... jag orkar inte.

Jag orkar inte med diskussioner mellan två personer som är lika envisa och inte backar i första taget, speciellt inte när ämnet som diskuteras är mig, och min kropp/vikt/hälsa. Jag tycker heller inte om när det sedan eskalerar och börjar handla om vem som älskar mig mest. Det är ingen fucking tävling! Det är dessutom två helt skilda relationer. Min far kommer aldrig älska mig som min pojkvän gör, och min pojkvän kommer aldrig kunna älska mig som min pappa gör. Men bådas kärlek är kärlek. Varför ska det vara så svårt att samtala utan att avbryta varandra eller höja rösten? Och VARFÖR slutar folk inte när personen det diskuteras om ber dem lägga av? Det är illa nog att man pratar om en person, om saker som rör personen, när denne sitter i samma rum. Önskar bara att båda kunde hålla käften, eller lära sig kommunicera med hyfs och respekt. Ingen har alla "rätta" svar på något, och olika åsikter om saker har all rätt i världen att existera, men kan man inte lägga fram sin utan att det ska bli diskussioner av det slaget bör man vara tyst. Speciellt när det gör att någon annan hamnar i mitten. Jag tänker inte välja sida, jag tänker fortsätta vara upprörd och sårad över att jag inte respekterades av de två män som påstår sig älska mig när jag bad dem sluta. Tack, verkligen. Och nej, jag bryr mig inte om ifall någon av parterna blir butthurt av det här.

Hammers are falling

Sitter/ligger i min säng (like that's news) med RHCPs album By the Way som sällskap, brottas med begynnande huvudvärk/migrän/vad-det-nu-är som jag fått stå med dagligen (och hela dagarna dessutom. Mer eller mindre i alla fall.) i en vecka typ? Jag har ingen koll på tid längre. Kan vara mer än en vecka eller mindre, varje dag känns som en evighet oavsett. Förmodligen en biverkning av att jag slutat med medicinen. Yes, jag har bestämt mig för att inte ta den mer. Alls. Vet inte när jag slutade exakt, bryr mig inte heller, jag vill bara vara av med skiten trots att det skrämmer mig.
Det är första gången på fyra år jag är utan den helt, jag skulle fylla 19 senaste gången jag var mig själv; utan tillsatser. Jag tror inte jag visste vem jag var då, och det har knappast ändrats nu. Jag har ingen aning om hur jag fungerar, vad jag är kapabel till eller hur jag mår egentligen. Jag känner mig ensam och övergiven av all slags trygghet. För fyra år sen vände jag mig till självskadandet i hopp om tröst, sen tog medicinen över den platsen... Nu är jag här, 23 år och mår sämre än någonsin förut, skillnaden är bara att jag inte har några som helst hjälpmedel. Jag står här utan rakblad och utan medicin. "Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö", typ.

Jag har ingen lust med något längre, har hittat tillbaka till musiken men gör mig själv besviken samtidigt, kritiserar bara hur jag låter och känner att jag inte kan göra låtarna rättvisa. Så det kommer gå käpprätt åt helvete också.

Brottas med tvivel och att vara otillräcklig.

Måste vara otroligt givande att läsa min blogg känner jag... säkert mycket roande att läsa om hur jag inte vill längre, att jag i princip givit upp, att jag inte duschar eller äter mer än en gång om dagen, att jag sakta men säkert tynar bort i depressionen. Kanske bör övergå till att skriva i min privata blogg istället, jag behöver ju inte tynga ner människor såhär i juletid och stress. Yeah, jag låter den här bloggen vara nu. Har alltid stängt ute människor ändå, won't really make a difference.

C ya.

Politik, trots att jag egentligen inte orkar

Jag tänker inte länka till inlägg eller artiklar eller listor fyllda av anledningar... Jag vädjar till sunt förnuft och hoppas mot förmodan att det fortfarande existerar sådant i Sverige. I'm done, och jag tvivlar på att ni någonsin kommer få se mig skriva om politik i min blogg igen, men det här med att SD kan bli största partiet känns verkligen så surrealistiskt att jag inte kunde låta bli nu.

Jag är så innerligt trött på människor som röstar på SD för att de är ett parti som vågar ta upp invandringspolitiken, man får absolut tycka att det finns fel med den precis som med all annan politik. MEN det SD står för om man ser bortom deras "mod" att ta upp ett ämne som många andra ser förbi är skrämmande. Inte nog med att de inte håller sina vallöften och på så sätt lurat till sig röster, men vi har gång på gång fått bevis på att de som gör upp partiet inte bara är kritiska gentemot hur invandringen fungerar idag utan är renodlade rasister. Jag kan tänka mig att människor som röstat SD är trötta på att höra om alla anledningar till varför de inte bör rösta på dem eller alla paralleller till Nazityskland, men de finns där av en anledning. Har ni inte fattat det?
Alla ni som röstar på grund av missnöje, skärp er! Gör som så många före er gjort när något känts fel och kräv förändring, men inte genom att rösta fram rasisters och nazisters röst och allt de står för, utan genom att kräva att frågan bearbetas av ALLA partier, visa ert missnöje, använd ER röst utan att låta Hitlers lakejer få makten, för visst har vi kommit längre än så? Visst är det ingen med något som helst spår av vett innanför pannbenet som VILL se ett Sverige gå i Nazitysklands fotspår? Det finns mycket som inte fungerar i dagens samhälle, men det hjälper INGEN att rösta SD. Det kan verka som den lätta vägen, det enkla svaret, men vem har någonsin fått något av värde utan att jobba för det själv? Börja i din kommun, rösta på de som gör din röst hörd, som kan påverka åt dig, men rösta inte om du inte kan ställa dig bakom allt den personen i fråga tycker. Det är dags att vakna Sverige, vakna och rädda vårt land, vårt vackra, mångkulturella, rikt nyanserade land. Inte sen. NU!

Vill bara avsluta med att säga att jag inte tror att alla SDs väljare är elaka människor, fyllda av hat... faktum är att jag känner några och de är människor precis som jag. Men valen de gör skrämmer mig, och jag hoppas och ber att de ska få sina ögon öppnade angående vad det är de röstar ja till innan det är för sent.

Kylan blev min vän...

