You're fooling yourself

Intressant dag.
Sov alldeles för lite, sov igenom 5 samtal + ett alarm, vaknade plötsligt av mig själv (bara en kvart senare än tänkt), såg alla missade samtal, fick ett samtal medan jag kollade de missade och gjorde mig i ordning för jobb.
Åkte till Linköping, halvslumrade på tåget, på jobbet fick vi veta att en av tjejerna i gruppen ska flytta på måndag. Det var riktigt trist att höra, hon kommer vara saknad. Vår lilla solstråle. Blev ett bra musikpass i alla fall, två nya tjejer som jag tror kommer passa perfekt där. Fick skjuts till stationen efter jobbet, tog en ischai på Espresso House, tjuvlyssnade på en dejt som pågick i ett hörn, snubben konstaterade att om han någonsin fick en hund skulle han lära den shuffla. Tjejen kontrade med att hon skulle träna agility med hunden, killen svarade "agili...vaa?" sen pratade de om nördiga saker, som onlinespel. Haha. Mittemot mig, en bit bort, satt en snubbe med awesome dreads. Tror jag råkade stirra.
Tog tåget hem, en snubbe satte sig snett mittemot mig och jag kände mig iakttagen. När han skulle av i Gamleby klappade/slog han till mig på axeln och sa "Hejdå!", jag hade musik i öronen, så jag tog ut ena hörluren och sa "Va?", han upprepade sitt hejdå och jag förklarade att jag också skulle av... smått awkward.
Åkte hem, åt pasta, kollade på Never Mind the Buzzcocks och surfade runt i vanlig ordning.

Har hittills blivit anklagad för att posta en bild på BDB/DV i syfte att visa mina bröst (?), blivit kallad för en porrigare och bystigare version av Liv Tyler, samt fått det konstaterat av en tjej att hon "inte skulle banga" följt av en "*ler kaxigt*"... Weird place, internet.

Imorgon ska jag vara hundvakt hela dagen, yay.

Har för övrigt fått tillbaka ett sjukt irriterande tic som innebär att jag måste sträcka ut mina fingrar hela tiden, det är sjukt obekvämt annars. Gjorde så mycket i lågstadiet. Får damp dock, för jag får paroxysm i fingrarna av att jag spänner dem så mycket. :(

Bleh. Jag kan knappt skriva nu, får babbla mer en annan gång. Bai.

EDIT: Glömde, fick resultat på proverna de tog vid gyn.besöket. Allt är normalt. Linköping all over again.
På tal om Lkpg stinker det varmkorv när man går av bussen vid Farmek. Äckel-Scan ligger där. Vill spy varje gång typ. Okej. Så. Nu är jag klar. HEJDÅÅÅ.

My hair smells of patchouli...

Doften av patchouli i mitt hår får mig att tänka på att vara uppe mitt i natten/tidigt på morgonen (lite som nu), att kolla på YoYoMax12 på Youtube och undra om man någonsin skulle prova recepten, äta couscous med räkor, sitta i badkaret i flera timmar... och allt detta i lägenheten i Ryd. Beställde dreadsschampo på eBay för lite över ett år sedan tror jag, med just patchouli, och det användes flitigt där. Tvättade håret med den lilla biten jag hade kvar igår och därav alla minnen. Eller förnimmelser. Har lagt en ny beställning på likadana schampoo bars. Tänker stinka hippie hela sommaren.

I natt/idag/nu är jag uppe för att jag tyckte att en powernap klockan 20:00 var vettigt, och trots min moders försök att väcka mig, som jag hade bett henne göra, fortsatte jag sova. Till någon gång efter midnatt. Har varit vaken sedan dess och spelat Plants vs. Zombies, och samlat pengar för att köpa saker i spelet. Blir så stressad av det, men kan inte sluta spela. Lovehate relationship där alltså.

Igår var jag och mamma i Ankarsrum för att fira Ronja som fyllde 15 (!), det var trevligt, kul att träffa familj och släkt liksom. Pappa var på andra sidan Sverige efter en Mc-tur till Norge, så han kunde inte vara med.
Helgen i övrigt tillbringade jag i Gamleby hos Johnny i vanlig ordning. Vi kollade på de senaste avsnitten av Grimm och typ... Well, gjorde som vi brukar. Det vill säga sitta vid varsin dator och gosa lite emellanåt. Haha!

Provade mina nya läppstift från Nyx idag. Först det i färgen Key Lime, men mina läppar var så torra att det såg ut som limegrön lera typ. Mycket irriterande, men färgen är awesome! Hursomhelst, skrubbade läpparna tills all torrt skinn var borta och körde på Violet istället. Älskar färgen, det är riktigt intensiv. MEN. Den är inte så lila som jag skulle vilja att den var. Så min plan är att införskaffa den som heter Lilac (om jag inte missminner mig) samt en som heter Pistachio, då den ser helt underbar ut. Ska googla fram bilder på dem och slänga upp här. Anyhow, de sitter länge men känns en aning kladdiga, om jag nuddade läpparna med något alls så smetade det av sig. Men det krävs nog bara lite träning innan man hittar den optimala mängden produkt i förhållande till intensiviteten man är ute efter. Använde dessutom min nyinköpta foundation från Nyx, stay matte not flat, dock hittade jag inte min lilla blender, så jag har svårt att avgöra om den är bättre/sämre än någon annan foundation jag har.

Bleh, det är ljust ute nu. Borde försöka få några timmars sömn till... Förhoppningsvis ska det tränas idag. Vill få till tre gånger i veckan, men det har inte gått så bra hittills. Dumt. Jag försöker ignorera vågen, för jag går upp och ner i vikt hela tiden, stirrar mig bara blind på skiten. Önskar bara att det gick att få synliga resultat snabbare.

Jaja, färdigbloggat för nu. Bilder var det, sedan sömn. Ha en fin måndag!

Jag har alltså Key Lime och Violet, funderar på att skaffa Lavender (inte Lilac... lol) och Pistachio.
Ska lägga upp en bild på hur Violet såg ut på mig dock, för här ser den mer lila ut.

Som sagt, den är mer åt magenta/någon rosalila på mig. Still like it though.

I'm listening to the music in my head

Okej, så... för det första har jag haft låten Check Yes Juliet - We The Kings i huvudet i typ två dagar. Spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på den, den vägrar lämna mig. Jag lider väl inte av det, egentligen, men det är bara det att genren är liksom... emopop typ? Vilket jag lyssnade på MASSOR för ungefär 7 år sedan. Inte nu. Men låten är söt. Lyssnade på den från början för att en av tjejerna i Linköpingsgruppen (Music Makes Sense) vill sjunga den, och nu är jag fast. Så typiskt.

Förutom det har jag gått och fastnat totalt för No Frills Twins, från Australien, de är 20 år och har helt amazing röster. Älskar deras covers och originallåtar. Följer dem på YouTube, Instagram och Facebook... Haha. I början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, de förvränger uttal på ord ganska mycket och det störde mig då. Nu bryr jag mig inte, tycker mest det adderar till charmen och deras unika sätt att tolka låtarna på. Sjukt bra. De kommer gå långt.

Varför är jag vaken?

Well, jag fastnade på YouTube, och sedan var klockan asmycket, så jag tänkte att det inte spelade någon större roll om den blev mer. Borde dock sova, ska upp relativt tidigt imorgon så jag hinner göra allt jag måste innan det är dags att åka till Linköping för jobb.
Har funderat på hur jag ska göra med Valborg hela dagen, velat fram och tillbaka... Men jag tror faktiskt att jag åker hem efter jobbet, känner mig inte på topp eller på festhumör för den delen heller. Vill träffa folk, men det får bli en annan gång. Känns som att jag håller på att dala nedåt en aning, hoppas jag har fel. Egentligen borde jag tvinga iväg mig själv när jag känner såhär, men bortsett från ångest kopplat till utseende och sådan skit som dyker upp då och då har jag faktiskt ingen lust att festa. Senast jag gjorde det var i somras, i Borås, och det gjordes med måtta jämfört med hur jag har varit tidigare. Gången innan det var väl ett år sedan ganska exakt. Har för mig att det var strax innan Valborg förra året, på internatet. Slutade med en taxiresa till stan, för att sedan skita i krogen trots allt och käka på Donken och sedan åka hem igen och däcka. My glory days are over. Haha, skämt åsido, det känns bara dumt att göra något man egentligen inte har lust med. Vill inte heller missa träningspasset på fredag, så jag åker hem imorgon kväll helt enkelt. Kanske kan övertala pojkvännen att kolla på film med mig på torsdagen eller i helgen. Är rätt nöjd med min relativt isolerade tillvaro med serietittande och så.

Suger att göra folk besvikna, men de som har känt mig ett tag vet hur det kan bli.

Well, jag är rätt slut nu, blev en hel del nostalgitrippande tidigare idag, rätt intressant hur mycket man kan komma ihåg av bilder och kommentarer... oavsett hur många år som har gått sedan dess. Det är en av anledningarna till att jag tycker om att jag aldrig har raderat saker från bloggen.
Brukar emellanåt dra upp månaden som är från varje år jag bloggat, för att jämföra och se hur saker har ändrats från år till år. Måendemässigt och i allmänhet gällande vänner och livet i övrigt. Det sker oftast med skräckblandad förtjusning bör tilläggas.

Babbel babbel, ska sova nu i alla fall, så godnatt/morgon på er!

Longing for summer...

Längtar otroligt mycket efter att få åka till England. Träffa släkt. Känna doften av engelskt regn i luften. Höra språket överallt. Sitta i mysiga pubar, äta fish 'n' chips, gå i engelska affärer... Köra på fel sida av vägen och förundras över alla gröna tunnlar som bildas av lummiga träd över vägarna.
Längtar efter sommaren i allmänhet; efter att få bada massor.

Ligger i sängen och lyssnar på Mazzy Star, är småsömnig, men vill ändå inte sova. Som vanligt typ.

Vi tränade idag, körde på lite hårdare än vanligt och det kändes bra. Fick i mig vettig mat rätt fort efter träningen också, så jag hoppas att återhämtningen gynnades av det så jag slipper träningsvärk. Vi ska eventuellt köra ett pass imorgon också, beroende på hur vi känner oss då, men pappa ska iväg större delen av den kommande veckan, så vi kanske får lägga om planeringen lite.
Funderar själv på att hänga i Linköping några dagar, men har inte bestämt mig än, jobb på onsdag i alla fall, men torsdagens grupp är inställd eftersom det är Valborg, så jag skulle kunna vara kvar i Linköping. Vill dock helst inte missa träningen, och det känns som att 4-5 dagar utan är lite väl mycket. Får se. Folket där vill att jag kommer dit, så det är ju lockande såklart.

Har känt mig pysslig den senaste tiden, men inte gjort något av den energin... Vill fixa med kläder. Typ batikfärga och sånt. Bleka med klorin och klippa och ha mig. Får se vad det blir av mina idéer.

Väntar på ett par läppstift också. Ett limegrönt typ (!) och ett violett/lila. Ska bli spännande att se hur de är, tycker smink är kul, önskar egentligen att jag hade tålamod att lära mig mer och bli bättre... Men jag är en sådan människa som tycker att saker inte är värda min tid om de inte fungerar på en gång. Alltid varit så. Är ett under att jag lärde mig spela gitarr egentligen. Haha.

Vill komma igång med spanskan igen också, saknar det.

Känns som att det blir en kreativ sommar på gång... Hoppas jag kan hålla fast vid det bara.

Well, jag ska glo på något, har bara 9 avsnitt kvar av True Blood, vilket känns... smått jobbigt. Men jag tror jag ska se något annat nu, dryga ut sista säsongen en aning.

Take care.

Öh, tydligen tio dagar senare...?

Vet inte var tiden tog vägen, men jag har visst inte skrivit på över en vecka...!

