Oh, me.

Would you like to hear my voice sprinkled with emotion?

Väntar på att få ett bekräftande om att få kalla vuxen psyk mitt andra hem (lägg märke till sarkasmen)
känns både bra och dåligt.
lutar mer åt ena hållet efter första mötet, as always.. hoppas bara det hjälper den här gången.
att jag kan få komma ifrån stället som ska hjälpa mig utan att känna "wtf?" för en gång skull...

i måndags slutade vi tidigt för emil var/är sjuk, så jag drog till brorsan ett tag :D ska jag lätt göra oftare! ^^ sen gick jag till gymnasiet och träffade lite rökande muppar... iaf så var jag med dom (ronny o bazze sen) ;) haha! vi typ kollade en massa sjuka youtube grejer och lekte med ett papprör xD haha! lättroade <3>

igår var vi ett gäng hos ida :D askul! ida, jag, johanna, ranja, ronny och tobbe :) vi kollade på film o lyssnade på musik o fulade oss med en cam typ (se bilden, den heter "nygifta" hahaha) xD

idag vaknade jag och mådde riktigt illa, vet inte varför :S har iaf fått i mig frukost men känner mig snurrig och mår illa fortfarande... ibland kommer det i vågor, som när man varit vaken ett tag på morgonen och inte ätit... weird. men jag missade bara en engelska lektion anyway så skitsamma.

VILL ATT MITT HÅR SKA KOMMA!
beställde det för en vecka sen... dom skickade ut det på torsdagen.. hoppas det kommer imorn då ._. så blir det snart dreads :* äntligen. saknat dom! xD

imorn är det iaf musik så det blir kul :D och på fredag... vet jag inte om det händer nåt spec, men lördag-söndag ska jag vara med ronny iaf :) <3
pannkakor ftw <3 :D

haha! yeah, well... det var väl allt :)

plain and simple: fuck

varför ska det stabila man har i sin kaosiga värld helt plötsligt ryckas bort?
sådär helt utan förvarning?
...
eller är det jag som är blind?
som inte ser att såna saker är på väg att hända....

vet inte vad som hände med den här helgen riktigt.
i fredags orkade jag inte med sociala sammanhang.
slocknade vid 17...

lördagen rann mest ut i sanden...

och tidspress på en förtvivlad/ledsen/förvirrad/deppig Bexy gör att jag blir lämnad ensam hemma när jag egentligen skulle följt med till syrran.

Kul. verkligen.

allt är verkligen som en rollercoaster nu.
och jag avskyr det.
alla svängar, oväntade dalar... sega uppförsbackar och den ihållande ångestkänslan.
känslan av att om nåt går fel så är man död.

jag vill vid såna här tillfällen bara klippa alla band med precis alla.
avsäga mig allt vad vänskap är.

jag är SÅ TRÖTT på det som sårar.
nej, allt kan inte vara bra jämt.

men just nu är jag hellre helt själv isf.

skolan känns allt mer frånstötande.
och om jag hade 20000 skulle jag köpa den där bussen.
halvårs resa genom europa.

bort från precis allt.
... det väntar 2011, men jag önskar det var nu.
"jag orkar inte mer" hör man stup i kvarten från i princip alla.
men det är seriöst, jag orkar verkligen inte mer nu.

jag hade planer för nästa helg, men jag vet inte alls hur det blir längre.

jag vill gråta, men det går inte.
jag vet inte vad jag ska göra.
jag vet inte.
vet inte
vet inte
vet inte

och NEJ. jag vill inte prata om det.

jag är så otroligt nära på att bara be alla att dra åt....
för jag pallar inte längre.

hur blev det såhär?...

. : . : . : .

FAIL.

språk, jag behöver inget språk med tiden på min sida...

sitter och petar i mig clementinklyftor...
kent i högtalarna...
minns när jag mådde såhär jämt, fattar inte hur jag ens klarade av att gå upp på morgonen.
men jag kände inte till någon annan verklighet...
fanns inga alternativ då.

musiken påminner mig om då.
musiken får mig att känna nu.

det går åt fel håll igen, och jag vill inte höra fler "gör såhär" och "såhär kände jag, visst är det exakt precis på pricken likadant som du gör nu?" ... fast det där sista sägs inte som en fråga. det sägs som ett påstående som inte kräver något svar, för det är väl klart att alla med depression och ångest känner exakt likadant?
nej.

pappa ringde förut och jag vet att min syster har gått igenom sånt här med, och han sa det... att hon hade sagt att hon kan ana, och förstår delvis vad jag går igenom och hur det är.
DET är sant.

men att komma in och börja bestämma... över mig och mitt liv... det gör mig arg bara.