Igår, eller egentligen i natt, sjönk jag djupare än någonsin förut. Jag vill inte gå in på detaljer såhär öppet, men känner ändå något slags behov av att berätta att det är illa nu. Jag bryter ihop flera gånger i veckan, det känns som att min kropp sakta slutar fungera och jag känner mig uppbyggd av tårar och ångest. Om det här inte är botten på hålet jag hamnat i vet jag inte om jag överlever att falla djupare. Min ork och min vilja är slut.

Smärta

"...Jag existerar mest nu, har Johnny hos mig så jag är inte ensam, men det fattas mycket av livet. Jag battlar medicin också, har slutat ta min och försöker överleva abstinensen och att inte tänka katastroftankar om all ångest som väntar runt hörnet om jag ens tänker tanken på att göra något annat än sova typ. Funderar på om jag borde ta meds igen, en sänkt dos dock, för att underlätta vardagen men känner samtidigt att jag bara skjuter upp det jag går igenom nu i så fall. Har sakta börjat inse att det här kanske är allt livet har att erbjuda, eller snarare att det här är allt jag kommer kunna hantera av livet. Och det gör att livet inte lockar alls, för det var inte såhär jag hade tänkt mig det."

Bleh.

Abstinensen (eller som FASS säger; utsättningssymtom (då man inte kan bli beroende av Sertralin och därför inte uppleva abstinens (vilket jag säger är bullshit.))) ter sig i surrande ljud inuti huvudet när jag anstränger mig, yrsel/dålig balans som kan liknas vid en rejäl fylla samt flackande blick, illamående och försämrat korttidsminne (jag tappar ofta bort mig mitt i meningar och har svårt för att fokusera). Det suger röv och jag är otroligt trött på skiten. Jag är dock i princip lika trött på medicinen, så jag vill helst inte gå på den mer, men jag vet inte vilket som är värst. Jag saknar Linköping och folket där. Saknar att vara självständig. Jag är evigt tacksam att jag åter får bo hos mina föräldrar, missförstå mig inte, men när man väl har flyttat hemifrån är det inte världens roligaste grej att flytta tillbaka. Jag är trött på att inte göra något, men är samtidigt för trött/orkeslös för att göra något. Mindre kul. Det gör mig ont att se så många bekanta må dåligt, känna maktlösheten inför livets tvära svängar liksom...

Jag plockade upp gitarren häromdagen och plinkade lite... Det gick segt, delvis för att rösten inte riktigt bär och dels för att det är lite för kallt om fingrarna här för att kunna spela utan att bli stel.
Jag experimenterar med håret och har nu någon form av white trash-blondering i ett antal nyanser som ska bli lila förr eller senare, ska ta bilder på skiten i dagssljus om jag lyckas vara vaken under de få timmar då ljuset faktiskt existerar... Har inte riktigt fattat att det är december, då jag igår kunde gå mellan husen i bara handduk och tofflor... Men det är exakt tre veckor kvar till julafton, så jag ska ta och fundera ut julklappar till folk. Önskar att jag hade oändligt med pengar, för det finns många jag vill köpa till. As always.

Koständring och träning har gått och dött och jag väger mer än någonsin, har knappt kläder som passar och försöker hela tiden ignorera alla hjärnspöken som försöker säga till mig att jag borde svälta mig själv eller göra drastiska saker för att ändra på utseendet and so on... Jag har inte ork till att vara hälsosam på det sättet. Äter inte överdrivet mycket godis och sånt, åt mycket mer förr, men jag har en tendens att lägga på mig ändå. Sucks.

Ska avsluta med att klaga på mitt knä som gav upphov till rubriken till dagens inlägg. Det gör ont. Det var bara det jag hade att säga.

Rant over. Hajdo.

Day 5 (or 6) cold turkey a.k.a FRIDAYFRIDAYGOTTAGETDOWNONFRIDAY

Sååå... Jag har inte tagit min medicin på några dagar, tänkte att eftersom jag trappade ner från 200 till 100 kunde jag gå från 100 till 0. Kanske inte riktigt så det är tänkt, men vi får se hur det går. För tillfället är jag ganska seg i huvudet, blicken hänger inte med till 100%, balansen är fuckad och jag är lite lätt illamående. Lär gå tillbaka till 50mg snart, vill bara se hur pass illa det är med utsättningssymtom och sådär.

Idag var jag och the Mothership i Vvik och handlade (o)nödiga saker. Det var jobbigt att vara inne på Willy:s då folk hade en tendens att verkligen råstirra på en, förstår inte varför, går mig dock på nerverna. Lyckas självklart träffa på ett ex till ett ex där (gillar inte människan för fem öre) som självklart hälsade. Awkward stuff. Sen var det en som jobbade där som jag tror typ hälsade på mig, kunde inte komma på varför men kände igen människan ändå... Kom på till slut att det var en gammal bekant jag brukade hänga med när jag hängde med Vviksfolket för typ 3-4 år sen, grejen var att han på den tiden hade svart hår och inte halvlockigt blont hår som nu. Får skriva på FB och be om ursäkt för att jag inte hälsade tillbaka eller något. Hah.

Födelsedagen kom och gick och jag är nu för tiden 23 år. Åren går I guess. Var lite släkt här och firade, det var trevligt.

Minns inte mycket mer än så, folk har betett sig illa och lägenheten är överlämnad till en ny person, så Linköping är ett minne blott. Jag gör inte mycket om dagarna, finns inte mycket att göra häromkring. Det tynger mig men jag tror att jag och gitarren ska bli bättre vänner igen, så det kanske dyker upp nya covers eller egenskrivna låtar (man kan ju alltid hoppas) i framtiden.

Pojkvännen drar till Sthlm nästa helg och blir borta någon vecka, nyttigt med egentid, har jag fått för mig, ska i alla fall bli intressant att se hur jag mår på egen hand nu. Saknar att kunna göra saker, ta en promenad på 20 min (eller 5 om man ska med bussen) för att hänga med folk. Här är det dött. Västervik suger, stan är full av whitetrash och människor man bara inte vill ha i sitt liv. Ytterst få kvar som man en gång hängde med. Men ensamheten kanske är nyttig? I dunno.

Längtar efter en aning varmare temperaturer och dagar som inte bara duger.
Är så trött på att endast existera och ser ingen mening med livet om det här är det bästa man kan åstadkomma.
Kanske verkar onödigt deppigt, men om det här är allt så är jag rätt klar. Det var liksom inte såhär jag såg mitt liv, jag ville göra saker, uppleva saker, orka saker. Istället sover jag bort mitt liv och har en bra dag om jag lyckas vara vaken 8-10 timmar i sträck.