Anyhow, saker rullar på som de bör. Jag och pappa tränar, well, jag tränade själv i tisdags och idag ställde vi in p.g.a. att pappa hade kärlkramp, men vi ska ut på långpromenad med hunden imorgon och gymma på söndag. Har jobbat både onsdag och torsdag och just nu sitter jag i sängen bredvid min sovande pojkvän. Har kollat på True Blood hela kvällen och ätit cappuccinofudge som jag köpte på Gamlebys vårmarknad tidigare idag/igår egentligen.

Sov hos Esther i onsdags, fick träffa valparna, så sjukt söta! Önskar att alla djur kunde stanna i bebisstadiet typ. Freakin' adorable.

Var hos gynekologen i tisdags också, en dansk snubbe, förutom det jag inte förstod p.g.a. att han pratade danska så tyckte han i princip bara att jag skulle gå med i viktväktarna. Yes, han poängterade ett flertal gånger att jag behöver gå ner i vikt, vilket jag redan vet, och jag sa till honom redan första gången han sa det att jag tränar och redan håller på med det. Utöver det fick jag ingen hjälp, och får ingen hjälp. Orkar knappt bry mig längre, blir bara irriterad över att vården i princip skiter i att en 23-årings kropp inte funkar som den ska, och att det förmodligen beror på att antidepressiva läkemedel som denne gick på i fyra år utan att någon kollade upp det har fuckat med hormonerna. Jag har gått upp 40 kilo sedan jag började med Sertralin, och det utan att ha ändrat mina kostvanor särskilt mycket, eller träningen för den delen heller. Det är bara bullshit alltihop och jag är sur på världen.

Köpte för övrigt 17 par strumpor på marknaden också. För att byta samtalsämne. Inte för att jag pratar med någon egentligen, jag skriver med... meh. Jag skriver. Men sak samma.

Var dum och drack en stor RedBull under kvällen, så jag är långt ifrån trött... Vet inte riktigt vad jag ska göra, har som sagt glott på serier hela kvällen som det är, skulle kunna fortsätta, men tror att jag ska förflytta mig till vardagsrummet i så fall, måste ligga still här för att inte väcka Johnny, och det är jag för rastlös för.

Myes. Tror inte jag har så mycket mer att säga... Oh well. C ya.

Where you come from, where you going...

Vaknade 04:45 av en creepy dröm, eller egentligen en rysning genom hela kroppen. Det kändes allmänt obehagligt och jag hade ingen större lust att försöka somna om efter det så jag har varit vaken i snart 16 timmar, vilket är mer än jag brukar vara vaken i sträck... Det jag försöker komma fram till är att jag är astrött! Anyhow, jag åkte till lägenheten i Gamleby och var där ett par timmar, diskade så mycket jag hann med vilket var i princip all disk och sedan tog jag tåget till jobbet i Lkpg, Kom dit, hängde med ett par andra ledare i ungefär 1,5 timme och åkte sedan hem igen. Det var ingen som kom dit idag av deltagarna. Trist och rätt segt att åka tåg i nästan tre timmar för ingenting. Meeeeen det är sådant som händer.
Imorgon är det Västervik och Mejeriet som gäller, hoppas att hela gruppen kommer så vi kan börja låta lite. Holiday - Green Day är nästa moment som ska tacklas, ska kolla lite på den om ett tag... alternativt imorgon innan jag ska åka, så jag inte är helt lost.

Pratade med pappa förut och vi bestämde att vi ska åka till gymmet imorgon innan jag ska till Vvik, prata med dem och sedan kör vi första passet på fredag. Vi har tänkt köra fredag, söndag, tisdag till en början, och vi kommer köra eftermiddagspass för att slippa så mycket folk som möjligt. Haha! Ska bli gött att komma igång med träningen igen. Vägde mig imorse och är nu nere på 118, så jag har tappat fem kilo... muskler... vilket är rätt dumt. Kroppen värker och jag är på gränsen att sträcka muskler i ryggen så fort jag gör något typ. Duschar exempelvis. Irriterande. Men det ska vi få ordning på!
Ska till gyn på tisdag tror jag förresten, måste kolla upp vilken tid och vilken buss jag ska ta. Lite nervös inför det. Inte bussen, men besöket. Höhö.

Ska sova hos Johnny imorgon, han ringde nu så jag pratar i telefon och bloggar samtidigt. WOHO. MULTI TASKING FTW! :D

Aja, kan inte tänka, får räcka såhär. BYE.

One week later...

Kan ju börja med att säga att allt är bra mellan mig och Johnny igen, vi bor inte ihop, men ses några gånger i veckan och jag sover där ett par nätter typ, beroende på vad vi känner för. Det känns bra. Jag saknar att ha ett eget ställe, men det funkar att bo hos föräldrarna. Behöver bara komma igång med mina rutiner igen så jag blir lite pepp och gör saker istället för att surfa/sova bort mitt liv.
Jag och pappa ska i alla fall ta tag i träningen tillsammans, som sagt, och ska börja den här veckan. Hoppas att det blir imorgon, eller ja, så fort som möjligt. Har inte tränat sedan veckan innan flytten vilket är fem veckor sedan eller något. Inte okej. Har ju visserligen gått ner i vikt, men det har varit muskelmassa, kanske lite fett, men mest muskler, för jag har ont i kroppen igen och är orkeslös så... Ja. Det är ingen bra viktnedgång. Efter de där fem helvetesdagarna av ångest och ingen livslust har jag vant mig vid små portioner igen, så mitt intag av föda har minskat rätt rejält. Graden av nyttighet på det som intas kan däremot diskuteras. Ska verkligen försöka hålla mig till fredagar, men det är svårt.

I fredags var det min farbrors begravning. Vad kan man säga, det var sorgligt såklart. Men mina kusiner och deras mor hade verkligen planerat den helt perfekt, det var väldigt vackert. Fina låtar, Redemption Song av Bob Marley och The River av Springsteen bl.a., mycket kärlek, och både min far och min kusin Emelie höll vackra tal. Det känns fortfarande inte verkligt, men jag har aldrig tyckt att det har känts verkligt när någon gått bort... Det var fint att träffa släkt, även om det självfallet gärna hade fått vara under andra omständigheter. Men det var en fin begravning, värdig liksom. Kommer alltid vara tomt utan honom, min busiga farbror. Vila i frid, Tony, och hälsa resten däruppe. Alltid älskade och saknade.

På tal om släkt så är resan till England bokad nu också. Ser fram emot det, väldigt mycket. Inser bara mer och mer hur mycket jag tycker om mina släktingar och att jag vill få ut så mycket som möjligt av den tid jag har med dem. Det är väl nackdelen med att ha en så pass utspridd släkt... man ses inte ofta alls. Men å andra sidan träffar jag inte den svenska sidan av släkten ofta heller. Dåligt. Vill egentligen dra ihop alla släktingar jag har och bara umgås 24/7 i en månad eller något. Lära känna alla ordentligt.

Jag var hos psykologen i onsdags också, ska få en samtalsterapeut med inriktning på DBT om möjligt och en basutredning för bipolär sjukdom. Så den bollen är i rullning, äntligen. Nu är det bara att vänta en vecka ungefär på gyn.tiden och sen får vi se om det går att reda ut den härvan också.

Jag sover konstigt nu för tiden. Antingen riktigt dåligt eller så djupt att jag är groggy halva dagen efter... Förhoppningsvis fixar det sig i samband med att jag börjar träna igen. Sömnproblem är bara irriterande.

Well, jag ska gå på toa och sen försöka finna ro bakom ögonlocken.

Hoppas ni får en fin start på veckan! C ya!

Insert headline here

Så, föregående natt pratades det en hel del. Både via Facebookchatten och i telefon... Tror det är en av de värsta bergochdalbanorna jag varit med om när det kommer till känslor, men huvudsaken är vad vi kom fram till. Vi har bestämt oss för att ge oss en ny chans, fokusera på det som inte har fungerat och göra allt för att det som behöver ändras ändras. Vi ska inte gå tillbaka till att umgås 24/7 då vi båda är människor som behöver eller i alla fall mår bra av egentid emellanåt. Så vi ska börja ses ett par gånger i veckan, hitta på saker, laga mat tillsammans, kolla på film, typ dejta. Sover över där någon gång ibland, men vi har våra enskilda liv liksom. Det känns bra, och som rätt väg att gå.
När ångesten släppte kom tårarna, och efter det har jag både varit trött och hungrig. Så jag har sovit ordentligt (la mig för tidigt nu bara, därför jag är vaken såhär dags) och åt riktig mat igår. Har bestämt mig för att träna imorgon, och nästa vecka ska jag och pappa kolla in gymmet i Gamleby och kämpa tillsammans.

Är klarvaken då jag somnade vid typ 21 igår kväll, så jag ska kolla på True Blood och se om sömnen hittar mig igen, annars får jag försöka hålla mig vaken till ikväll.

Jag mår i alla fall mycket bättre nu, har fått tillbaka min pojkvän och är beredd att faktiskt leva livet nu, inte bara sitta och se på när det passerar.

Puss.

You let me in, then shut me out, you have to learn to love again

Lustigt hur avsaknaden av ljud tillåter ångesten att invadera... Har haft saker igång i princip dygnet runt, och varje gång allt är tyst mår jag skit. Måste dra igång något, bakgrundsljud, distraktioner.
Sådär, Spotify is up and running och Sade får agera sällskap. Dels nostalgi, dels något som varit igång under många ångestfyllda nätter.

Så... Hur ser mitt liv ut nu för tiden?
Well, jag har fått flytta till föräldrarna igen, inte alla saker, the basics dock. Mitt förhållande har pausats vilket är väldigt jobbigt för min del, verkar inte vara lika jobbigt för den andra parten alls. Men sen var det i grund och botten hans... idé? Önskan? Vilja? Kalla det vad man vill, men det är så det är.
Tanken är att vi ska jobba på oss själva, börja om på nytt på en förhoppningsvis stabilare grund. Vi kan båda erkänna att det gick lite fort fram, och det har på senare tid framkommit att det gjorde det på oklara grunder. Vi har båda våra issues, enda skillnaden är väl att jag egentligen inte hade några problem med att ha min skit, hans skit och vår skit runt oss på samma gång. Innerst inne skriker min själ hysteriskt, för jag känner mig helt förlorad och döende på grund av det här. Men jag respekterar att han inte orkar just nu och försöker orka på egen hand.
Har svårt att äta, svårt att komma till ro för att sova... Som sagt krävs det bakgrundsljud hela tiden. Har jag inte musik på är det någon serie som upptar mina vakna timmar. Somnar till något välbekant. Bill Bailey eller Shrek eller Hercules, typ. Trygghet som funnits med på samma sätt som Sade har. I jobbiga tider kan jag inte vara ensam med mig själv, mina tankar, det gör för ont liksom.

På onsdag ska jag träffa en psykolog, på öppenvården i Västervik, vet inte riktigt var jag ska börja där, finns ett smörgåsbord av fucked up-ness att välja på.

Ska till gyn den 21:a också, kolla upp (igen) varför min kropp inte fungerar som den bör. Se om det trots allt finns en liten trevlig hormonstörning som sätter käppar i alla hjul jag försöker med när det kommer till... well, vikten bl.a.
Har dock gått ned något kilo, låg under 120 igår, vilket kom som en överraskning. Men det är väl muskelvävnad som gått och dött i samband med att jag inte tränat sedan vi flyttade... Och det faktum att jag knappt äter längre. Ångest hindrar hunger, tydligen.