jag har pratat med mina föräldrar och... well, jag vet att jag har deras stöd oavsett vad jag väljer att göra.
nej, jag vill inte skita i skolan, för jag vill ta studenten med min klass 2011. utan tvekan.
men jag känner samtidigt att den sociala pressen, delen som har med att vistas bland folk, jag klarar inte av det som innan.
jag gick en dag idag, och när jag kom hem var jag i princip förstörd.

ville ingenting.
precis som förra veckan.

jag vet inte hur jag ska göra än, och jag vill inte ha kommentarer på hur eller vad jag ska göra. för det är MITT val. jag pallar inte mer på mitt samvete.
jag tänker inte hoppa av, för jag vill gå klart gymnasiet. och jag behöver inte påminnas om att jag har kämpat mig igenom 1an, för jag är väl medveten om det.
jag kommer förmodligen bara... göra det på ett annat sätt än de flesta.

hur som helst vill jag med det här inlägget bara säga att jag tar lite paus, för jag måste orka de 3 sista dagarna då det involverar musik och manusskrivande, och inom skolan prioriterar jag det högst.

ska strax gå och lägga mig.
har en clementin kvar.
godnatt.

just det ja... bloggen...

torsdagen...
hemskaste bussresan på länge.
så sjukt mycket ångest.
kom iaf in till musiken o vi var så några så det gick bra... kändes skönt att få göra ljud. typ.

fredagen och resten av helgen spenderades hos amanda <3
det var bara soft chill mys och precis vad vi behövde.

gick i skolan idag.
hela dagen.
en måndag.
det var länge sen sist...
det var otroligt jobbigt.
känns just nu som att jag verkligen inte orkar...

men vi får se.
jag tar det lugnt, känner efter och försöker låta bli att känna all press jag VET finns där.

torsdag.
då ska det snackas.

KBT är nåt jag är intresserad av.
får se vad dom säger...

jag orkar bara inte med allt runtomkring.
jag bryr mig för mycket.
om man nu kan det, egentligen...

hur som helst...
folk gör dumma val.
oerhört dumma val.
och folk beter sig som kompletta idioter.

det är väl inte nyheter direkt...
men när det börjar påverka alla, samtidigt.
då märks det.
då går man under.

även om man egentligen har tillräckligt att tänka på när det gäller en själv.
blä på det bara.

when will it ever stop? :/

thickening the air I'm breathing

totalt förstörd dygnsrytm.
somnade mellan 7, 7:30 imorse...
sov till halv 4 typ...
och jag är rätt trött nu så jag kommer nog kunna sova i natt.
vaknade flera gånger av vibrationer o sådär...
4 sms o ett missat samtal väntade när jag vaknade till ordentligt.

satt uppe hela natten och pratade med folk.
om religion faktiskt.
djupa konversationer...
det var skönt.
har saknat sånt intellektuellt stimulerande msn-snack.

idag...
idag är en bra dag.
det är inte bra, men det är bättre.
och jag känner att jag behöver komma ut härifrån nu.
eller ja, imorn.

men jag vill inte komma från isolering i några dagar till en fullspäckad dag, så jag ska gå på musiken. det känns som att det är minst prestationskrav där.
och det ger mig förmiddagen att verkligen hitta kraften att orka.

dom ringde från unga vuxna idag...
har en tid där nästa torsdag vid klockan 15.
känns skönt att det gick så pass fort ändå.

behöver fundera lite på vad jag vill nu bara.

borde nästan skriva ner det jag behöver ta upp, så jag inte glömmer något.
för den här gången är det på riktigt.
jag går inte dit för att få hjälp att sopa saker under mattan.
det ska bort ur mitt system.

jag kan inte fortsätta såhär.

hur som helst ska jag träffa Ronny efter skolan och sen blir helgen min och Amandas.

jag känner fortfarande ångestkänslor hela tiden men...
dom tynger inte lika mycket som innan.

jag säger inte att jag mår bra nu, jag säger bara att det här är en bra dag.
i jämförelse liksom.

one step at a time...

jag är fortfarande fast i bubblan av oro, nervositet och ångest...
det känns i magen och illamåendet gör sig påmint då och då...

jag känner mig som en svikare...
som måste ställa in planer, som inte orkar träffa någon.
som inte finns i skolan.
som inte är särskilt social i sms, msn eller någon annanstans.

samtidigt vet jag att jag inte kan ställa krav på mig själv just nu.
jag vet att ni vet att om jag orkade, och kunde, så skulle jag inte sitta här.
i mörker 24/7.
jag vaknar när mörkret är en kvart bort, sitter vaken långt in på natten... och så går det runt.
det enda ljuset kommer från datorskärmen... eller en lampa på andra sidan rummet som är vänd bort från mig.

jag orkar inte se allt runtomkring. det påminner bara om allt jag inte gör.