Träningen påbörjades och pausades inom loppet av en vecka, orken och motivationen gick och gömde sig. Som alltid. Jag AVSKYR att vara så låg och apatisk gentemot allt. Har ingen lust med något och lika fort som energin dyker upp försvinner den igen.

123 (ew) kg deprimerad mänsklig massa.
Inte mycket att ha, men jag existerar väl en dag till. Och en till efter den. Tills något händer. Tills jag får något att hända.

Blö. Here, have a picture of yours truly and a fucking awesome Friday.
Hajdohajdo.

Den ickeexisterande dygnsrytmen, tonårsrummet och tystnaden.

Jag sitter i min säng, min tonårssäng som stått här i den grå alkoven i säkert 10 år nu... Bredvid mig ligger pojkvännen och snarkar och vänder sig om vartannat. På andra sidan rummet står ett trumset intryckt mot väggen, påminner mig om svunna tider. Färgerna på väggarna och i taket får mig att känna mig som 15 igen. Mellan dessa väggar har det gråtits mängder av tårar, skrattas, funnits brustna hjärtan, kärlek, önskningar, hat, självskador, ångest, ångest, ångest och en hel del annat. Just nu sitter jag här som snart 23 och undrar hur mycket mer som ska kännas i det här rummet innan jag är färdig med det en gång för alla...

Flytten hit är påbörjad, när det väl satt igång med uppsägning och avslut av skola... då ville jag bara bort från Linköping, för det smärtar mig att inte ha lyckats med målen jag hade där. Det finns fortfarande en del saker jag måste göra där innan jag kan säga hejdå, men snart är jag isolerad Björnsholmsbo igen. Dock inte i det här rummet, och det är nog tur, för om nätterna viskar alla gamla minnen och gör mig illa till mods.

Det förvånar mig alltid hur tyst det är här, det finns inga ljud utöver de mina fingrar skapar mot tangenterna och de svaga snarkningarna. Öronbedövande. De första dygnen jag tillbringar här får mig alltid att förlora tidsuppfattningen. Föregående natt skulle jag vakna om 20 minuter och inte kunna somna förrän strax efter 9 någon gång... Nu har jag istället inte ens försökt somna, men sov till 15:30 på eftermiddagen och sen nästan fyra timmar till mellan 17:30 och 21:30. Hoppas att det bara är resterna av febern och förkylningen som tar ut sin rätt och att jag inte börjat få sömnproblem nu.

Jag tror att jag ska släcka ner nu, lägga mig till rätta och hoppas att sömnen infinner sig snart igen.
Hasta luego.

It's warping me

Sitter och försöker lugna mina nerver, lyssnar på RHCPs album One Hot Minute och puttar undan stressen så gott det går. Jag sa upp lägenheten igår och redan idag är det någon som vill komma och kolla, eller ja, han har ringt Kim, som sa det till mig nu. Var inte beredd på att det skulle vara så stort intresse, men jag sa att jag inte går med på besök förrän måndag. Jag och Johnny åker hem till föräldrarna på söndag och då ska vi ha med en hel del härifrån samt städa undan skit liksom... Så veckan som följer är det fritt fram för intresserade. Känns jobbigt, väldigt jobbigt, allt är så... verkligt nu. Det går fortare än jag hade trott... Det blir bara press som får mig att känna ångest vilket gör att jag stänger ner helt, produktivt värre.

Skulle åka in till stan idag, men jag tror inte det blir av, har ingen ork till något alls... Imorgon måste vi dock, om vi ska kunna halloweena på lördag. Ugh, inget känns bra längre... Vill bo i min säng tills allt är bra igen. Men det funkar inte så.

Tappade all motivation till att skriva nu också, så jag avslutar nu. Bye.

Som att en tung sten lyfts från mitt bröst...

Det gör ont, men det måste vara såhär just nu.

Det jag skrev om senast handlar helt enkelt om följande:
Jag har slutat på Valla och sagt upp min lägenhet, för jag ska flytta hem till Björnsholm för att fokusera på mig och mitt mående, komma på rätt köl igen och bli frisk för att kunna möta min framtid på stadiga ben.

Att säga hejdå till skolan känns hemskt, men jag tror inte att det är för alltid, så jag försöker se det som en paus. Att säga upp lägenheten känns också riktigt jobbigt, jag såg det här som mitt hem... Men det kommer nya möjligheter när det är rätt tillfälle för det.
Alltså flyttar jag, tillsammans med Johnny, till mina föräldrar, vi ska bo i klubbhuset mest (de ska fixa i ordning det så vi har mer utrymme än mitt tonårsrum, how sweet?) och jag ska fokusera på mitt mående, gå hos psykolog, träna, ge mig själv tid att läka, vila och hitta rätt igen. Johnny kommer väl sjukskriva sig på halvtid och söka halvtidsjobb. Det blir soc och allt sånt. Mindre kul, men det är mitt/vårt enda val just nu. Jag är ledsen men lättad, det är en skum känsla...

Det kommer vara konstigt att inte ha Linköping utanför dörren längre, men det är inte för alltid, intalar mig själv det hela tiden, men det är svårt.

Jag hatar att flytta, det är bland det värsta jag vet, dock har jag all hjälp jag behöver.

Men hur som helst handlar det här om att jag sjunkit väldigt långt ned rent psykiskt det senaste. Jag har hamnat i självdestruktivitet igen och har gråtit i princip varje dag nu i drygt en månad. Jag har ingen ork längre och behöver göra det här för min skull för att inte gå under helt.

Finns det frågor är de välkomna i kommentarerna så svarar jag så gott jag kan.

Linköping kommer bli mitt hem igen, jag vet bara inte när.

That's all.

Searching and I gotta know...