På fredag är det begravning. Det är åt helvete att det ens händer. Att det behövs. Beställde en klänning att ha då, hoppas verkligen den kommer fram i tid, helst på måndag. Usch, det är så hemskt. Så otroligt sorgligt, ofattbart. Det är en självklar del av släkten som bara är borta. Gör så ont i mig när jag tänker på mina kusiner, att de förlorat sin far. Jag skulle inte klara av att gå igenom det, och är oerhört tacksam att det inte hänt. På tal om pappa var han och kollade upp hjärtat i veckan, vilket är way overdue. Men han har fått mediciner och en remiss till Kalmar, vilket känns både bra och dåligt. Man vill ju att ens föräldrar ska vara friska, men samtidigt är jag glad att det är kollat nu. Innan det händer något som inte får hända.

På tal om något helt annat har jag åter insett att mina vänner är bäst, de finns där när jag behöver dem, tröstar, styrker... Är mycket tacksam över att jag har dem i mitt liv. Drar mig tillbaka ur mörkret när jag glömmer bort att jag har något värde överhuvudtaget typ.

I sommar ska vi till England, minns inte ens när pappa var med dit senast... Förmodligen morfars begravning vilket var när jag var 13... 10 år sedan. Stört. Hur som helst fyller min morbror 60 och det ska firas rejält. I princip hela släkten dyker upp. Eller ja, mammas syskon + respektive i alla fall. Någon kusin också, ska bli kul. Syrran kommer till England också, men åker innan festen tyvärr, ska dock bli fint att se henne igen för det var ett bra tag sen också. Mormors begravning, vilket är... 3 år sedan? Damn. Tiden bara går.

I övrigt vet jag inte vad sommaren innehåller, det var tal om Emmaboda, men jag vet inte riktigt nu då saker är som de är.

Jag och pappa ska börja träna igen, han behöver gå ner 20 kg enligt läkare, och jag vill ner 30. Egentligen mer, men jag vet inte om jag skulle klara av att hålla en lägre vikt. Egentligen är jag nog rätt nöjd så länge det är en tvåsiffrig vikt igen. Men, jag vet som sagt inte om min viktuppgång kan ha med hormoner att göra, i så fall får jag ta en annan approach. Bygga mer muskler, inte fokusera på bara kondition. Och äta ordentligt, för banta funkar inte. Jag gick ner i vikt när jag kapade alla kolhydrater och gick på p-piller... Får se helt enkelt. Har hört att människor med PCOS (vilket jag misstänker att jag har då ultraljudsbilden de tog i Lkpg visade att mina äggstockar såg ut som vindruvsklasar, och andra symtom stämmer in också) har lättare att få en Gastric bypass (eller sleeve) beviljad. Vill fortfarande inte lägga mig under kniven, men det börjar bli väldigt tröttsamt att misslyckas hela tiden på egen hand. Haha, vill misslyckas med någon annans hjälp istället.
Skämt åsido, jag kan inte gå runt och väga såhär mycket, min kropp gör ont på grund av det och mitt psykiska mående tar stryk av det också.

Tror nog jag har babblat färdigt för den här gången. Ska välja nattens film att somna till och se om jag kan sluta vara vaken ett tag. Stålsätter mig för att orka en ny dag av smärta och ångest. Rätt dumt, en del saker man står ut med för de man älskar... Yeah.

Anyhow. Ska avsluta nu.
Hasta luego.

Wait, what?

Såå... jag har haft en låt på min dator sedan... well, 07-08 typ? Alcohaulin' Ass heter den. Av ett band som heter Hellyeah. väldigt white trash, men musiken är skön. Låter som dammiga heta vägar ute på vischan liksom.

Anyhow.

Sedan 06/07 har jag lyssnat på Mudvayne, ett av de första metalbanden jag föll för...

And... Well.

Tydligen är det i princip samma uppsättning människor.

Mudvayne (eller åtminstone två av dem) blev Hellyeah.
Ett av de råaste banden som funnits i mitt liv blev white trash-countrymusik.
What. The. Fudge.

Jag är... chockad. Och besviken.

Vet inte om jag kommer kunna uppskatta varken låten jag haft med Hellyeah eller Mudvayne på samma sätt nu.

Hatar när sånt händer.

Mudvayne vinner i alla fall när det kommer till kvalitet.

... Var bara det, blev så mindfucked att jag var tvungen att dela med mig.

Musiken får känna åt mig, för jag orkar inte.

Så länge hjärtat mitt slår
Så minns jag dig när
Du stack ett hål
I min kevlarsjäl
Och så blev du mitt sår
Och jag blöder ihjäl
Kom gör ett hål
I min kevlarsjäl

(Din dröm är min nu.)

Look in my eyes, you're killing me

Hade ärligt talat glömt bort hur ont det gör när man är trasig på det här viset.
Hur varje andetag är jobbigare än det föregående.
Hur tung man blir av ångestklumpen i magen.
Att det gör ont när hjärtat slår.
Att varje ögonblick verkligheten gör sig påmind är som en knytnäve i ansiktet.

Och just i detta nu, spelar det ingen som helst roll ifall det blir bra igen, för det enda som existerar i min värld är att vi inte är vi längre. Att jag inte är bra nog. Att vi gjorde fel och måste börja om. Och i och med det, ta slut först.

Jag har känt mig döende sedan jag satte mig i bilen och åkte till tonårsrummet av ångest, sedan jag lämnade det vi var och hade.

Men värst av allt är nog ändå att det inte verkar röra dig i ryggen alls. Att du inte lider som jag.

En del av mig förstår det här, håller till och med med om att det är rätt väg att gå, men den delen av mig badar i stormiga vågor av ångest och smärta nu, drunknar i sorg över att ha förlorat sin andra hälft. Jag trodde att vi kunde kämpa tillsammans, trots all skit vi båda bär på, att det skulle stärka oss till slut... Men min naivitet slog visst till igen, för verkligheten är att du inte orkar. Du orkar inte vara min längre, trots viljan, för du känner inte för mig som en pojkvän "borde".

Vilket måste betyda att jag inte är bra nog.
För jag hittar ingen annan förklaring.

Jag väntar här, på att du ska väcka mig ur den här mardrömmen, bygger upp en mur omkring mig, för att fungera överhuvudtaget.

Jag måste återgå till verklighetsbortkoppling, för tårarna slutar inte annars.

Is that how you drowned all your witches?

Vill egentligen bara länka låtar, alla låtar som är mitt livs bakgrundsmusik nu för tiden... Men, det är väl egentligen meningen att man ska skriva. Att en ska skriva. Jag växlar mellan att skriva man och en, beroende på hur vaken jag är. Det ena är invant sedan många år tillbaka, det andra något jag försöker med för att vara respektfull. Dock kan det slinka in en och annan man här och var, tar någon illa upp är det absolut inte min mening. Konstigt egentligen, hur språk byggs upp, rivs ner, ändras om och sätts ihop igen.
Jag minns att jag en gång fick en tanke i huvudet som vägrade lämna mig ifred, så jag var tvungen att googla till slut för att kunna släppa det, och det var "vilket ord har flest konsonanter i rad?", kom fram till att ett av dem är "irkutskskt", betydelsen är att det är något som är typiskt för staden Irkutsk, som jag tror ligger i Ryssland. Är dock inte säker, och orkar inte ta reda på det nu, även om det är hur lätt som helst att göra det. Det tog mig någon minut att lyckas uttala det, men nu är det ett av mina favoritord att säga... Bra info, mycket viktig sådan. Sånt man...en!...verkligen vill veta om mig.
Passerade nyligen 5-årsjubileet av mitt namnbyte. På tal om asfalt och sådär.

Vet inte ens varför jag skriver ett nytt inlägg här, kom åt internet på datorn för första gången sedan flytten, så det blev väl lite av en ritualgrej. Kolla alla sidor, skriva i bloggen...

Ska in till stan imorgon, med mor, vi ska kolla på skor. Eventuellt köpa också. Har typ ont i mina fötter hela tiden, eller ja, i alla fall om jag står mer än 10 minuter eller går och så. Väldigt irriterande, och det är oavsett om jag har skor på mig eller inte, men nya behövs i alla fall. Hatar att handla skor, mina fötter är så jobbiga att passa in i skor. Rent längdmässigt kan jag ha 41, men p.g.a. vidden och tjockleken på dem (samt att jag får panik om jag inte kan vicka på tårna) behöver jag 42-43, i de jag har nu står det till och med 44. Det är små 44:or, men ändå. Vill ha skateskor, allt annat får jag skoskav av, men jag vet inte hur mycket stöd de ger egentligen. Vi får se.

Snart april... tiden bara går. Tror inte jag kommer hinna fixa min samhällskunskap, vilket inte förvånar mig egentligen, jag är och har alltid varit bäst på att förstöra för mig själv. Mitt alternativ är att återvända till (någon) folkhögskola och plugga samhällskunskap, historia och svenska 3, vilket egentligen är överkomligt. Det enda kruxet är att jag inte är berättigad mer CSN på gymnasienivå, så jag måste jobba samtidigt... Eller något. Ordnar sig väl, men jag är rätt trött på att inte ha "tagit studenten"... Känner mig misslyckad på något vänster, även om mitt värde inte ligger i betyg eller så.

Igår, eller ja, i förrgår egentligen, hade jag ångest hela dagen. Det var länge sedan det var så, överrumplade mig verkligen. Var rätt låg idag (igår) också och det blev inte bättre av att komma hem efter jobbet... Går inte in på det, för jag tror det är rätt lugnt nu, men det har varit energikrävande dagar det senaste. I slutet av en veckas sjukdom dessutom. Fint.

Har verkligen ordbajsat ser jag nu, ska skona eventuella ögon som läser mina rader och avsluta för idag.

... Because Providence she don't live here anymore.

Yeeeah... nope.

När man varit bortskämd med flera "uppåt-veckor" i rad känns ångestsläggan så mycket värre... lamslagen och illamående är jag ihopkrupen i soffan och väntar ut stormen inombords. Det plus att jag inte är helt frisk än gör mig oduglig gällande jobb, så jag tycker att den här dagen kan vara över redan nu. Jag kan inte hantera sådana här svängningar. Jag hinner inte med.

Ofattbart

Sitter i min säng och lyssnar på musik... Eller, det är nog snarare så att jag hör den. Sedan igår har både jag och min pappa + hans sida av släkten varit i chock. Pappas bror Tony dog igår. Helt oväntat. Utan förvarning. Utan anledning. Det är så absurt... och smärtsamt. Sorgen kommer i vågor, och mellan vågorna är det bara tomt. Bedövat.

Att se familjemedlemmars smärta och sorg... att veta att mina kusiner har förlorat sin far, att deras mor förlorat sin make... att pappa och hans systrar förlorat ännu en bror och att farfar förlorat ännu en son (pappas äldsta bror Eddie gick bort 1980)... Vi andra har förlorat en farbror/morbror, flera har förlorat sin kusin, sin vän...
Det är påtaglig sorg och den har dragit ett mörkt moln över allt annat som händer.

Jag och Johnny är mitt i en flytt, och har månadsdag, men jag kommer inte ur den här bubblan och är därför inte särskilt närvarande alls.

Det är väldigt tungt nu, jag vet inte riktigt vad man kan säga mer än så. Det är fucked up att det här har hänt. Jag går från ilska till sorg till någon slags bortdomnad om vartannat. Livet vänds upp och ned på ett ögonblick.

Helvete.

Wake up call

Så att... tack vare väldigt kloka människor i mitt liv som alltid finns där och hjälper any way they can, har jag kommit fram till att jag inte kommer komma någonstans med mig själv eller mitt liv om jag inte tar tag i allt samtidigt.
Jag måste fixa både min psykiska och fysiska hälsa. Och de går hand i hand. Och därför måste jag offra min sanity ett tag för att någonsin kunna må bra. Måste stå ut med obehag nu om jag vill kunna vara bekväm i framtiden. Kan inte göra saker för stunden, måste bygga en grund som håller sen också.

It's gonna be hell, men det är mitt enda alternativ.

