"Sympathy bear feels your pain"
Lite så känns det...
Jag snöar in mig i allas problem och smärta...
Don't ask me why, för jag vet inte.
Det är inte som förr när jag kunde gå in på random chattsidor, självklart hitta det största "emot" där och försöka reda ut dennes liv via internet...
Det är inte heller sms till alla som har en dålig dag med orden "jag finns här <3 hur är det?"
Jag VILL hjälpa, men jag vet samtidigt att jag inte kan göra mer än att vara här om någon behöver mig.
Vilket jag säger, även om de redan vet det.
Det är bara så mycket helt plötsligt...
Och jag har så lätt för att känna med människor i deras svårigheter.
Visst, skitfin egenskap, men den går mig på nerverna ibland.
Det är som att jag inte vill fungera utan en dos skit i livet på något sätt...
När jag mår bra och är uppåt och lycklig så tar jag på mig andras skit automatiskt...
Vet inte om jag är kapabel till att låta mig själv må bra.
Bleh, jag vet knappt vad jag skriver längre...
Äe, tror jag skippar det här med funderingar för idag.
Plockar upp en gitarr och återgår till Alias när fingrarna blöder.
Ta hand om er ffs.
:(
Wednesday 30 November 2011
Monday 28 November 2011
What's gone will never come back, but it exists when you think of it
Sitter och funderar...
Tänker på och försöker hitta alla minnen med personer som inte längre finns hos oss...
Jag tror min första begravning var Tommys... Evas man...
En vän till mamma och pappa.
Jag var kanske 9 år?
Jag minns inte mycker mer än att jag var ledsen för Evas skull.
Min farmor gick bort när jag var i Spanien med mamma... En vän till familjen ringde min mobil en morgon för att berätta det. Jag stod aldrig henne särskilt nära, fick veta tidigt att det inte var pappas riktiga mamma... Det blev en sorts spärr i mig då, kallade henne oftast Gunvor... Men det gjorde ändå ont. Jag grät en hel del den dagen. Men inte på begravningen, det var bara så konstigt. Att vara där utan pappa...
Ca en månad senare gick en klasskompis bort.
Alexandra.
Vi hade varit stödfamilj åt henne en gång i tiden, och vi hade haft kul ihop.
Gick och skrämde ankor och pratade om gamla gubbar bakom ryggen på dem... På engelska.
Jag var hemma sjuk när ho gick bort, mamma kom hem tidigt från skolan och berättade det.
Jag grät mycket och var så arg, det var så orättvist.
Tänkte på en av mina dåvarande bästa vänner som var Alexandras lillasyster, på hur ont hon måste haft. Tänkte på hennes pappa som var en av få vuxna jag tyckte om.
Det var bara sjukt.
Vi åkte några från klassen för att säga hejdå till henne på bårhuset.
Hennes storasyster Mia berättade hur hennes sista timmar hade sett ut, det var så hemskt.
Chocktillstånd.
Jag hade svårt för att gråta inför folk, och visade i princip inget varken vid minnesstunden i skolan eller på hennes begravning. Hon finns fortfarande uppsatt på min vägg hemma, ett sånt där litet enskilt skolkort, fastklistrad på vingar.
När jag gick i 8an, 2 år senare gick min morfar bort.
När mamma berättade det bröt jag ihop, kunde inte sluta gråta, och att se min mamma så ledsen gjorde så ont i mig. Jag kunde inte ens föreställa mig hur smärtsamt det skulle vara att förlora sin pappa.
Vi åkte till England för begravningen.
Jag kunde fått åka med mamma till bårhuset för att säga hejdå till honom, men jag ville inte. Jag ville inte göra om det misstaget. Jag ville inte att mitt sista minne av honom skulle vara som död.
Begravningen var så vacker. Det var så mycket folk där, som berättade om sina minnen med morfar, det var så mycket skratt och glädje tack vare det. Men när det än en gång slog mig att han inte längre fanns kom tårarna igen.
Början på andra terminen av EsSp08 gick en klasskompis bort.
Alexandra, och jag kände henne inte.
Vi hade inte pratat mycket alls, men att se sin klass... full av människor man verkligen brydde sig om och höll av innerligt känna sån sjuk smärta, det gjorde så ont i mig.
