck av Honey. Tänker tatuera in det på benet (tror jag, inte bestämt plats helt än) tillsammans med hennes namn och födelsedatum. Min fina vovve.

Gotland var underbart! Så otroligt vackert. Pittoreskt på samma sätt som Englands landsbygd är. Mys!
Det var kul att träffa släktingar till Stuffi också. Särskilt hans pappa. De är rätt lika... Haha!

Sen vi kom hem har vi mest latat oss. Badat när vi kunnat och sådär.
Vi var hos min syster Ida några dagar också. Lekte med barnen och badade och hade det riktigt härligt. Älskar att vara där, atmosfären är så lugnande på något sätt... Trots att det alltid är fullt av barn och annat löst folk där ;) Skämt åsido så har jag alltid känt mig trygg hemma hos henne.

Stuffi åkte till Kina idag som sagt, han är borta till den 12e. Jag och mamma åker till England imorgon och kommer hem den 11e. Sen är det bara 8 dagar kvar tills skolan börjar igen! Fattar inte att lovet har gått så fort. Stört.
Är lite nervös över att börja i en ny klass... Utan någon jag känner. Och på en linje som jag egentligen inte ville gå från början. Jag ger det en ärlig chans, men trivs jag inte tänker jag inte plåga mig igenom mitt sista år. No way. Har saknat min mentor dock! Mycket. Fick så mycket klokheter och kunskap av den herrn så det har känts rätt tomt i hjärnkontoret den här sommaren.
Har läst alldeles för lite också. Fy på mig.

Träningen gick ju så himla bra, tills jag hade massa flängande att göra. Sen dess har jag inte rört mig nästan alls förutom när jag badat... Men det är ju inte som att jag simmar hela tiden. Och det har intagits en hel del onyttigheter.

Ska försöka mig på att dra ner på kolhydraterna ordentligt, men inte äta enligt LCHF. Ska dra ner på fettet också, eller i alla fall byta ut det mesta av smöret i maten till olivolja... Äta fibrer... Röra på mig. Kanske blir så att jag skaffar ett gymkort på Campushallen. Vi får se. Röra på mig ska jag i alla fall! Jag ska äta balanserat istället för att eliminera saker, det håller ju inte. Jag måste kunna njuta av mat. Men bara för det ska jag inte vräka i mig bröd, pasta och sockriga flingor liksom. Gröt på fiberhavre, müsli med fil eller yoghurt... Inget vitt bröd. Mindre fett i maten, mer grönsaker och motion. Det borde ju fungera!
Undrar om ris är bättre än pasta eller om det är lika illa alltihop... Aja, jag kan ersätta pasta med grönsaker, det har jag gjort innan. Men någon gång ibland ska jag minsann unna mig. Och EN dag i veckan får det vara måttligt med onyttigheter. Typ fredagsmys. Och det betyder inte att förpackningen som innehåller dessa onyttigheter måste ta slut samma kväll. Haha. Jag och mitt sjuka sockerbegär alltså... Tragiskt.
MEN DET SKA GÅ, VÄNTA NI BARA!

Är uppe på 104 kg igen om jag inte minns fel, känns äckligt. Däremot förstår jag inte riktigt var allt fett har satt sig, för jag känner mig inte lika plufsig som när jag vägde 110, och det är ändå bara 6 kilos skillnad. Men det svider såklart att jag gått upp så mycket när jag hade lyckats gå ner till 92 i vintras.
Mitt mål är 85 som mest, eller ja, väger jag lite mer p.g.a. muskelmassa gör det väl inte så mycket, men jag vill inte ha så här mycket överflödigt fett på min kropp. Det känns bara skit. Får ont i lungorna av att ligga på sidan, men även om jag ligger på rygg för länge... Lederna pallar inte trycket om man säger så och konditionen är i botten. Så ovärt!

Blev verkligen en wall of text här nu...
Får se när jag har tid att blogga nästa gång, kanske blir något inlägg från England. När jag kommer hem måste jag packa ihop all min skit och flytta tillbaks till Linköping liksom. Woho. Jag som verkligen ääääälskar att flytta.... Not.

Jaja, ska se om jag få något vettigt gjort. Pösshej!

Sömnlösa nätter

Jag sov från typ 23:30 till 02:50, varit vaken sen dess och är så otroligt trött att jag inte litar på mitt humör för ens en sekund. Det kan skifta när som helst... Just nu är jag övertrött, smått hyper och allmänt glad. Men tröttheten lär slå till när som helst, och jag ska hålla igång hela dagen så att jag inte däckar och sabbar dygnsrytmen igen xD

Nu blir det frukost och Pokémon.