Första steget blir att ringa och boka tider till både läkare och psykolog på vårdcentralen. Måste veta om min kropp är okej efter all medicin och hur det är hälsomässigt med tanke på min vikt och sådär.
Och jag har a f*ckload att ta itu med psykiskt, som min skeva kroppsbild och min rädsla att släppa in människor som betyder mycket för mig bland annat.

Jag kommer inte tycka att jag har tid men det är bullshit, för jag vet att det är en ursäkt för att jag inte vill utsättas för jobbiga saker. Men jag måste. Nu.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har så fina och kloka vänner i mitt liv som får mig att se saker ur nya perspektiv när jag har låst fast trots att andra försöker hjälpa. Ni är guld värda. Allihop. Men jag har insett nu vad som krävs av mig. And even if it kills me it'll be worth it.

Antemasque

Drog ner albumet för några dagar sedan (f.d Mars Volta, typ) men har inte lyssnat förrän nu. Första låten, 4AM, har jag haft på datorn ett tag dock, sjukt skön! Hoppas de kommer till Sverige. Skulle vara så awesome att se/höra dem live.

And now for something completely different!

Tränade en gång förra veckan, och hamnade i en ganska jobbig dipp i slutet på veckan, så jag åt skitsaker hela helgen istället för en dag. Låg på samma vikt som veckan innan, eller något hekto mer, det är verkligen skitsegt att det inte verkar hända något. Motivationen sinar to say the least, i och med att jag inte kan komma ifrån vad spegeln/vågen säger spelar det ingen större roll att jag orkar mer och mår bättre av träningen. Det syns inte kroppsligt och då vill jag ge upp, för vem jag än försöker lura är sanningen att jag inte vill vara såhär stor. Vill inte vara stor alls. Kurvig har jag alltid varit, men jag kan inte acceptera min kropp som stor. Trots all pepp man får via instagram på alla underbart fina kvinnor som är "plus size" på olika sätt... så kan jag inte ge mig själv samma "godkänt-stämpel". Stört.
Ska lägga upp en bild här, på hur jag såg ut när jag var 19, tror jag... 18 eller 19 i alla fall, hur som helst, jag minns att jag tyckte att jag var tjock där. Nu ser jag det som smal, för att vara jag. Visar bara hur skev min kroppsbild är. Och den är sådär underbart hemskt redigerad i Paint, deal with it.

Här var jag alltså tjock. Enligt mig. Som jag ser det nu är det där ett ouppnåeligt mål, jag kommer aldrig vara så smal igen och jag blir så frustrerad över att min hjärna var lika dum då som nu. Som jämförelse ska jag slänga upp en liknande bild från hur det är nu, 4 år senare...

Fyra år senare - trettio kilo senare.

Jag kan liksom bara inte förlåta mig själv, och när allt handlar om spegelbilden men ingenting händer är det väldigt svårt att fortsätta med träningen och att inte äta skit hela tiden. Speciellt med mina ups and downs hela tiden, jag hänger inte med längre.

Hittills har jag inte kunnat träna den här veckan p.g.a. nackspärr. Mindre kul.

Jag och min skeva kroppsbild ska gå och lägga oss nu och tjura i alla fall.
Godnatt.

How to completely disappear

Lyssnar på Atoms for Peace och njuter av Thom Yorkes melankoliska stämma och den på något sätt kaotiska men harmoniska musiken. Hamnar i mitt rum på internatet och i Afrika när jag lyssnar på dem. De var på repeat hela den vintern i princip.

Jag, eller vi. har lyckats vända på dygnet igen. Somnade runt 3 förra natten, vaknade typ 15 och somnade igen strax efter 19. Vaknade runt 22 och ska försöka sova igen nu... Får ställa alarm och tvinga upp mig själv imorgon, hålla tröttheten borta med koffein och träning.

Ugh.

Börjar jobba på onsdag. Ska till Linköping då. Spännande.

Anyhow, tröttheten har slagit till, bäst att passa på.

I'm all out of words.

Lördagsuppdatering! På en söndag...

Antal träningspass: 3 (2x 2 km + styrka, 1x 1 km + lite styrka)
Lutning: 10-20
Hastighet: 2,0-5,0 (beroende på låt i bakgrunden, ju långsammare desto mer större lutning)
Vikt: 121 kg (-1kg sedan förra veckan)
Mål: - Fortsätta med tre pass i veckan
- Börja jogga lite smått
- Äta mer proteiner
- Orka mer styrka
Övrigt: - När jag började träna i Linköping i höstas kunde jag inte göra en enda armhävning, mina armar bar inte, nu kan jag göra åtminstone fem i rad (kör armhävningar mot dörr/vägg för att bygga muskler, mina fem i rad var "vanliga" knästående armhävningar).
- Orkar fler situps i rad.
- Återhämtar mig relativt kvickt gällande andning och puls.
- Synlig skillnad på vissa muskelgrupper.
- Jämn i humöret.
- Knappt något sötsug.
- Ingen skillnad på kläder än, men hoppas att det ger med sig snart.

Uppdaterar om en vecka :)

Utslagen

Klev precis av löpbandet och är i princip död. Jag kör intervaller nu för tiden och anpassar hastigheten efter vilken låt som är på just då (kör VH1) och lutningen efter hastigheten, det är alltid minst 10 och som mest går den upp till 20 vilket besöktes ett par gånger idag. Känns som att hela min kropp brinner. Inte i musklerna så mycket men min hud! Hursomhelst, det blev två kilometer idag (brukar köra en, men både idag och i måndags fuskade jag med chips och glass, så jag får sona!), låter inte mycket egentligen men det är konstant uppförsbacke så det tar sin tid. Försöker inte slå någon tid utan lägger fokus på att få upp pulsen. Då det blev joggning den sista minuten var min puls uppe i över 200. Men jag återhämtar mig relativt kvickt nu; trodde att jag skulle svimma när jag klev av och illamåendet satte in direkt men nu, några minuter senare är jag bara härligt slut. Ska dricka lite vatten och köra styrka, efter det blir det mat! :)

Händelserik dag!

Indeed!

Vi har efter flera dagar utav "ska vi göra det idag?" äntligen sprättat upp mina isydda dreadsextensions då de förmodligen orsakat kli i våra huvuden. Och så har vi varit och kollat på OCH skaffat lägenhet i Gamleby. (!!!)

HAH. Ja, faktiskt. Vi ska bo i en lägenhet jag och mamma bodde i för 19 år sedan. Exakt samma. Rätt awesome. Sååå det blir flytt (igen) sista helgen i februari. Asfin lägenhet, 2 r.o.k, sjukt nice.

Sen börjar Johnny sin utbildning och jag börjat mitt jobb via Sensus. Iz najz.

Det blev två träningstillfällen den här veckan, och jag har tydligen gått upp ett kilo, känns inte jätteroligt men då jag kör en del styrka hoppas/tror jag att det är därför. Kan behöva gå upp i muskelmassa innan jag "går ner" rent fettmässigt. Känns ändå jobbigt när siffrorna på vågen går åt fel håll, men det blir nog bra till slut.

Nu ska vi kolla på Grimm och sedan sova.
Ny dag och vecka imorgon, blir både viktiga samtal och besök till viktiga platser och eventuella viktiga inköp i veckan. Let's do it! ^-^

Mweheheh

Sååå, jag uppdaterade inte förra helgen, men förra veckan blev det inget gjort alls när det kom till träning så jag kände att det var onödigt. Hade i alla fall gått ner 4 hg, men det är skitsamma, uppdaterar om vikt och träning på lördag. Imorgon alltså.

Ville mest ladda upp den här bilden, så varsågoda, världens mest onödiga inlägg! :D

Lycka till med fredagen, om ni nu är skrockfulla. Pöss!

Lördagsuppdateringen!

Kort och koncist:

Antal träningspass: 1 (dåligt, men den här veckan har varit helt uppochner, ska köra ordentligt nästa vecka igen!)
Vikt: 120,9 kg (11 hekto lättare sedan förra lördagen, känns gött och gör att jag inte har lika dåligt samvete över träningen...)
Mål: Träna mer och skära ner på kolhydraterna i vardagen.
Övrigt: Sjuk PMS i några dagar, är ilsk och otrevlig, vill vara för mig själv och gör inget annat än kollar på Dance Moms, MEN: jag tröstäter inte. Det har aldrig hänt förr. Åt ostbågar och lite godis igår, men suget efter det är i princip noll. Åt det för att det var fredag, men tror helt klart att jag kommer kunna strunta i fredagsmys snart, kanske inte varje fredag, men ändå. Skippa någon gång sådär. Framgång!

Uppdaterar om en vecka igen! :)

Hej sömnproblem!

Haft en störd dygnsrytm hela veckan, sov knappt fyra timmar föregående natt, var vaken till 15 ungefär och sov ett par timmar, har varit vaken sedan dess och är inte trött... Har tillbringat större delen av min vakna tid åt att se på Dance Moms. Har dessutom varit väldigt off och sur idag. Lättirriterad och på gränsen till att få raseriutbrott för minsta lilla... PMS för första gången utan meds på fyra år, det är jobbigare än jag minns det. Vet att jag hade kort stubin förr, men att det kändes så här jobbigt har jag visst lyckats förtränga. Det är verkligen på gott och ont det här med att känna saker igen.

Träningen har blivit lidande den här veckan. Skulle tränat i måndags, men trodde jag höll på att bli sjuk igen, så jag avvaktade till tisdagen och tränade då. Orkade knappt min kilometer på löpbandet, körde ingen styrka och idag har jag varit på alldeles för dåligt humör för att göra annat än ligga i sängen och vara ifred. Tänker att jag får köra i morgon, både kondition och styrka.

Ligger i mitt gamla rum, lyssnar på albumet "La Chambre D'echo" av Sopor Aeternus & The Ensemble of Shadows, väldigt mysigt album faktiskt. Har börjat smyga mig tillbaka till musik jag lyssnade på för 5-6 år sedan. Cradle of Filth är inräknade där. Metalträsket typ. SA brukar jag komma tillbaka till varje vinter dock, det är något med kylan och mörkret som gör att det passar så bra.

Jag funderar på att köpa Bio-oil, i hopp om att den ska hjälpa mina bristningar läka snabbare. Står inte ut med dessa streck på min kropp, en del illröda, nästan lila på vissa ställen... Andra har bleknat men är så breda att det känns som gropar i huden. Det känns äckligt och jag blir ledsen av att se dem. Jag vet att alla har bristningar, i princip alla tonårstjejer får dem, men då är det oftast vid höfterna och kanske på låren och brösten... Jag ser ut som att jag har fött fyra barn, min mage är full av bristningar och de deprimerar mig; jag har aldrig fött barn. Jag tycker inte heller om att mina armar/mitt gäddhäng har börjat få dem, jag är väldigt osäker på min kropp, har väldigt dålig självbild, och till stor del är den skev. Men att ha dessa märken på hela kroppen hjälper mig verkligen inte på något sätt att acceptera min kropp som jag aldrig varit nöjd med. Många dagar skulle jag utan tvekan lägga mig under knivar för både det ena och det andra, men jag vet att det mesta sitter i mitt huvud, att det är där jag behöver "skära" för att känna mig bra. Dock ser jag inte hur små hjälpmedel skulle vara så fel, finns relativt billigt att köpa online, får se.

Jag har brottats med jobbiga tankar idag, det är frustrerande att de fortfarande finns hos mig, att jag inte ändrats sedan tonåren. Eller, okej, det är lögn, för nu står jag emot av logiska skäl som att det inte kommer hjälpa på något sätt att ge in för sådana tankar. Men att de överhuvudtaget existerar gör mig ledsen.

Fredag nu, officiellt, vilket betyder att jag får äta vad jag vill. Men jag har halsbränna och sura uppstötningar och vill mest sova... Känner att mina tankegångar inte riktigt har någon röd tråd längre, ska ge sömnen ett försök och hoppas på en bättre dag när jag vaknar.