Jag fick reda på det via MSN, en klasskompis hade ändrat sitt namn till "RIP Alexandra" eller något liknande, jag frågade vad som hade hänt och satt sen vid datorn i total chock, grät som en idiot och var den som ringde en annan vän för att berätta vad som hänt.
Klassen hjälptes åt att skriva en låt, som jag och en annan klasskompis som stått Alex nära sen framförde på begravningen. Jag åkte dit mest som stöd, och för att säga hejdå.
Och än en gång var det smärtan hos andra som påverkade mig mest. Men även att veta att bara någon meter bort låg en ung tjej som alldeles nyss varit full av skratt och leenden, och ingen av oss skulle någonsin få uppleva det igen.
Nästan 2 år senare var det dags igen.
En tjej min bästa vän kände gick bort, vi hade aldrig träffats, men hade fått veta mycket om varandra genom min vän. Vi hade planerat att ta med henne till studion på skolan för att spela in låtar tillsammans, visa henne lite av det fina i livet för hon mådde så dåligt.
... Vi hann aldrig, istället framförde vi en av hennes favoritlåtar tillsammans på hennes minnesstund då begravningen hölls långt bort. Hennes klasskompisar var där, tillsammans med andra som kände henne.
Hon hade blivit lite som en lillasyster till min vän, och då vi har en så stark koppling känslomässigt till varann gjorde det ont i mig med. Hela grejen var så tragisk, så hemsk. Så fel.
Nu har det gått ca 3 veckor sen 2 underbara tjejer gick bort.
Jag var med dem + min bästa vän på Arvika 09.
Enda gången jag träffade dem, men vilka minnen vi skapade.
En av dem var min bästa väns soulmate, beyond words. Hon var tillsammans med den andra, de var förlovade.
Chocken när jag fick veta att de gått bort var helt sjuk. Jag fick inte fram ett ord.
Det första jag tänkte var att jag måste ringa ett samtal.
Men det dröjde innan jag fick något svar, vilket inte är konstigt alls.
De begravdes för några dagar sen båda två, och det var när jag satt och kollade på deras facebooksidor nu som tankarna sattes igång...
Det finns fler, som jag inte kände alls, kanske träffat någon gång som har gått bort... Många som människor i min umgängeskrets känt. Och det gör så förbannat ont i mig när jag ser mina vänners smärta.
Mina systrars pappa gick bort för ett år sen ungefär, jag stod honom inte nära, kände honom inte som mer än just deras pappa. Men tanken på att de förlorat honom gjorde så ont.
Jag klarar inte av att se andra ledsna på det sättet.
Jag kommer på mig själv med att varenda gång tänka att jag vill ta på mig deras smärta så de ska slippa.
Och man känner sig så otroligt hjälplös när det enda man kan göra är att bara vara.
För oavsett vad man känner själv, inuti, så finns det inte ett piss man kan göra för att få allt att försvinna.
Eller för att få tillbaks de som fattas...
Jag kommer aldrig glömma dem.
Tommy var på kräftskiva hos oss, och finns i ett av mina första fotalbum...
Jag glömmer aldrig farmors godisskål med bilar vid hennes fåtölj... Tablettaskarna hon hade i en speciell låda i köket som hon alltid plockade fram innan man åkte hem... Rummet där hennes träningscykel fanns (som jag ärvde) alla växter och majblommor...
Alexandras kommentarer dyker upp i huvudet emellanåt, i helt otippade situationer ibland... Varje gång jag ser rönnbär hör jag "åh fy vad surt! jag fick ett rönnbär i käften!" från första dagen i 6-7an... Jag ser hennes storasyster, hennes lillasyster, så många och så mycket som påminner om henne.
Ett av mina favoritminnen av morfar är ett av de senare... De hade ett träd i sin trädgård med en gunga i... Den hade funnits där sen jag var liten och varje år när vi kom dit provade han den åt mig för att se till att den höll. Sista gången han gjorde det åt mig halkade han ur gungan och hamnade på rygg med benen på gungan, jag sprang in till mormor och mamma i köket, försökte låta bli att skratta och berättade att morfar satt fast... när jag sen kom ut igen hade han lyckats ställa sig på alla fyra med ena benet utsträckt... ungefär som att han skulle vara med i en löpartävling... Det var så sjukt kul. Jag glömmer inte heller när han hjälpte mig och min kusin att göra en burktelefon... Sån där med 2 burkar och ett snöre... Jag önskar att jag hade fått lära känna honom bättre, innan hans Alzheimers satte igång ordentligt... Jag vet att han kunde berättat de mest fantastiska historierna från när han var pilot... den uppgiften har mina morbröder nu istället, galna upptåg...