Det fortsätter dala nedåt. Jag har ingen ork längre. Mitt sociala liv är ickeexisterande och skolvärldens dörr stängs framför ansiktet på mig. Jag har fått fatta en del jobbiga beslut idag och det känns. Mycket. Det är svårt att acceptera att det inte blir som jag hade planerat och hoppats på. Men efter ett långt samtal med en av de mest visa personer jag känner, min far, känner jag ändå lite klarhet i kaoset och vet att jag har allt stöd och all kärlek jag behöver för att ta mig ur det här igen. Jag försöker släppa oron över att krascha totalt, men det är svårt. Det är svårt när jag minns så väl att jag varit så mycket bättre rent akademiskt och ansvarsmässigt än jag är nu. Det är svårt att tillåta mig själv att vara liten och orkeslös och att ge mig själv utrymmet och vilan jag behöver. Det är svårt att plötsligt känna. Jag är fortfarande rädd för att bli satt på mediciner igen, för jag är fast besluten att bli av med dem, trots att gamla mönster som ledde till dem till en början åter hittat mig. Det skrämmer mig att lämna livet jag byggt upp här. Även om det inte är för alltid. Det gör ont i mig att ännu inte kunna vara vuxen så som samhället tycker att jag bör vara.

Jag har inte tagit mina beslut officiellt än, så jag skriver inte ut dem här just nu.

Jag vet egentligen att det är lögner min hjärna hittar på när känslor av att vara värdelös och misslyckad greppar tag i mig, men det är svårt att tänka logiskt.

Jag fortsätter att existera, för mer än så kan jag inte. Inte nu.

Ångest och kaos.

Dagen sket sig, såklart, inget förvånar mig längre. Men det har jag redan skrivit om.
Skulle åka till stan för att ta ut pengar från Forex och handla lite på Netto (jag får bara äta godis/chips/sånt på fredagar/lördagar och som sockerberoende och efter den här helvetesveckan såg jag verkligen fram emot fredagsmys), åkte buss, det tog emot att vara utanför hemmets trygghet... Kommer dit, ser att de bytt öppettider (trots att vi kollade på nätet innan vi åkte), så de hade stängt och DÄR kom ångesten. Något enormt. Satt och tvingade tillbaka tårar och hysteriska snyftningar på bussen, gick snabbare än på länge från bussen hem, kastade av mig väskan och skorna, drämde igen sovrumsdörren och slängde mig i sängen och där brast det. Hyperventilerade och grät mig alldeles utmattad. Vi har knappt något att äta här, och pengarna är låsta på olika konton, det enda kontot som har kort... well, kortet har gått ut och fungerar inte längre, så det är otroligt jobbigt just nu. Är helt slut både fysiskt och psykiskt. Vill inte tänka på dagens händelser för tårarna är nära hela tiden. Orkar inte ha det såhär, jag orkar verkligen inte mer.

Is this how it's gonna be?

Känner mig så otroligt misslyckad. Tankar om att jag faktiskt lyckas på annat håll, i andra sammanhang blir till damm som yr omkring, som inte får något fäste... För hjärnan är full av hånskrattande, enorma hjärnspöken som basunerar ut hur misslyckad och dålig jag är.

Det här blir fjärde dagen av fem som jag inte går i skolan den här veckan. Jag går sönder inuti och ser allt jag kämpat för rinna ner i avloppet, inte vara värt mer än smutsen runtomkring, och jag låter det bara ske. Hur stoppar man ett skenande tåg när man inte ens har ork att klä på sig; när varenda kraftansträngning slutar i tårar och orkeslöshet bortom förståelse?

Det är som att mörkret för fem år sen har slukat mig igen, men den här gången ser jag inga alternativ som kan ta mig upp ur det, den här gången har jag redan försökt, men misslyckats.

Misslyckad. Kanske är det en berättigad känsla trots allt.

I'm getting tired and I need somewhere to begin...