Ska skriva ett mer utförligt inlägg om min skeva kroppsbild någon gång, med bilder som visar just hur sjukt det är. Stör mig så mycket på att jag inte kunde vara nöjd med mig själv då... Känns bara omöjligt att bli det nu liksom. Även om siffrorna på vågen och klädstorlekar inte mäter ens värde på något sätt. Ugh. Jag är bara trött på att vara stor. Och det är fucked up. Sorgligt. Bajs, nu slutar jag skriva. Hejdå.

Sweat baby sweat

Bestämde mig för att väga mig idag, ligger på exakt 122 kg nu, har gått upp 4 hg igen, men det spelar ingen större roll, igår var det ändå fredag. Håller mig i alla fall till fredagsmys och känner inte överdrivet stort sug övriga dagar, vilket är väldigt skönt, äter inte heller kopiösa mängder när jag väl "får"/kan. Jag har dessutom haft underskott av östrogen sedan början av sommaren (det håller dock på att fixa sig i samband med träning och att jag slutat med medicinen) vilket också gör att jag bygger muskelmassa lättare (som i sin tur väger mer än fett) Så, all in all; progress!

Klev av löpbandet för ett par minuter sedan. Blev en kilometer i varierande uppförsbacke i takt till låtar från VH1s We love the 90's-lista som var på, samt nedvarvning på en minut ungefär. Tog mycket hårdare att köra intervaller på det sättet än när jag i förrgår körde en km på samma hastighet och lutning hela tiden. Körde lite hantlar de första 3-4 minuterna också och ska köra lite styrka nu. Mage, rygg, ben och bröst/armar.

Sen blir det mat och dusch.

Jag tänker bevisa för alla, inklusive mig själv att jag kan göra det här; gå ner i vikt och bli hälsosammare UTAN att lägga mig under kniven.

You're just an empty cage, girl, if you kill the bird.

Idag dök det upp en panikångestattack. Jag har inte varit med om någon så pass intensiv på nästan två år. Vet inte ens om det var så illa då... Jag kunde inte sluta hyperventilera och kroppen krampade. Kände hur hela jag sakta domnade bort och det rann både tårar och snor och saliv. Jag var helt förstörd. Är fortfarande helt slut i kroppen, känner mig öm och stel och fryser trots flera lager. Ska försöka peta i mig något matliknande och sen kolla på serier i väntan på att Johnny ska komma tillbaka från stan.

Vi är på västkusten och är kattvakter åt hans farmor, vi skulle åkt in till Göteborg idag, men jag kaosade totalt, så han åkte in själv och jag har inte gjort mycket alls... Minns inte riktigt hur jag fördrivit tiden mer än att jag suttit vid datorn sedan han drog. Väldigt jobbig dag. Känner mig som en besvikelse som förstör planer också. Det är inte första gången mitt mående förstör hela dagar... Är innerligt trött på det.

Jag har gått ner 3,5 kg ungefär, har inte gjort något särskilt... Var rejält sjuk en vecka, det gjorde väl sitt, och det i sin tur krympte min magsäck så jag äter inte lika mycket. Plus att jag endast äter "dåliga" saker en gång i veckan. Men det hjälpte inte när jag mötte spegelbilden idag ändå.

Känns som att jag förlorar hur jag än gör. Är bara trött. Väldigt trött.

... jag orkar inte.

Jag orkar inte med diskussioner mellan två personer som är lika envisa och inte backar i första taget, speciellt inte när ämnet som diskuteras är mig, och min kropp/vikt/hälsa. Jag tycker heller inte om när det sedan eskalerar och börjar handla om vem som älskar mig mest. Det är ingen fucking tävling! Det är dessutom två helt skilda relationer. Min far kommer aldrig älska mig som min pojkvän gör, och min pojkvän kommer aldrig kunna älska mig som min pappa gör. Men bådas kärlek är kärlek. Varför ska det vara så svårt att samtala utan att avbryta varandra eller höja rösten? Och VARFÖR slutar folk inte när personen det diskuteras om ber dem lägga av? Det är illa nog att man pratar om en person, om saker som rör personen, när denne sitter i samma rum. Önskar bara att båda kunde hålla käften, eller lära sig kommunicera med hyfs och respekt. Ingen har alla "rätta" svar på något, och olika åsikter om saker har all rätt i världen att existera, men kan man inte lägga fram sin utan att det ska bli diskussioner av det slaget bör man vara tyst. Speciellt när det gör att någon annan hamnar i mitten. Jag tänker inte välja sida, jag tänker fortsätta vara upprörd och sårad över att jag inte respekterades av de två män som påstår sig älska mig när jag bad dem sluta. Tack, verkligen. Och nej, jag bryr mig inte om ifall någon av parterna blir butthurt av det här.

Hammers are falling

Sitter/ligger i min säng (like that's news) med RHCPs album By the Way som sällskap, brottas med begynnande huvudvärk/migrän/vad-det-nu-är som jag fått stå med dagligen (och hela dagarna dessutom. Mer eller mindre i alla fall.) i en vecka typ? Jag har ingen koll på tid längre. Kan vara mer än en vecka eller mindre, varje dag känns som en evighet oavsett. Förmodligen en biverkning av att jag slutat med medicinen. Yes, jag har bestämt mig för att inte ta den mer. Alls. Vet inte när jag slutade exakt, bryr mig inte heller, jag vill bara vara av med skiten trots att det skrämmer mig.
Det är första gången på fyra år jag är utan den helt, jag skulle fylla 19 senaste gången jag var mig själv; utan tillsatser. Jag tror inte jag visste vem jag var då, och det har knappast ändrats nu. Jag har ingen aning om hur jag fungerar, vad jag är kapabel till eller hur jag mår egentligen. Jag känner mig ensam och övergiven av all slags trygghet. För fyra år sen vände jag mig till självskadandet i hopp om tröst, sen tog medicinen över den platsen... Nu är jag här, 23 år och mår sämre än någonsin förut, skillnaden är bara att jag inte har några som helst hjälpmedel. Jag står här utan rakblad och utan medicin. "Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö", typ.

Jag har ingen lust med något längre, har hittat tillbaka till musiken men gör mig själv besviken samtidigt, kritiserar bara hur jag låter och känner att jag inte kan göra låtarna rättvisa. Så det kommer gå käpprätt åt helvete också.

Brottas med tvivel och att vara otillräcklig.

Måste vara otroligt givande att läsa min blogg känner jag... säkert mycket roande att läsa om hur jag inte vill längre, att jag i princip givit upp, att jag inte duschar eller äter mer än en gång om dagen, att jag sakta men säkert tynar bort i depressionen. Kanske bör övergå till att skriva i min privata blogg istället, jag behöver ju inte tynga ner människor såhär i juletid och stress. Yeah, jag låter den här bloggen vara nu. Har alltid stängt ute människor ändå, won't really make a difference.

C ya.

Politik, trots att jag egentligen inte orkar

Jag tänker inte länka till inlägg eller artiklar eller listor fyllda av anledningar... Jag vädjar till sunt förnuft och hoppas mot förmodan att det fortfarande existerar sådant i Sverige. I'm done, och jag tvivlar på att ni någonsin kommer få se mig skriva om politik i min blogg igen, men det här med att SD kan bli största partiet känns verkligen så surrealistiskt att jag inte kunde låta bli nu.

Jag är så innerligt trött på människor som röstar på SD för att de är ett parti som vågar ta upp invandringspolitiken, man får absolut tycka att det finns fel med den precis som med all annan politik. MEN det SD står för om man ser bortom deras "mod" att ta upp ett ämne som många andra ser förbi är skrämmande. Inte nog med att de inte håller sina vallöften och på så sätt lurat till sig röster, men vi har gång på gång fått bevis på att de som gör upp partiet inte bara är kritiska gentemot hur invandringen fungerar idag utan är renodlade rasister. Jag kan tänka mig att människor som röstat SD är trötta på att höra om alla anledningar till varför de inte bör rösta på dem eller alla paralleller till Nazityskland, men de finns där av en anledning. Har ni inte fattat det?
Alla ni som röstar på grund av missnöje, skärp er! Gör som så många före er gjort när något känts fel och kräv förändring, men inte genom att rösta fram rasisters och nazisters röst och allt de står för, utan genom att kräva att frågan bearbetas av ALLA partier, visa ert missnöje, använd ER röst utan att låta Hitlers lakejer få makten, för visst har vi kommit längre än så? Visst är det ingen med något som helst spår av vett innanför pannbenet som VILL se ett Sverige gå i Nazitysklands fotspår? Det finns mycket som inte fungerar i dagens samhälle, men det hjälper INGEN att rösta SD. Det kan verka som den lätta vägen, det enkla svaret, men vem har någonsin fått något av värde utan att jobba för det själv? Börja i din kommun, rösta på de som gör din röst hörd, som kan påverka åt dig, men rösta inte om du inte kan ställa dig bakom allt den personen i fråga tycker. Det är dags att vakna Sverige, vakna och rädda vårt land, vårt vackra, mångkulturella, rikt nyanserade land. Inte sen. NU!

Vill bara avsluta med att säga att jag inte tror att alla SDs väljare är elaka människor, fyllda av hat... faktum är att jag känner några och de är människor precis som jag. Men valen de gör skrämmer mig, och jag hoppas och ber att de ska få sina ögon öppnade angående vad det är de röstar ja till innan det är för sent.

Kylan blev min vän...

Igår, eller egentligen i natt, sjönk jag djupare än någonsin förut. Jag vill inte gå in på detaljer såhär öppet, men känner ändå något slags behov av att berätta att det är illa nu. Jag bryter ihop flera gånger i veckan, det känns som att min kropp sakta slutar fungera och jag känner mig uppbyggd av tårar och ångest. Om det här inte är botten på hålet jag hamnat i vet jag inte om jag överlever att falla djupare. Min ork och min vilja är slut.

Smärta

"...Jag existerar mest nu, har Johnny hos mig så jag är inte ensam, men det fattas mycket av livet. Jag battlar medicin också, har slutat ta min och försöker överleva abstinensen och att inte tänka katastroftankar om all ångest som väntar runt hörnet om jag ens tänker tanken på att göra något annat än sova typ. Funderar på om jag borde ta meds igen, en sänkt dos dock, för att underlätta vardagen men känner samtidigt att jag bara skjuter upp det jag går igenom nu i så fall. Har sakta börjat inse att det här kanske är allt livet har att erbjuda, eller snarare att det här är allt jag kommer kunna hantera av livet. Och det gör att livet inte lockar alls, för det var inte såhär jag hade tänkt mig det."

Bleh.

Abstinensen (eller som FASS säger; utsättningssymtom (då man inte kan bli beroende av Sertralin och därför inte uppleva abstinens (vilket jag säger är bullshit.))) ter sig i surrande ljud inuti huvudet när jag anstränger mig, yrsel/dålig balans som kan liknas vid en rejäl fylla samt flackande blick, illamående och försämrat korttidsminne (jag tappar ofta bort mig mitt i meningar och har svårt för att fokusera). Det suger röv och jag är otroligt trött på skiten. Jag är dock i princip lika trött på medicinen, så jag vill helst inte gå på den mer, men jag vet inte vilket som är värst. Jag saknar Linköping och folket där. Saknar att vara självständig. Jag är evigt tacksam att jag åter får bo hos mina föräldrar, missförstå mig inte, men när man väl har flyttat hemifrån är det inte världens roligaste grej att flytta tillbaka. Jag är trött på att inte göra något, men är samtidigt för trött/orkeslös för att göra något. Mindre kul. Det gör mig ont att se så många bekanta må dåligt, känna maktlösheten inför livets tvära svängar liksom...