att ens sitta och skriva det här gör att hjärtat bultar sådär hårt igen. för... jag försöker förklara mig själv. för er.
det är inte ens ett personligt one to one skrivande.
men det kräver mycket av mig.

när jag vaknade idag gick jag ner för att äta något.
jag kollade igenom skafferiet, fruktskålen och kylen...
det fanns verkligen inget jag kände för.
det var nog mest av gammal vana som jag hällde upp flingor och mjölk.

sen kom mamma hem efter ett tag, så... resten av dagen tuggas det nog tuggummi. illamåendet och nervositeten gör så jag tappar all aptit.

inatt laddade jag ner Aristocats.
det var en av mina favoritfilmer när jag var liten.
jag kunde kolla på den flera gånger om dagen hemma hos mormor.
vi lånade t.o.m hem den.
det var skönt att få rymma till sin barndom när allt var bra för ett tag.

mamma pratade med mina lärare idag och dom har sagt att jag inte ska känna någon press.
men jag VET att när jag kommer tillbaks väntar det en massa arbete, så jag kan inte få ur det ur tankarna.

det känns som att jag är fast i den fallande känslan jag upplevde när jag fick panikångestattacker.
det kryper i skinnet, ibland känns det iskallt.
men det värsta är känslan av död.
ett tjockt dött skal.
och jag kan skrika allt jag orkar där inne, inget hörs ut ändå.

jag vågar inte säga hur min vecka kommer se ut alls.
för jag vet inte ens vad nästa timme eller ens minut kommer innebära.

försöker hålla mig kvar på jorden med musik iaf...
tack för stödet.
jag vet att ni finns där om jag vill prata.

... jag vill.
men jag kan inte.
inte än.

untitled.

Pappa ringde Unga Vuxna idag, så jag slipper drop-in grejen.
På onsdag kommer de som jobbar där träffas, och då tas mitt.. "fall" ? .. upp.
Så på torsdag får jag förhoppningsvis veta när dom har en tid för mig.

Jag sov bort hela dagen idag.

Mamma kommenterade mitt inlägg jag skrev till dom imorse...
Och...

Shit.
Det blir bara tårar av allt.

Jag kommer få hjälp.
Och mamma skulle ta hand om skol-delen.

Jag vet inte när jag kommer till skolan igen.
Men, jag försöker blicka framåt, men det är svårt.
Det känns som jag befinner mig i mörker. Med en massa frågetecken runt mig.
Varje gång jag gör något som tyder på att jag lever...
Går upp ur sängen, pratar...
Så börjar hjärtat slå hårt. Som att det är en rejäl ansträngning.

Jag... kanske dyker upp på musiklektionerna i slutet på veckan.
Jag vet inte hur jag kommer må om en timme ens, så jag kan inte säga något.
Jag tar ett steg i taget.
Försöker röra mig framåt.

Lyssna på Antony & The Johnsons - Knockin' On Heavens Door.
Den håller igång mitt hjärta för tillfället.

Tack för er kärlek.
Jag vet att den Bexyn ni känner finns i mig någonstans.
She's not lost.
She's just missing.

till mamma och pappa.

om ni läser det här så har ni läst brevet jag tejpat fast på min dörr..
ni kan börja med det här inlägget, sen är det ett jag skrev igår, och så ett par ifrån förra lördagen.
vet inte om ni kommer förstå, det är knappt så jag gör det, men där har ni en inblick i hur min hjärna och jag fungerar när jag mår dåligt.

jag vill bara säga förlåt.
förlåt för att ni är föräldrar till en så.. rent ut sagt fucked up dotter.
jag vet att vi har haft det svårt länge, och har kämpat var och en med egna saker.
och jag är ledsen att jag inte kunnat släppa det och gå vidare...
utan sitter fast i den här spiralen som bara drar ner mig, och oss djupare i komplikationer.
om jag kunde skulle jag vara den perfekta dottern ni förtjänar, för jag vet att det inte har varit lätt för er heller.

mamma, du höll ihop oss genom allt och även om det inte alltid var på rätt sätt så tackar jag dig för det idag, för en trasig familj skulle gjort allt värre. så tack.

pappa... jag är så stolt över dig. det finns inte ens ord att beskriva det med. även om det har gjort sjukt ont vid tillfällen och även om det har påverkat mig negativt genom åren så är du den starkaste personen jag känner. jag är stolt över att kalla dig min pappa, för du är förändring personifierad och jag tror på att du klarar allt du vill.

förlåt för hat och för oschysst beteende.
jag älskar er även om jag inte alltid visar det.

bara för att jag är 18 så betyder det inte att jag klarar mig själv.
om ni läser de andra inläggen kommer ni se att jag fortfarande behöver er.
jag är så vilse.
jag klarar inte det här längre.

än en gång förlåt, och jag hoppas att ni förstår.