Hej bloggen!
It's been a while... Mitt mående har dalat nedåt ett tag nu, tror inte det är medicinens "fel", utan snarare så att den minskade dosen låter mig känna saker igen. Jobbigt är det. Väldigt jobbigt. Jag klarar inte av att gå till skolan många dagar i veckan, hittills har jag varit där en gång den här veckan. Igår försökte jag men fick svårt att andas och riktigt hårda, djupa hjärtslag efter ungefär 20 meter, så jag vände om, kollapsade i hallen och började gråta. Idag skulle jag försöka på nytt, tog på mig ett par byxor som inte kändes rätt (det mesta jag äger är för litet, kommer till det senare i inlägget...) och vips så var ångesten där igen, öppnade upp en flod av tårar. Jag låg i sängen ett bra tag och grät och grät, förklarade för Johnny vad jag sörjde, varför allt gjorde så ont och var så slut sen att jag sov ett tag till. Natten till idag somnade jag vid 19:30 och sov hela natten. 11 timmars sömn och ändå sov jag ett par timmar till och sen ytterligare en timme på kvällen, jag är trött nu också och har huvudvärk... Huvudvärken finns där varenda dag också, vet inte vad den beror på, men jag finner bara ro när jag inte är vaken.
Ångesten bygger mycket på krav jag ställer på mig själv. När jag gick Tema foto och film fick jag veta att jag hade högsta omdömet, en fyra, jag hade rätt bra närvaro och gjorde det jag skulle, jobbade över när vi hade projekt och kämpade igenom ångest och dåliga dagar... Det var då. Förra året tror jag knappt jag fick en tvåa, jag frågade inte, för hintarna jag fick från några lärare tydde på att jag hade sänkts rätt mycket. Fritidsledarutbildningen ville inte ha mig då min närvaro sög. "Kämpa på och fixa det nästa läsår!" sa de... Yeah, well, nu sitter jag här, det är redan oktober och jag har ännu inte klarat av att vara i skolan en hel vecka. Det ser inte särskilt ljust ut alls och all skit som byggts upp under fyra år plus ångesten över att inte längre kunna prestera som jag kunde för ett par år sen tar ut sin rätt. Flera gånger om. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna fixa det här. Det känns inte som att mitt sista år på Valla kommer ge mig något alls utom ångest. Jag behöver fixa en enda kurs, och det är den jag har minst intresse i, jag vill mycket hellre räkna matte och ha engelska och svenska än skaffa den där samhällskunskapsbehörigheten... Presterar jag inte bra i skolan har jag inget vettigt att söka vidare på, och vad gör jag då? Jag vet inte ens vad jag vill plugga på universitetet. Jag vet inte ens OM jag vill plugga där. Eller någon annanstans för den delen. Men vad ska jag kunna jobba med? Jag får ångest av att behöva serva människor, så servitris, kassörska, busschaufför eller något sånt går bort på en gång. Jag klarar inte av ansvar för saker, vem anställer någon som är livrädd för allt? Jag vill helst av allt jobba hemifrån, skriva, slippa människor... Men det är inte möjligt och det är ingen hållbar levnad i längden, för jag blir aldrig bra om jag inte utsätter mig själv för saker. Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga. Allt jag vet är att jag är rädd och sörjer, varenda dag. Mina kuddar är blöta av tårar nästan varje morgon och jag är knappt vid liv förrän runt klockan 21:00. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag ligger efter med i skolan, och utöver det här krånglar CSN med mig. Har inte haft några egna pengar sen i maj och jag får ännu mer ångest av att leva på andra.
Jag var på Kvinnokliniken i mitten av september också, för att undersökas då jag inte haft någon mens sen i slutet på maj, och jag är inte gravid, för det har vi kollat upp fyra gånger sen i juli. De misstänkte PCOS och tog tester, jag fick svar igår och testerna visade ingenting, det enda de har att säga är att jag behöver gå ner i vikt. Något jag har varit medveten om större delen av mitt liv, men som det ser ut nu är jag för tjock för att ens kunna fungera som en "normal kvinna". Jag äter inte mycket, Johnny förstår inte ens hur jag kan fungera på så lågt energiintag. (Det gör jag väl inte egentligen, men you get the point,) Jag äter för stor mängd kolhydrater om man ser till hela intaget, men det är inga kopiösa mängder, jag äter inte bara kolhydrater heller, men ändå går jag upp i vikt i princip hela tiden. Mina bröst har gått från E-kupa till F/G-kupa vilket inte bara är ökad vikt utan ett helvete när man ska hitta bh:ar... Och gör man det kommer man inte billigt undan. Min mage har fler bristningar än någonsin, och även om min pojkvän påstår att den är proportionerlig till resten av min kropp lindrar inte det ångesten jag har över den. Mina lår och min röv är större också. Det i sin tur gör att de flesta av mina kläder sitter riktigt illa. Det är inte många dagar jag är nöjd över det som sitter på min kropp. Det är ännu färre dagar jag faktiskt känner mig fin. Jag orkar nästan aldrig göra mig i ordning längre, än mindre vistas bland folk om jag inte måste.
Säsongsdepression verkar inte stämma, för då blir man (oftast) låg på antingen hösten eller våren, jag är låg i stort sett hela året. Det är klart att det går upp och ner, men jag har ingen årstid som är värre egentligen. Jag brukar säga att våren är värst för mig, det är då jag är borta från skolan mest, men nu vet jag inte längre. Om det ska fortsätta så här kommer jag behöva sjukskriva mig för depression, gå ner till 50% eller sluta helt. Jag är så vilse, vet verkligen inte hur jag ska göra. Allt känns otroligt jobbigt. Jag orkar inte må såhär, inte samtidigt som jag har alla måsten och krav som viskar i mitt öra hur värdelös jag är. Medicinen vägrar jag höja igen, det är bara att skjuta upp allt det här till sen, tänker inte heller sätta in någon ny medicin mot ångest eller något. Jag ska vara medicinfri. Men det skrämmer mig om min vardag ser ut såhär. Om det här är mitt liv utan medicin. I just don't know anymore.

I'm out. Bye.

En somrig uppdatering från den mörknande höstens hörn...

Tänkte försöka minnas min sommar lite mer i detalj, berätta vad som gjorts och upplevts... Kollade precis när jag skrev om vardagen senast, det var innan jag ens åkte till Borås, så vi tar det därifrån.

Efter många timmar i telefon, några på Skype, hundatals sms och en hel del tid på Facebookchatten satte jag mig på en buss till Borås, för att träffa människan jag fallit för; Johnny, aka Scheissnormal, han som fångat mitt hjärta helt och som jag visste var rätt för mig. På riktigt den här gången. Efter ungefär tre timmar och de sista 10-15 minuterna i telefon med honom svängde bussen in på Borås Resecentrum och där satt han, på ryggstödet av en bänk, och väntade. Nervositeten var inte så jobbig eftersom vi pratat tills att jag reste mig från sätet på bussen. Jag sa glatt "Hej!" och hämtade min väska, sen försvann det mesta runtom, men jag tror vi stod mitt bland folk som skulle på och av bussen, jag var dock upptagen med att inse att hans läppar var trycka mot mina och att jag äntligen var i hans famn. Efter fler pussar och kramar började vi bege oss. Vår promenad hem till honom tog mycket längre tid än den kunde ha gjort, vi gick hand i hand och min väska var rätt tung att dra på... Borås är gjort av backar, som alltid verkar gå uppför när man verkligen inte orkar, men han tog väskan åt mig sen. Vi stannade på Netto för att inhandla diverse saker eftersom vi har (hade snarare) rätt skild smak gällande mat. Vi retades med varandra i affären och var lite hyper båda två, men jag hade inte en tanke på andra runtomkring, för jag var äntligen hos honom. My knight of weirdness and the occult. Efteråt satt vi på asfalten utanför ett tag och gosade, vilket gjorde att vi fick många blickar från passerande bilar och bussar. Vi stannade till vid en lekplats också, Johnny gungade en stund och jag puttade fart, sen blev det mer pussar och kramar. Väl hemma hos honom dumpade jag min skit så fort vi klivit in och dog på hans golv ett tag. Det har varit en varm sommar.
     Jag ska inte gå in på varenda liten detalj, för då lär det här bli en roman, men vi har haft otroligt kul ihop. Vi har hunnit med att gå på fest, se Ken Ring live på Torsdagskvällen (han körde sin cover på Bo Kaspers Orkesterlåten, det var rätt mäktigt), kolla på när folk har tränat utomhus till peppande musik i stadsparken, äta sushi, mjukglass, pizza, höra riktigt skön lokal livemusik, träffa My och John, bada i en liten sjö, äta på Jensens i samband med att fira Kiwi, gå på Emmaus och rota, köpa koppel, åka på Dayviews/BDB-träff i Göteborg, träffa/umgås med Susu där, vara sådär jobbigt/gulligt/äckligt/underbart nykära, steka mängder av pannkakor, jag hann till och med ha urinvägsinfektion och gå på antibiotika! Jag har knappast nämnt allt, but you get the picture.
     Efter det åkte vi till Linköping där mamma hämtade oss med bilen och vi hängde i Björnsholm ett par veckor. Några dagar med mamma och pappa som inkluderade Västervikstrippar och bad i både Överum och Odensvi, sen åkte de iväg till Halmstad, så vi hade hand om damphunden och led några dagar... Han är extremt påfrestande, den lilla krokodilen. När mamma och pappa kom tillbaka betydde det även Englandsbesök i form av min moster Hilary, det i sin tur betydde badtillfällen lite här och var och sightseeing av Västervik som faktiskt är vackert på sommaren. Vi bodde då i klubbhuset så Hilary kunde ha mitt rum. Vi bäddade riktigt mysigt där inne och kollade på skräckfilmer varje kväll. När det var dags för Hilary att åka hem åkte vi hem till mig här i Ryd och samlade oss (eller mig) inför skolstarten. Johnny hängde med första dagen och efter upprop och allt var överstökat åkte vi ner på stan med Emil och Franji också, det blev lite shopping, fika, dampande i ett fotobås och till sist mat på Subway. Det har dansats lite också, och mer ska det bli. Just för tillfället är jag ensam, Johnny åkte hem för en vecka sen i morgon och det har varit så otroligt tomt och väldigt jobbigt stundvis. Att umgås med någon 24/7 i nästan två månader och sen plötsligt vara on your own... Nej tack. Som tur är kommer han snart hit igen, och det dröjer inte lång tid innan han också är Linköpingsbo. Det har varit en riktigt härlig sommar, jag har fått nya vänner och gjort roliga saker, men framförallt har jag hittat kärleken, någon jag älskar och som älskar mig tillbaka. Någon som kompletterar mig på ett sätt ingen gjort tidigare och det är så jag summerar sommaren 2014.