Jag plockade upp gitarren häromdagen och plinkade lite... Det gick segt, delvis för att rösten inte riktigt bär och dels för att det är lite för kallt om fingrarna här för att kunna spela utan att bli stel.
Jag experimenterar med håret och har nu någon form av white trash-blondering i ett antal nyanser som ska bli lila förr eller senare, ska ta bilder på skiten i dagssljus om jag lyckas vara vaken under de få timmar då ljuset faktiskt existerar... Har inte riktigt fattat att det är december, då jag igår kunde gå mellan husen i bara handduk och tofflor... Men det är exakt tre veckor kvar till julafton, så jag ska ta och fundera ut julklappar till folk. Önskar att jag hade oändligt med pengar, för det finns många jag vill köpa till. As always.

Koständring och träning har gått och dött och jag väger mer än någonsin, har knappt kläder som passar och försöker hela tiden ignorera alla hjärnspöken som försöker säga till mig att jag borde svälta mig själv eller göra drastiska saker för att ändra på utseendet and so on... Jag har inte ork till att vara hälsosam på det sättet. Äter inte överdrivet mycket godis och sånt, åt mycket mer förr, men jag har en tendens att lägga på mig ändå. Sucks.

Ska avsluta med att klaga på mitt knä som gav upphov till rubriken till dagens inlägg. Det gör ont. Det var bara det jag hade att säga.

Rant over. Hajdo.

Day 5 (or 6) cold turkey a.k.a FRIDAYFRIDAYGOTTAGETDOWNONFRIDAY

Sååå... Jag har inte tagit min medicin på några dagar, tänkte att eftersom jag trappade ner från 200 till 100 kunde jag gå från 100 till 0. Kanske inte riktigt så det är tänkt, men vi får se hur det går. För tillfället är jag ganska seg i huvudet, blicken hänger inte med till 100%, balansen är fuckad och jag är lite lätt illamående. Lär gå tillbaka till 50mg snart, vill bara se hur pass illa det är med utsättningssymtom och sådär.

Idag var jag och the Mothership i Vvik och handlade (o)nödiga saker. Det var jobbigt att vara inne på Willy:s då folk hade en tendens att verkligen råstirra på en, förstår inte varför, går mig dock på nerverna. Lyckas självklart träffa på ett ex till ett ex där (gillar inte människan för fem öre) som självklart hälsade. Awkward stuff. Sen var det en som jobbade där som jag tror typ hälsade på mig, kunde inte komma på varför men kände igen människan ändå... Kom på till slut att det var en gammal bekant jag brukade hänga med när jag hängde med Vviksfolket för typ 3-4 år sen, grejen var att han på den tiden hade svart hår och inte halvlockigt blont hår som nu. Får skriva på FB och be om ursäkt för att jag inte hälsade tillbaka eller något. Hah.

Födelsedagen kom och gick och jag är nu för tiden 23 år. Åren går I guess. Var lite släkt här och firade, det var trevligt.

Minns inte mycket mer än så, folk har betett sig illa och lägenheten är överlämnad till en ny person, så Linköping är ett minne blott. Jag gör inte mycket om dagarna, finns inte mycket att göra häromkring. Det tynger mig men jag tror att jag och gitarren ska bli bättre vänner igen, så det kanske dyker upp nya covers eller egenskrivna låtar (man kan ju alltid hoppas) i framtiden.

Pojkvännen drar till Sthlm nästa helg och blir borta någon vecka, nyttigt med egentid, har jag fått för mig, ska i alla fall bli intressant att se hur jag mår på egen hand nu. Saknar att kunna göra saker, ta en promenad på 20 min (eller 5 om man ska med bussen) för att hänga med folk. Här är det dött. Västervik suger, stan är full av whitetrash och människor man bara inte vill ha i sitt liv. Ytterst få kvar som man en gång hängde med. Men ensamheten kanske är nyttig? I dunno.

Längtar efter en aning varmare temperaturer och dagar som inte bara duger.
Är så trött på att endast existera och ser ingen mening med livet om det här är det bästa man kan åstadkomma.
Kanske verkar onödigt deppigt, men om det här är allt så är jag rätt klar. Det var liksom inte såhär jag såg mitt liv, jag ville göra saker, uppleva saker, orka saker. Istället sover jag bort mitt liv och har en bra dag om jag lyckas vara vaken 8-10 timmar i sträck.

Träningen påbörjades och pausades inom loppet av en vecka, orken och motivationen gick och gömde sig. Som alltid. Jag AVSKYR att vara så låg och apatisk gentemot allt. Har ingen lust med något och lika fort som energin dyker upp försvinner den igen.

123 (ew) kg deprimerad mänsklig massa.
Inte mycket att ha, men jag existerar väl en dag till. Och en till efter den. Tills något händer. Tills jag får något att hända.

Blö. Here, have a picture of yours truly and a fucking awesome Friday.
Hajdohajdo.

Den ickeexisterande dygnsrytmen, tonårsrummet och tystnaden.

Jag sitter i min säng, min tonårssäng som stått här i den grå alkoven i säkert 10 år nu... Bredvid mig ligger pojkvännen och snarkar och vänder sig om vartannat. På andra sidan rummet står ett trumset intryckt mot väggen, påminner mig om svunna tider. Färgerna på väggarna och i taket får mig att känna mig som 15 igen. Mellan dessa väggar har det gråtits mängder av tårar, skrattas, funnits brustna hjärtan, kärlek, önskningar, hat, självskador, ångest, ångest, ångest och en hel del annat. Just nu sitter jag här som snart 23 och undrar hur mycket mer som ska kännas i det här rummet innan jag är färdig med det en gång för alla...

Flytten hit är påbörjad, när det väl satt igång med uppsägning och avslut av skola... då ville jag bara bort från Linköping, för det smärtar mig att inte ha lyckats med målen jag hade där. Det finns fortfarande en del saker jag måste göra där innan jag kan säga hejdå, men snart är jag isolerad Björnsholmsbo igen. Dock inte i det här rummet, och det är nog tur, för om nätterna viskar alla gamla minnen och gör mig illa till mods.

Det förvånar mig alltid hur tyst det är här, det finns inga ljud utöver de mina fingrar skapar mot tangenterna och de svaga snarkningarna. Öronbedövande. De första dygnen jag tillbringar här får mig alltid att förlora tidsuppfattningen. Föregående natt skulle jag vakna om 20 minuter och inte kunna somna förrän strax efter 9 någon gång... Nu har jag istället inte ens försökt somna, men sov till 15:30 på eftermiddagen och sen nästan fyra timmar till mellan 17:30 och 21:30. Hoppas att det bara är resterna av febern och förkylningen som tar ut sin rätt och att jag inte börjat få sömnproblem nu.

Jag tror att jag ska släcka ner nu, lägga mig till rätta och hoppas att sömnen infinner sig snart igen.
Hasta luego.

It's warping me

Sitter och försöker lugna mina nerver, lyssnar på RHCPs album One Hot Minute och puttar undan stressen så gott det går. Jag sa upp lägenheten igår och redan idag är det någon som vill komma och kolla, eller ja, han har ringt Kim, som sa det till mig nu. Var inte beredd på att det skulle vara så stort intresse, men jag sa att jag inte går med på besök förrän måndag. Jag och Johnny åker hem till föräldrarna på söndag och då ska vi ha med en hel del härifrån samt städa undan skit liksom... Så veckan som följer är det fritt fram för intresserade. Känns jobbigt, väldigt jobbigt, allt är så... verkligt nu. Det går fortare än jag hade trott... Det blir bara press som får mig att känna ångest vilket gör att jag stänger ner helt, produktivt värre.

Skulle åka in till stan idag, men jag tror inte det blir av, har ingen ork till något alls... Imorgon måste vi dock, om vi ska kunna halloweena på lördag. Ugh, inget känns bra längre... Vill bo i min säng tills allt är bra igen. Men det funkar inte så.

Tappade all motivation till att skriva nu också, så jag avslutar nu. Bye.

Som att en tung sten lyfts från mitt bröst...

Det gör ont, men det måste vara såhär just nu.

Det jag skrev om senast handlar helt enkelt om följande:
Jag har slutat på Valla och sagt upp min lägenhet, för jag ska flytta hem till Björnsholm för att fokusera på mig och mitt mående, komma på rätt köl igen och bli frisk för att kunna möta min framtid på stadiga ben.

Att säga hejdå till skolan känns hemskt, men jag tror inte att det är för alltid, så jag försöker se det som en paus. Att säga upp lägenheten känns också riktigt jobbigt, jag såg det här som mitt hem... Men det kommer nya möjligheter när det är rätt tillfälle för det.
Alltså flyttar jag, tillsammans med Johnny, till mina föräldrar, vi ska bo i klubbhuset mest (de ska fixa i ordning det så vi har mer utrymme än mitt tonårsrum, how sweet?) och jag ska fokusera på mitt mående, gå hos psykolog, träna, ge mig själv tid att läka, vila och hitta rätt igen. Johnny kommer väl sjukskriva sig på halvtid och söka halvtidsjobb. Det blir soc och allt sånt. Mindre kul, men det är mitt/vårt enda val just nu. Jag är ledsen men lättad, det är en skum känsla...

Det kommer vara konstigt att inte ha Linköping utanför dörren längre, men det är inte för alltid, intalar mig själv det hela tiden, men det är svårt.

Jag hatar att flytta, det är bland det värsta jag vet, dock har jag all hjälp jag behöver.

Men hur som helst handlar det här om att jag sjunkit väldigt långt ned rent psykiskt det senaste. Jag har hamnat i självdestruktivitet igen och har gråtit i princip varje dag nu i drygt en månad. Jag har ingen ork längre och behöver göra det här för min skull för att inte gå under helt.

Finns det frågor är de välkomna i kommentarerna så svarar jag så gott jag kan.

Linköping kommer bli mitt hem igen, jag vet bara inte när.

That's all.

Searching and I gotta know...

Det fortsätter dala nedåt. Jag har ingen ork längre. Mitt sociala liv är ickeexisterande och skolvärldens dörr stängs framför ansiktet på mig. Jag har fått fatta en del jobbiga beslut idag och det känns. Mycket. Det är svårt att acceptera att det inte blir som jag hade planerat och hoppats på. Men efter ett långt samtal med en av de mest visa personer jag känner, min far, känner jag ändå lite klarhet i kaoset och vet att jag har allt stöd och all kärlek jag behöver för att ta mig ur det här igen. Jag försöker släppa oron över att krascha totalt, men det är svårt. Det är svårt när jag minns så väl att jag varit så mycket bättre rent akademiskt och ansvarsmässigt än jag är nu. Det är svårt att tillåta mig själv att vara liten och orkeslös och att ge mig själv utrymmet och vilan jag behöver. Det är svårt att plötsligt känna. Jag är fortfarande rädd för att bli satt på mediciner igen, för jag är fast besluten att bli av med dem, trots att gamla mönster som ledde till dem till en början åter hittat mig. Det skrämmer mig att lämna livet jag byggt upp här. Även om det inte är för alltid. Det gör ont i mig att ännu inte kunna vara vuxen så som samhället tycker att jag bör vara.

Jag har inte tagit mina beslut officiellt än, så jag skriver inte ut dem här just nu.

Jag vet egentligen att det är lögner min hjärna hittar på när känslor av att vara värdelös och misslyckad greppar tag i mig, men det är svårt att tänka logiskt.

Jag fortsätter att existera, för mer än så kan jag inte. Inte nu.

Ångest och kaos.

Dagen sket sig, såklart, inget förvånar mig längre. Men det har jag redan skrivit om.
Skulle åka till stan för att ta ut pengar från Forex och handla lite på Netto (jag får bara äta godis/chips/sånt på fredagar/lördagar och som sockerberoende och efter den här helvetesveckan såg jag verkligen fram emot fredagsmys), åkte buss, det tog emot att vara utanför hemmets trygghet... Kommer dit, ser att de bytt öppettider (trots att vi kollade på nätet innan vi åkte), så de hade stängt och DÄR kom ångesten. Något enormt. Satt och tvingade tillbaka tårar och hysteriska snyftningar på bussen, gick snabbare än på länge från bussen hem, kastade av mig väskan och skorna, drämde igen sovrumsdörren och slängde mig i sängen och där brast det. Hyperventilerade och grät mig alldeles utmattad. Vi har knappt något att äta här, och pengarna är låsta på olika konton, det enda kontot som har kort... well, kortet har gått ut och fungerar inte längre, så det är otroligt jobbigt just nu. Är helt slut både fysiskt och psykiskt. Vill inte tänka på dagens händelser för tårarna är nära hela tiden. Orkar inte ha det såhär, jag orkar verkligen inte mer.