LCHF går... inte. Typ.

Morgondagens tankar om gårdagen

Jag skulle vilja stå mitt på en äng eller på en klippa, huvudsaken är att det är långt härifrån, och skrika ut ångesten tills halsen blöder.
Jag vet inte var den kom ifrån eller varför den bestämde sig för att förstöra just den här natten.
Jag var trött och såg fram emot att få sova. Det var lugnt inuti och utanför, så varför nu?

Försökte med lugn musik och andningsövningar, men varje låt som annars lugnar mig framkallade bara minnen jag försökt förtränga. Minnen från tider då jag mått som sämst. De blev till tidsmaskiner som tvingade mig att återuppleva smärtan från förr. Jag ville fly, men allt existerade ju bara i mitt huvud och resulterade i ihållande ångest istället.

Den i sin tur ledde, som alltid, till tankar om sätt att bli kvitt den. Tankar jag fått brottas med allt för länge. Att försöka koncentrera sig på att andas när alla hjärnspöken bestämt sig för att våldgästa mig simultant gjorde mig utmattad. Dock inte på det sättet att det lät mig somna, nej, jag blev orkeslös och lät tankarna, minnena och smärtan härja fritt.

Det slår mig att jag har mycket som är undangömt och obearbetat djupt inom mig. Jag är rädd för att förlora kontrollen nu när jag kommit till den insikten. Det är för mycket att stå emot.

Speciellt då jag inte har fått något svar från min läkare och knappt har medicin kvar.

Att gå från den högsta dosen till ingenting utan någon form av nedtrappning i det här läget skrämmer mig oerhört.

Det börjar lugna sig, men det betyder egentligen inte så mycket. Jag vet att risken för att det sätter igång igen så fort jag slutar skriva är stor.
Jag sätter mitt hopp till tröttheten och önskar att den vinner snart.

Så går det...

...när man lägger sig tidigt!

Jag tänkte att jag skulle vara duktig och sova ordentligt. Jag var trött redan vid 20:30 men höll mig vaken till ca 22, sen somnade jag. SJÄLVKLART var jag tvungen att vakna ca fyra timmar senare och vara hur pigg som helst... Har därför varit vaken sen dess och gjort massa onödiga saker. Mitt senaste påhitt var att kolla igenom min utkorg på Hotmail. Det var ett stort misstag. Förutom ca 300 sidor av spammail som skickats från mitt konto fanns det ett antal mail jag hade förträngt ur mitt minne och en del som bara gjorde mig ledsen (för jag är lite för bra på att återuppleva händelser när jag läser saker). Jobbigt som sjutton!

Har tänkt dra på Despicable Me och se ifall sömnen infinner sig igen.

Idag (onsdag) hade jag en vilodag, var på stan med mamma några timmar och lekte stylist å hennes vägnar. Roligt minsann! Fick ett par nya jeans, helt otroligt att det fanns några som passade i en helt vanlig affär... som jag dessutom tyckte om! (Syftningsfel, jag vet. Självklart menar jag att jag gillar jeansen, inte affären, men jag orkade inte formulera om mig... Istället tyckte jag att det var lättare att skriva denna onödigt långa förklaring. Bra där.)

Torsdag innebär sista dagen för intensivkursen i matte på Valla och det innebär i sin tur att Stuffi kommer hit igen :D WOHO!
Måste bara se till att träningen inte blir lidande, det är så skönt att vara igång! Har ont i muskler jag inte ens visste existerade, och det var länge sen det var så. Någon liten muskel mellan biceps och triceps som värker som sjutton efter att jag kört med hantlarna. Men det är bara att träna mer så blir det ännu värre och härligare!

Hittade en bok av Nicole Krauss idag inne på Ica Maxi för bara 19 kronor! Rena fyndet. Har en del att läsa nu. Doktor Glas, Konsten att skriva, en bok på spanska jag inte minns namnet på just nu och Det stora huset. Men det hinner jag nog med!

Börjar gäspa nu, det är ett gott tecken. Ska avrunda och önska alla en fortsatt trevlig natt/morgon/dag/kväll beroende på när ni läser mitt ordbajsande.

Pusshej!

En timmes svett och tårar... ;)

Körde först en halvtimme, med en del hantlar.
Sedan blev det tjugo minuter till med lite högre tempo.
Nu har jag precis kört ett rätt intensivt pass på 10 minuter. Blandade rätt snabb gång med joggning och incline mellan 6 och 15.

Är härligt slut och mår prima.