Avslutar med att säga att jag i dag fick reda på att jag har klarat Ma 2, så det har varit en bra dag! Slarvfel som vanligt, men jag är i alla fall godkänd. Nöjd Bex. Puss!

Dagens tips, dagens tips, lalalalala dagens tips!

Dagens tips!
Om du vill lyssna på musik utan texter som stör, lyssna då på Maybeshewills album I Was Here For A Moment, Then I Was Gone. För det är bra.
Dagens tips, dagens tips, lalalalala dagens tips!

Seriöst dock. Introt är gudomligt vackert. Och när det går över i början av Take This To Heart påminner det lite om tongångar jag hört hos Extol tidigare, väcker upp melankoli och fortsätter helt enkelt vara fantastiskt bra rakt igenom. Rekommenderar att lyssna på hela albumet från början till slut, jag gjorde det tidigare i dag och märkte sällan när det var låtbyte. Skickligt sammansatt album, stråkarna tillför det hjärtskärande sorgsna men vackra. Helt klart ett album som får följa med mig in i höstmörkret!

I övrigt har jag haft en lugn helg, har pluggat matte för att fixa provet jag har i morgon (måndag alltså, har inte gått och lagt mig än). Det är det där irriterande provet jag inte klarade i början på sommaren, men nu känner jag att jag har bättre koll. Ska sluta stressa igenom prov också, blir bara slarviga och onödiga fel då. Har haft hjälp av min fina som identifierat att jag gör en del steg i huvudet utan att tänka på det, så jag ska försöka minnas att redovisa mina uträkningar mer utförligt nu.
I morgon (= i dag egentligen) börjar jag även på Ma 3-kursen, känns lite läskigt, har inte fått hem min bok än dock, så jag hoppas den dyker upp i början på veckan så jag inte hamnar efter.

CSN dummar sig och vill ha in fler papper, så jag ska försöka få tag på Barbro eller Petra i morgon och be om hjälp. Skolan måste intyga saker. Inte roligt att vara utan pengar, speciellt inte när man måste införskaffa kurslitteratur... Behöver köpa en bok i samhällskunskap, men den kostar 400 kronor. Hoppas CSN-beslutet fattas snart så jag kan vara i fas med allt som har med skola att göra.

Kom precis på att jag glömt ta min medicin i dag, trots påminnelse från Johnny. Fy på mig! Får ta den nu och gå och lägga mig. Ska upp om lite drygt fem timmar. Inte ens i närheten av tillräckligt mycket sömn, men jag har en kort dag på tisdag och sovmorgon på onsdag, så jag ska nog lyckas ta igen mig.

Jag saknar min pojkvän otroligt mycket för övrigt, vi har inte ens varit ifrån varandra en vecka men det är mer än nog ändå!

September är en ganska händelserik månad för övrigt... I helgen som kommer händer det grejer, och helgen efter det är det Valla rave, sen fyller mamma år den 17:e och jag ska till gyn. den 18:e. All this planned and it's just the first of the month. Bah.

ANYHOW.
Jag måste sova nu.
HEJDÅ.
...
Puss till Johnny också, för han är min. ^-^

Och så passerade sommaren.

Har inte bloggat på rätt länge nu, skolan är igång igen (första veckan snart avklarad... typ) och jag är en lycklig människa.

Tänkte dra de viktigaste händelserna lite snabbt och sen återgå till kladdkakan, Miranda och mitt eminenta sällskap.

1. Träffade Johnny.
För några månader sen hittade jag en random snubbe på Dayviews, vi stalkade varandra lite och pratade i telefon massor (sammanlagt en hel arbetsvecka på en månad) och till slut åkte jag till Borås (som jag skrivit förut) för att träffa människan. Vi är mycket lyckliga tillsammans och han ska flytta till Linköping = Bex is happy face. Men seriöst, han är allt jag någonsin velat ha, han ger mig så otroligt mycket kärlek, respekt och omtanke. Det är otroligt hur synkade vi är också, på alla plan. Sen att han är hur fin som helst att titta på är bara en ren bonus! (Han kom för övrigt precis in i rummet och såg mycket pillemarisk ut, men vägrar säga vad han har gjort... Det ska vara någon form av överraskning i alla fall. Probably adorable, allt han gör är kinda adorable.)

2. Medicin.
Jag har sen ett par veckor tillbaka trappat ner Sertralin. Går på halva dosen nu och ska göra det typ en månad till, sen går jag ner på 50mg och till slut 25mg för att sen vara av med skiten. Samtalade med läkare idag om nedtrappningen så han är med på planen också. Känns sjukt skönt! Läskigt också, har varit Bex på medicin i nästan fyra år nu, så jag har ingen aning om vem jag är utan meds. Ska börja med samtal också, så det känns mest bra i alla fall. Oroar mig såklart för att jag inte ska fungera utan, men hittills har den enda skillnaden varit att jag är känsligare, på gott och ont. Vid liv kanske det heter. Haha.