Is this how it's gonna be?

Känner mig så otroligt misslyckad. Tankar om att jag faktiskt lyckas på annat håll, i andra sammanhang blir till damm som yr omkring, som inte får något fäste... För hjärnan är full av hånskrattande, enorma hjärnspöken som basunerar ut hur misslyckad och dålig jag är.

Det här blir fjärde dagen av fem som jag inte går i skolan den här veckan. Jag går sönder inuti och ser allt jag kämpat för rinna ner i avloppet, inte vara värt mer än smutsen runtomkring, och jag låter det bara ske. Hur stoppar man ett skenande tåg när man inte ens har ork att klä på sig; när varenda kraftansträngning slutar i tårar och orkeslöshet bortom förståelse?

Det är som att mörkret för fem år sen har slukat mig igen, men den här gången ser jag inga alternativ som kan ta mig upp ur det, den här gången har jag redan försökt, men misslyckats.

Misslyckad. Kanske är det en berättigad känsla trots allt.

I'm getting tired and I need somewhere to begin...

Hej bloggen!
It's been a while... Mitt mående har dalat nedåt ett tag nu, tror inte det är medicinens "fel", utan snarare så att den minskade dosen låter mig känna saker igen. Jobbigt är det. Väldigt jobbigt. Jag klarar inte av att gå till skolan många dagar i veckan, hittills har jag varit där en gång den här veckan. Igår försökte jag men fick svårt att andas och riktigt hårda, djupa hjärtslag efter ungefär 20 meter, så jag vände om, kollapsade i hallen och började gråta. Idag skulle jag försöka på nytt, tog på mig ett par byxor som inte kändes rätt (det mesta jag äger är för litet, kommer till det senare i inlägget...) och vips så var ångesten där igen, öppnade upp en flod av tårar. Jag låg i sängen ett bra tag och grät och grät, förklarade för Johnny vad jag sörjde, varför allt gjorde så ont och var så slut sen att jag sov ett tag till. Natten till idag somnade jag vid 19:30 och sov hela natten. 11 timmars sömn och ändå sov jag ett par timmar till och sen ytterligare en timme på kvällen, jag är trött nu också och har huvudvärk... Huvudvärken finns där varenda dag också, vet inte vad den beror på, men jag finner bara ro när jag inte är vaken.
Ångesten bygger mycket på krav jag ställer på mig själv. När jag gick Tema foto och film fick jag veta att jag hade högsta omdömet, en fyra, jag hade rätt bra närvaro och gjorde det jag skulle, jobbade över när vi hade projekt och kämpade igenom ångest och dåliga dagar... Det var då. Förra året tror jag knappt jag fick en tvåa, jag frågade inte, för hintarna jag fick från några lärare tydde på att jag hade sänkts rätt mycket. Fritidsledarutbildningen ville inte ha mig då min närvaro sög. "Kämpa på och fixa det nästa läsår!" sa de... Yeah, well, nu sitter jag här, det är redan oktober och jag har ännu inte klarat av att vara i skolan en hel vecka. Det ser inte särskilt ljust ut alls och all skit som byggts upp under fyra år plus ångesten över att inte längre kunna prestera som jag kunde för ett par år sen tar ut sin rätt. Flera gånger om. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna fixa det här. Det känns inte som att mitt sista år på Valla kommer ge mig något alls utom ångest. Jag behöver fixa en enda kurs, och det är den jag har minst intresse i, jag vill mycket hellre räkna matte och ha engelska och svenska än skaffa den där samhällskunskapsbehörigheten... Presterar jag inte bra i skolan har jag inget vettigt att söka vidare på, och vad gör jag då? Jag vet inte ens vad jag vill plugga på universitetet. Jag vet inte ens OM jag vill plugga där. Eller någon annanstans för den delen. Men vad ska jag kunna jobba med? Jag får ångest av att behöva serva människor, så servitris, kassörska, busschaufför eller något sånt går bort på en gång. Jag klarar inte av ansvar för saker, vem anställer någon som är livrädd för allt? Jag vill helst av allt jobba hemifrån, skriva, slippa människor... Men det är inte möjligt och det är ingen hållbar levnad i längden, för jag blir aldrig bra om jag inte utsätter mig själv för saker. Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga. Allt jag vet är att jag är rädd och sörjer, varenda dag. Mina kuddar är blöta av tårar nästan varje morgon och jag är knappt vid liv förrän runt klockan 21:00. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag ligger efter med i skolan, och utöver det här krånglar CSN med mig. Har inte haft några egna pengar sen i maj och jag får ännu mer ångest av att leva på andra.
Jag var på Kvinnokliniken i mitten av september också, för att undersökas då jag inte haft någon mens sen i slutet på maj, och jag är inte gravid, för det har vi kollat upp fyra gånger sen i juli. De misstänkte PCOS och tog tester, jag fick svar igår och testerna visade ingenting, det enda de har att säga är att jag behöver gå ner i vikt. Något jag har varit medveten om större delen av mitt liv, men som det ser ut nu är jag för tjock för att ens kunna fungera som en "normal kvinna". Jag äter inte mycket, Johnny förstår inte ens hur jag kan fungera på så lågt energiintag. (Det gör jag väl inte egentligen, men you get the point,) Jag äter för stor mängd kolhydrater om man ser till hela intaget, men det är inga kopiösa mängder, jag äter inte bara kolhydrater heller, men ändå går jag upp i vikt i princip hela tiden. Mina bröst har gått från E-kupa till F/G-kupa vilket inte bara är ökad vikt utan ett helvete när man ska hitta bh:ar... Och gör man det kommer man inte billigt undan. Min mage har fler bristningar än någonsin, och även om min pojkvän påstår att den är proportionerlig till resten av min kropp lindrar inte det ångesten jag har över den. Mina lår och min röv är större också. Det i sin tur gör att de flesta av mina kläder sitter riktigt illa. Det är inte många dagar jag är nöjd över det som sitter på min kropp. Det är ännu färre dagar jag faktiskt känner mig fin. Jag orkar nästan aldrig göra mig i ordning längre, än mindre vistas bland folk om jag inte måste.
Säsongsdepression verkar inte stämma, för då blir man (oftast) låg på antingen hösten eller våren, jag är låg i stort sett hela året. Det är klart att det går upp och ner, men jag har ingen årstid som är värre egentligen. Jag brukar säga att våren är värst för mig, det är då jag är borta från skolan mest, men nu vet jag inte längre. Om det ska fortsätta så här kommer jag behöva sjukskriva mig för depression, gå ner till 50% eller sluta helt. Jag är så vilse, vet verkligen inte hur jag ska göra. Allt känns otroligt jobbigt. Jag orkar inte må såhär, inte samtidigt som jag har alla måsten och krav som viskar i mitt öra hur värdelös jag är. Medicinen vägrar jag höja igen, det är bara att skjuta upp allt det här till sen, tänker inte heller sätta in någon ny medicin mot ångest eller något. Jag ska vara medicinfri. Men det skrämmer mig om min vardag ser ut såhär. Om det här är mitt liv utan medicin. I just don't know anymore.

I'm out. Bye.

En somrig uppdatering från den mörknande höstens hörn...

Tänkte försöka minnas min sommar lite mer i detalj, berätta vad som gjorts och upplevts... Kollade precis när jag skrev om vardagen senast, det var innan jag ens åkte till Borås, så vi tar det därifrån.

Efter många timmar i telefon, några på Skype, hundatals sms och en hel del tid på Facebookchatten satte jag mig på en buss till Borås, för att träffa människan jag fallit för; Johnny, aka Scheissnormal, han som fångat mitt hjärta helt och som jag visste var rätt för mig. På riktigt den här gången. Efter ungefär tre timmar och de sista 10-15 minuterna i telefon med honom svängde bussen in på Borås Resecentrum och där satt han, på ryggstödet av en bänk, och väntade. Nervositeten var inte så jobbig eftersom vi pratat tills att jag reste mig från sätet på bussen. Jag sa glatt "Hej!" och hämtade min väska, sen försvann det mesta runtom, men jag tror vi stod mitt bland folk som skulle på och av bussen, jag var dock upptagen med att inse att hans läppar var trycka mot mina och att jag äntligen var i hans famn. Efter fler pussar och kramar började vi bege oss. Vår promenad hem till honom tog mycket längre tid än den kunde ha gjort, vi gick hand i hand och min väska var rätt tung att dra på... Borås är gjort av backar, som alltid verkar gå uppför när man verkligen inte orkar, men han tog väskan åt mig sen. Vi stannade på Netto för att inhandla diverse saker eftersom vi har (hade snarare) rätt skild smak gällande mat. Vi retades med varandra i affären och var lite hyper båda två, men jag hade inte en tanke på andra runtomkring, för jag var äntligen hos honom. My knight of weirdness and the occult. Efteråt satt vi på asfalten utanför ett tag och gosade, vilket gjorde att vi fick många blickar från passerande bilar och bussar. Vi stannade till vid en lekplats också, Johnny gungade en stund och jag puttade fart, sen blev det mer pussar och kramar. Väl hemma hos honom dumpade jag min skit så fort vi klivit in och dog på hans golv ett tag. Det har varit en varm sommar.
     Jag ska inte gå in på varenda liten detalj, för då lär det här bli en roman, men vi har haft otroligt kul ihop. Vi har hunnit med att gå på fest, se Ken Ring live på Torsdagskvällen (han körde sin cover på Bo Kaspers Orkesterlåten, det var rätt mäktigt), kolla på när folk har tränat utomhus till peppande musik i stadsparken, äta sushi, mjukglass, pizza, höra riktigt skön lokal livemusik, träffa My och John, bada i en liten sjö, äta på Jensens i samband med att fira Kiwi, gå på Emmaus och rota, köpa koppel, åka på Dayviews/BDB-träff i Göteborg, träffa/umgås med Susu där, vara sådär jobbigt/gulligt/äckligt/underbart nykära, steka mängder av pannkakor, jag hann till och med ha urinvägsinfektion och gå på antibiotika! Jag har knappast nämnt allt, but you get the picture.
     Efter det åkte vi till Linköping där mamma hämtade oss med bilen och vi hängde i Björnsholm ett par veckor. Några dagar med mamma och pappa som inkluderade Västervikstrippar och bad i både Överum och Odensvi, sen åkte de iväg till Halmstad, så vi hade hand om damphunden och led några dagar... Han är extremt påfrestande, den lilla krokodilen. När mamma och pappa kom tillbaka betydde det även Englandsbesök i form av min moster Hilary, det i sin tur betydde badtillfällen lite här och var och sightseeing av Västervik som faktiskt är vackert på sommaren. Vi bodde då i klubbhuset så Hilary kunde ha mitt rum. Vi bäddade riktigt mysigt där inne och kollade på skräckfilmer varje kväll. När det var dags för Hilary att åka hem åkte vi hem till mig här i Ryd och samlade oss (eller mig) inför skolstarten. Johnny hängde med första dagen och efter upprop och allt var överstökat åkte vi ner på stan med Emil och Franji också, det blev lite shopping, fika, dampande i ett fotobås och till sist mat på Subway. Det har dansats lite också, och mer ska det bli. Just för tillfället är jag ensam, Johnny åkte hem för en vecka sen i morgon och det har varit så otroligt tomt och väldigt jobbigt stundvis. Att umgås med någon 24/7 i nästan två månader och sen plötsligt vara on your own... Nej tack. Som tur är kommer han snart hit igen, och det dröjer inte lång tid innan han också är Linköpingsbo. Det har varit en riktigt härlig sommar, jag har fått nya vänner och gjort roliga saker, men framförallt har jag hittat kärleken, någon jag älskar och som älskar mig tillbaka. Någon som kompletterar mig på ett sätt ingen gjort tidigare och det är så jag summerar sommaren 2014.