3. Valla.
Påbörjat mitt sista år nu som sagt, går Tema kommunikation, vet inte riktigt vad jag tycker än, men jag ser fram emot tillvalen. Ska faktiskt ge mig på Matte 3, läsa Svenska 3 igen och bli klar med den samt gå i Henriks engelskgrupp då jag vet att han kommer ge mig utmaningar där. Aktivitetsgrupp blir dans med Franji igen, känns riktigt nice, så det kan bli ett bra år. Fokus som gäller, jag vill utvecklas och ha bra närvaro den här gången!

Ska försöka bli mer aktiv här igen, så jag lär uppdatera mer om sommarens händelser.

Aiit, that's all!

Dot Hacker och annat nörderi

Idag tänker jag tipsa om ett riktigt mysigt band jag började lyssna på för några år sen. De heter Dot Hacker och består av bl.a. Josh Klinghoffer som är gitarrist och backing vocalist i Red Hot Chili Peppers. Han har även varit med på ett flertal av John Frusciantes skivor och har spelat med många stora artister. Första gången jag hörde Josh röst var när jag lyssnade på låten Omission (John Frusciante) och då trodde jag faktiskt att det var en tjej som sjöng. Josh har en väldigt ljus och luftig röst och det är ofta svårt att urskilja vad han sjunger, men hans klang är mycket fin. Första Dot Hackerlåten jag hörde var Order/Disorder, och sen dess har jag kommit att falla för fler låtar allt eftersom. Jag sitter för tillfället och lyssnar på deras senaste album som nyligen släppts. Länkar till det här. Jag gillar vad jag hör, och tycker att det är riktigt kul att de har släppt nytt material.
Deras sound är speciellt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det... Det känns lite indie, lite flummigt, lite funky, lite rock... En salig blandning som toppas av Josh "dreamy" stämma. Kan inte bli fel!
En av mina favoriter med dem heter The Wit of the Staircase (länk finns här), den är väldigt lugn och jag blir avslappnad av att lyssna på den. Eller ja, av att lyssna på Josh i allmänhet. Jag har faktiskt ingen koll på resten av bandet, och det beror väl på mitt nörderi när det gäller RHCP och allt som associeras med dem.

Tidigare idag lyssnade jag på ett soundboardklipp av Factory of Faith (RHCP) från deras spelning på Isle of Wight och jag blev positivt överraskad över hur mycket Josh har utvecklats i bandet, han vågar ta rejält med plats nu och hans backing vocals är helt fantastiska! Har inte haft ork att lyssna på livespelningar de gjort på senaste tiden... Vet inte varför, men jag hamnar lite ur fas med dem emellanåt för att sen bli nykär gång på gång. Hur som helst lät både sången och gitarrspelet riktigt bra, så jag ser fram emot ett nytt album med mer Josh! Anthony lät trött i rösten och jag har hört från andra fans runtom i världen att deras setlists är tråkiga nu, så det är bra att de tar en paus från spelningarna och skapar nytt!

Har nu kommit ungefär halvvägs igenom How's Your Process? (Work) och känner att det här albumet kommer att spelas flitigt på lata sommardagar.

Vill länka till en sista låt, den heter At Your Enemies och är gjord av John Frusciante och Josh Klinghoffer, det är en låt jag ofta lyssnar på när jag är låg. Den påminner mig om nätter mitt i vintern då jag ligger gömd i mitt täcke med fönstret öppet så den iskalla luften väcker mina sinnen. Den har varit med mig genom otaliga ångestfyllda tillfällen och är en sådan låt jag gärna har på när jag försöker somna. Passar bra att avsluta mitt mitt-i-natteninlägg med den. Tryck här för låten and enjoy Dot Hacker/Josh!

Kthxbai!

Yrsel och nysningar

Hello babycakes!

Ligger i min säng hos mor och far, återkommer till varför jag inte är på Rås gård på läger, och är yr som sjutton. Väldigt mysko, är så emellanåt för min del, är yr hela tiden, oavsett om jag står, sitter eller ligger, undrar vad det beror på. Jobbigt är det i alla fall! Utöver det nyser jag i tid och otid på grund av allt förbannat gräspollen. Har inte känt av det såhär på några år, men det ska tydligen vara löjliga mängder pollen i luften i år. Blääää!

Har tillbringat senaste timmen med att göra vuxensaker. Haha, kolla upp räkningar och kontakta ställen och sånt. Hatar att göra det innan jag gör det, men när det är gjort känner jag en otrolig tillfredsställande känsla. Lustigt det där. Hur som helst väntar jag på svar i Tele2-chatten, gillar att de har den funktionen. Då slipper jag plågas av adrenalinpåslag efter telefonsamtal dit.

Så, lägret...

Det gick inte så himla bra det där, var där en dag och var så äckligt slut både fysiskt och psykiskt med sjuk hemlängtan. Kunde inte tänka på annat än att jag ville hem, och det kändes inte hållbart att tvinga mig själv vara kvar i nästan två veckor när det kändes så redan efter en dag, så mamma kom och hämtade mig och jag åkte hem. Trist att jag inte klarade av det, men sen vet jag att läger aldrig har varit min grej... Så nu vet jag det, igen.

Fixar som sagt med viktiga saker och ska till Linköping på fredag för att förhoppningsvis få iväg mina CSN-papper så jag kan få intensivmattekurspengarna utbetalda, ska även packa ihop lite skit för att sen kunna åka till Borås och må bra där.

I övrigt är det väl bra, hårfärgningen blev rätt bra den med, har inte orkat ta några vettiga bilder, men de som läser min blogg är säkerligen vänner med mig på Facebook eller följer mig på Instagram och där finns det bilder för den som är intresserad. Haha!

Ska ägna lite tid åt bokläsning när jag är färdigchattad och sådär, läser Edens bakgård av P C Jersild för tillfället, och jag gillar den skarpt. Skriver nog en liten recension av den här när jag har läst ut den. Ska försöka få tag i fler av hans böcker, gillar sättet han skriver på. Sen ska jag ge mig på en bok jag köpte förra sommaren. Det stora huset av Nicole Krauss, vi läste Kärlekens historia av henne när jag gick Tema foto och film på temasvenskan. Otroligt duktig författare, man fastnar nästan direkt, och hon väver ihop saker på ett mycket fint sätt. Har saknat att läsa, förstår inte riktigt varför jag kommer ifrån det så pass lätt... Brukade vara bokslukare på somrarna, ska försöka bli det igen!