Avslutar med att säga att jag i dag fick reda på att jag har klarat Ma 2, så det har varit en bra dag! Slarvfel som vanligt, men jag är i alla fall godkänd. Nöjd Bex. Puss!

Dagens tips, dagens tips, lalalalala dagens tips!

Dagens tips!
Om du vill lyssna på musik utan texter som stör, lyssna då på Maybeshewills album I Was Here For A Moment, Then I Was Gone. För det är bra.
Dagens tips, dagens tips, lalalalala dagens tips!

Seriöst dock. Introt är gudomligt vackert. Och när det går över i början av Take This To Heart påminner det lite om tongångar jag hört hos Extol tidigare, väcker upp melankoli och fortsätter helt enkelt vara fantastiskt bra rakt igenom. Rekommenderar att lyssna på hela albumet från början till slut, jag gjorde det tidigare i dag och märkte sällan när det var låtbyte. Skickligt sammansatt album, stråkarna tillför det hjärtskärande sorgsna men vackra. Helt klart ett album som får följa med mig in i höstmörkret!

I övrigt har jag haft en lugn helg, har pluggat matte för att fixa provet jag har i morgon (måndag alltså, har inte gått och lagt mig än). Det är det där irriterande provet jag inte klarade i början på sommaren, men nu känner jag att jag har bättre koll. Ska sluta stressa igenom prov också, blir bara slarviga och onödiga fel då. Har haft hjälp av min fina som identifierat att jag gör en del steg i huvudet utan att tänka på det, så jag ska försöka minnas att redovisa mina uträkningar mer utförligt nu.
I morgon (= i dag egentligen) börjar jag även på Ma 3-kursen, känns lite läskigt, har inte fått hem min bok än dock, så jag hoppas den dyker upp i början på veckan så jag inte hamnar efter.

CSN dummar sig och vill ha in fler papper, så jag ska försöka få tag på Barbro eller Petra i morgon och be om hjälp. Skolan måste intyga saker. Inte roligt att vara utan pengar, speciellt inte när man måste införskaffa kurslitteratur... Behöver köpa en bok i samhällskunskap, men den kostar 400 kronor. Hoppas CSN-beslutet fattas snart så jag kan vara i fas med allt som har med skola att göra.

Kom precis på att jag glömt ta min medicin i dag, trots påminnelse från Johnny. Fy på mig! Får ta den nu och gå och lägga mig. Ska upp om lite drygt fem timmar. Inte ens i närheten av tillräckligt mycket sömn, men jag har en kort dag på tisdag och sovmorgon på onsdag, så jag ska nog lyckas ta igen mig.

Jag saknar min pojkvän otroligt mycket för övrigt, vi har inte ens varit ifrån varandra en vecka men det är mer än nog ändå!

September är en ganska händelserik månad för övrigt... I helgen som kommer händer det grejer, och helgen efter det är det Valla rave, sen fyller mamma år den 17:e och jag ska till gyn. den 18:e. All this planned and it's just the first of the month. Bah.

ANYHOW.
Jag måste sova nu.
HEJDÅ.
...
Puss till Johnny också, för han är min. ^-^

Och så passerade sommaren.

Har inte bloggat på rätt länge nu, skolan är igång igen (första veckan snart avklarad... typ) och jag är en lycklig människa.

Tänkte dra de viktigaste händelserna lite snabbt och sen återgå till kladdkakan, Miranda och mitt eminenta sällskap.

1. Träffade Johnny.
För några månader sen hittade jag en random snubbe på Dayviews, vi stalkade varandra lite och pratade i telefon massor (sammanlagt en hel arbetsvecka på en månad) och till slut åkte jag till Borås (som jag skrivit förut) för att träffa människan. Vi är mycket lyckliga tillsammans och han ska flytta till Linköping = Bex is happy face. Men seriöst, han är allt jag någonsin velat ha, han ger mig så otroligt mycket kärlek, respekt och omtanke. Det är otroligt hur synkade vi är också, på alla plan. Sen att han är hur fin som helst att titta på är bara en ren bonus! (Han kom för övrigt precis in i rummet och såg mycket pillemarisk ut, men vägrar säga vad han har gjort... Det ska vara någon form av överraskning i alla fall. Probably adorable, allt han gör är kinda adorable.)

2. Medicin.
Jag har sen ett par veckor tillbaka trappat ner Sertralin. Går på halva dosen nu och ska göra det typ en månad till, sen går jag ner på 50mg och till slut 25mg för att sen vara av med skiten. Samtalade med läkare idag om nedtrappningen så han är med på planen också. Känns sjukt skönt! Läskigt också, har varit Bex på medicin i nästan fyra år nu, så jag har ingen aning om vem jag är utan meds. Ska börja med samtal också, så det känns mest bra i alla fall. Oroar mig såklart för att jag inte ska fungera utan, men hittills har den enda skillnaden varit att jag är känsligare, på gott och ont. Vid liv kanske det heter. Haha.

3. Valla.
Påbörjat mitt sista år nu som sagt, går Tema kommunikation, vet inte riktigt vad jag tycker än, men jag ser fram emot tillvalen. Ska faktiskt ge mig på Matte 3, läsa Svenska 3 igen och bli klar med den samt gå i Henriks engelskgrupp då jag vet att han kommer ge mig utmaningar där. Aktivitetsgrupp blir dans med Franji igen, känns riktigt nice, så det kan bli ett bra år. Fokus som gäller, jag vill utvecklas och ha bra närvaro den här gången!

Ska försöka bli mer aktiv här igen, så jag lär uppdatera mer om sommarens händelser.

Aiit, that's all!

Dot Hacker och annat nörderi

Idag tänker jag tipsa om ett riktigt mysigt band jag började lyssna på för några år sen. De heter Dot Hacker och består av bl.a. Josh Klinghoffer som är gitarrist och backing vocalist i Red Hot Chili Peppers. Han har även varit med på ett flertal av John Frusciantes skivor och har spelat med många stora artister. Första gången jag hörde Josh röst var när jag lyssnade på låten Omission (John Frusciante) och då trodde jag faktiskt att det var en tjej som sjöng. Josh har en väldigt ljus och luftig röst och det är ofta svårt att urskilja vad han sjunger, men hans klang är mycket fin. Första Dot Hackerlåten jag hörde var Order/Disorder, och sen dess har jag kommit att falla för fler låtar allt eftersom. Jag sitter för tillfället och lyssnar på deras senaste album som nyligen släppts. Länkar till det här. Jag gillar vad jag hör, och tycker att det är riktigt kul att de har släppt nytt material.
Deras sound är speciellt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det... Det känns lite indie, lite flummigt, lite funky, lite rock... En salig blandning som toppas av Josh "dreamy" stämma. Kan inte bli fel!
En av mina favoriter med dem heter The Wit of the Staircase (länk finns här), den är väldigt lugn och jag blir avslappnad av att lyssna på den. Eller ja, av att lyssna på Josh i allmänhet. Jag har faktiskt ingen koll på resten av bandet, och det beror väl på mitt nörderi när det gäller RHCP och allt som associeras med dem.

Tidigare idag lyssnade jag på ett soundboardklipp av Factory of Faith (RHCP) från deras spelning på Isle of Wight och jag blev positivt överraskad över hur mycket Josh har utvecklats i bandet, han vågar ta rejält med plats nu och hans backing vocals är helt fantastiska! Har inte haft ork att lyssna på livespelningar de gjort på senaste tiden... Vet inte varför, men jag hamnar lite ur fas med dem emellanåt för att sen bli nykär gång på gång. Hur som helst lät både sången och gitarrspelet riktigt bra, så jag ser fram emot ett nytt album med mer Josh! Anthony lät trött i rösten och jag har hört från andra fans runtom i världen att deras setlists är tråkiga nu, så det är bra att de tar en paus från spelningarna och skapar nytt!

Har nu kommit ungefär halvvägs igenom How's Your Process? (Work) och känner att det här albumet kommer att spelas flitigt på lata sommardagar.

Vill länka till en sista låt, den heter At Your Enemies och är gjord av John Frusciante och Josh Klinghoffer, det är en låt jag ofta lyssnar på när jag är låg. Den påminner mig om nätter mitt i vintern då jag ligger gömd i mitt täcke med fönstret öppet så den iskalla luften väcker mina sinnen. Den har varit med mig genom otaliga ångestfyllda tillfällen och är en sådan låt jag gärna har på när jag försöker somna. Passar bra att avsluta mitt mitt-i-natteninlägg med den. Tryck här för låten and enjoy Dot Hacker/Josh!

Kthxbai!

Yrsel och nysningar

Hello babycakes!

Ligger i min säng hos mor och far, återkommer till varför jag inte är på Rås gård på läger, och är yr som sjutton. Väldigt mysko, är så emellanåt för min del, är yr hela tiden, oavsett om jag står, sitter eller ligger, undrar vad det beror på. Jobbigt är det i alla fall! Utöver det nyser jag i tid och otid på grund av allt förbannat gräspollen. Har inte känt av det såhär på några år, men det ska tydligen vara löjliga mängder pollen i luften i år. Blääää!

Har tillbringat senaste timmen med att göra vuxensaker. Haha, kolla upp räkningar och kontakta ställen och sånt. Hatar att göra det innan jag gör det, men när det är gjort känner jag en otrolig tillfredsställande känsla. Lustigt det där. Hur som helst väntar jag på svar i Tele2-chatten, gillar att de har den funktionen. Då slipper jag plågas av adrenalinpåslag efter telefonsamtal dit.

Så, lägret...

Det gick inte så himla bra det där, var där en dag och var så äckligt slut både fysiskt och psykiskt med sjuk hemlängtan. Kunde inte tänka på annat än att jag ville hem, och det kändes inte hållbart att tvinga mig själv vara kvar i nästan två veckor när det kändes så redan efter en dag, så mamma kom och hämtade mig och jag åkte hem. Trist att jag inte klarade av det, men sen vet jag att läger aldrig har varit min grej... Så nu vet jag det, igen.

Fixar som sagt med viktiga saker och ska till Linköping på fredag för att förhoppningsvis få iväg mina CSN-papper så jag kan få intensivmattekurspengarna utbetalda, ska även packa ihop lite skit för att sen kunna åka till Borås och må bra där.

I övrigt är det väl bra, hårfärgningen blev rätt bra den med, har inte orkat ta några vettiga bilder, men de som läser min blogg är säkerligen vänner med mig på Facebook eller följer mig på Instagram och där finns det bilder för den som är intresserad. Haha!

Ska ägna lite tid åt bokläsning när jag är färdigchattad och sådär, läser Edens bakgård av P C Jersild för tillfället, och jag gillar den skarpt. Skriver nog en liten recension av den här när jag har läst ut den. Ska försöka få tag i fler av hans böcker, gillar sättet han skriver på. Sen ska jag ge mig på en bok jag köpte förra sommaren. Det stora huset av Nicole Krauss, vi läste Kärlekens historia av henne när jag gick Tema foto och film på temasvenskan. Otroligt duktig författare, man fastnar nästan direkt, och hon väver ihop saker på ett mycket fint sätt. Har saknat att läsa, förstår inte riktigt varför jag kommer ifrån det så pass lätt... Brukade vara bokslukare på somrarna, ska försöka bli det igen!

Yes, det var allt för nu, hoppas du har en fin sommar, vem du än är som snubblat in här.

Love.