Yes, det var allt för nu, hoppas du har en fin sommar, vem du än är som snubblat in här.

Love.

Tänk vad några tabletter kan göra!

Som jag visste skulle allt bli "bra" om jag tog min medicin, vilket jag har gjort, så allt är prima skinka... Eller nåt. Fortfarande rätt fascinerande alltså, men ja, allt är väl bättre än att gå och vara deppig? Inte hållbart, men det tar jag itu med när Capio fattar att jag vill ha deras hjälp.

Sitter och lyssnar på lite RHCP à la 1995 och väntar på att The Mothership ska ha sett klart matchen, vilken det nu är, så hon kan hjälpa mig färga håret! Köpte en rödsvart färg, har jag säkert nämnt, som ska slängas i nu. Nämen, nu dök Infected Mushroom upp i listan, fint. Anyhow! Jag har inte färgat håret sen någon gång i december, så det kan bli ett intressant resultat. Kommer nog aldrig ha en enhetlig färg på håret förrän jag låter min naturliga hårfärg växa ut helt eller klipper bort allt som är sönderfärgat... Haha, like I care. När det kommer till färg på håret eller frisyrer har jag nog aldrig riktigt brytt mig. Är impulsiv på det planet, det behöver inte vara jämnt eller samma färg, bara jag har hår på huvudet är jag relativt nöjd. Föredrar att ha långt hår dock, vet inte när jag klippte mig senast heller. Har aldrig klippt mig hos frisör och förutom när mamma klippte lugg på mig för ett år sen eller klippte av småbitar här och var när jag flätade i dreads har jag nog inte klippt håret på... hm. Sen jag skaffade min sidecut senast. Resten har nog fått växa i fred sen 2009 eller något. Haha! Och nu, CKY. Fint! Knee Deep, kan rekommendera den låten, och CKY i allmänhet.

Åker till Borås om 16 dagar :)

Åker tillbaka till Linköping imorgon, för att sen åka på läger i 1,5 vecka typ. Ska stå i köket och dampa till "bra" musik med Jake, kan bli intressant! Utanför Tranås, hoppas på bra väder. D.v.s. lagom varmt och torrt... gärna en sval bris sådär konstant så jag överlever också (säger hon som var i Afrika i 6 veckor...) för jag och värme är inte bästisar.

Måste raida huset på bra-att-ha-saker också, gamla tshirts som är luftiga t.ex!

Red, red wine it's up to youuuuuu... HEJ UB40 :D

Haha, så löjligt pepp jag är då.
ANYHOW. Det här inlägget innehåller inget matnyttigt alls :D
Återkommer med bilder på resultatet av mitt nyfärgade skatbo sen.

PÖSS ^^

Kent på engelska, tydligen...

Thanks for that mindfuck, Spotify...

Spelar ingen större roll vilket språk det är på egentligen, jag behöver mest musiken, melodierna... Känslan. Den är oberoende av texten, dels för att helheten ändå är densamma och dels för att texterna sitter inpräntade i benmärgen sen många år tillbaka. Intresseklubben antecknar, och 90-talet ringde och vill ha tillbaka sina uttryck.

Jag är en aning låg idag, Irina ringde från öppenvården i Västervik idag och Capio har skickat tillbaka remissen, long story short, jag är tillbaka på ruta ett. Det var inte vad jag behövde just nu... Har nästan lust att fucka hela min sommar, trappa ner medicinen på egen hand och bara låta livet ha sin gång, oavsett hur det ter sig. Men jag vet även att tankar som de här dyker upp när jag slarvat med medicinen och min hjärna inte har alla komponenter den behöver för att "fungera" enligt samhällets normer. Borde bara ta mina tabletter och hålla käft, börja på nytt imorgon, inte fastna i svackan, rycka upp mig, and all those other clichés.

Tycker det är otroligt intressant hur likgiltig jag är när jag bara är Bexy, hur all livsglädje bara fucks off out the window liksom. Känner bara sarkasm gentemot livet i allmänhet, orkar inte bry mig, ser ingen mening med det. Och jag finner det minst lika intressant att jag ser de här tankarna som horribla när jag gå på medicinen... Vet inte riktigt vilket av mina jag som är det riktiga, kanske är det inte något av dem.

Har spenderat... nej, tillbringat, heter det. Även om SAOL accepterar "spendera" nu för tiden. Har tillbringat mina dagar här i Björnsholm åt att inte göra något alls. Ligger i sängen, kollar på Skins, lyssnar på musik, chattar, smsar, pratar i telefon... Äter. Stänger in mig, går in i rollen av dotter, ickevuxen sådan, låter mig själv omfamnas av likgiltigheten som infekterat varenda vrå i det här rummet. Mitt tonårsrum. Som jag skrev om häromdagen... När det inte hade hunnit påverka mig.

Var i Västervik igår och kostade mamma pengar, en hårfärg bland annat... En rödsvart, tänkte först köpa den typiska blåsvarta jag haft mer eller mindre sen 2006, men det var något med den här som lockade... Ska slänga i den imorgon, ha en enhetlig färg på håret igen, eller något... Kanske sliter på håret lite extra så att det dreadar sig mer. Bryr mig egentligen, men inte just nu.

Vill mest sova, älskar att slippa allting genom sömn, bästa flykten jag hittat hittills. Verkligheten luckras upp, upphör att existera för en stund. Det är nog så nära eufori jag kan komma på naturlig väg.

Ska leta upp mina tabletter, svälja mina 200 mg, de där milligrammen som skulle varit en bro över det värsta... Tabletterna som skulle vara min krycka i ett halvår ungefär. Medicinen som trappades upp illa kvickt, som är och har varit ett nödvändigt ont i snart fyra år. Ska låta dem stabilisera min hjärna trots att jag är rätt övertygad om att de inte gör den nytta de ska, för andras trevnad. Jag bryr mig inte om mitt eget lidande, men jag står inte ut med att vara andras.

Dessutom måste jag skärpa till mig inför lägret, måste bli en pålitlig, stabil människa.

Jag måste hitta orken att ta klivet från ruta ett, igen.