Alexandra kommer jag minnas som tjejen jag hade i min grupp i ett grupparbete en gång... Tjejen med de otroligt vackra ögonen. Och jag kommer aldrig glömma samtalet vi hade sent i skolan en eftermiddag när alla andra gått hem... Det var strax innan ett lov. Och jag minns att jag tänkte att det kändes som hon behövde någon som lyssnade... Att jag kunde ställa upp. Men jag hann aldrig.
Tjejen vi skulle spelat in med i studio fick jag aldrig chansen att träffa som sagt, men hon har sin plats i mitt minne ändå.
Mina Arvika-kompanjoner, det finns så mycket galet. Så många minnen. Plus allt jag hörde och upplevde genom min vän, jag vill behålla det för mig själv just nu, för det är för färskt fortfarande.
De gjorde ett stort intryck på mig, och jag önskar att jag hade fått en sista chans att krama om dem.
Vi sågs sist på vår väns student, men det var hastigt och ingen av oss 4 mådde särskilt bra just då.
Jag önskar så innerligt att min omgivning ska slippa det här nu.
Det har varit för mycket död, för mycket sorg.
Sånt här ska man få hantera sent i livet, inte som ungdom.
Jag önskar alla de som fattas oss frid, och skänker min styrka och kärlek till de som stod dem närmast.
Vi får se dem som våra skyddsänglar som vakar över oss, för inget i världen kan få dem att försvinna så länge vi minns.
<3
Tänker på och försöker hitta alla minnen med personer som inte längre finns hos oss...
Jag tror min första begravning var Tommys... Evas man...
En vän till mamma och pappa.
Jag var kanske 9 år?
Jag minns inte mycker mer än att jag var ledsen för Evas skull.
Min farmor gick bort när jag var i Spanien med mamma... En vän till familjen ringde min mobil en morgon för att berätta det. Jag stod aldrig henne särskilt nära, fick veta tidigt att det inte var pappas riktiga mamma... Det blev en sorts spärr i mig då, kallade henne oftast Gunvor... Men det gjorde ändå ont. Jag grät en hel del den dagen. Men inte på begravningen, det var bara så konstigt. Att vara där utan pappa...
Ca en månad senare gick en klasskompis bort.
Alexandra.
Vi hade varit stödfamilj åt henne en gång i tiden, och vi hade haft kul ihop.
Gick och skrämde ankor och pratade om gamla gubbar bakom ryggen på dem... På engelska.
Jag var hemma sjuk när ho gick bort, mamma kom hem tidigt från skolan och berättade det.
Jag grät mycket och var så arg, det var så orättvist.
Tänkte på en av mina dåvarande bästa vänner som var Alexandras lillasyster, på hur ont hon måste haft. Tänkte på hennes pappa som var en av få vuxna jag tyckte om.
Det var bara sjukt.
Vi åkte några från klassen för att säga hejdå till henne på bårhuset.
Hennes storasyster Mia berättade hur hennes sista timmar hade sett ut, det var så hemskt.
Chocktillstånd.
Jag hade svårt för att gråta inför folk, och visade i princip inget varken vid minnesstunden i skolan eller på hennes begravning. Hon finns fortfarande uppsatt på min vägg hemma, ett sånt där litet enskilt skolkort, fastklistrad på vingar.
När jag gick i 8an, 2 år senare gick min morfar bort.
När mamma berättade det bröt jag ihop, kunde inte sluta gråta, och att se min mamma så ledsen gjorde så ont i mig. Jag kunde inte ens föreställa mig hur smärtsamt det skulle vara att förlora sin pappa.
Vi åkte till England för begravningen.
Jag kunde fått åka med mamma till bårhuset för att säga hejdå till honom, men jag ville inte. Jag ville inte göra om det misstaget. Jag ville inte att mitt sista minne av honom skulle vara som död.
Begravningen var så vacker. Det var så mycket folk där, som berättade om sina minnen med morfar, det var så mycket skratt och glädje tack vare det. Men när det än en gång slog mig att han inte längre fanns kom tårarna igen.
Början på andra terminen av EsSp08 gick en klasskompis bort.
Alexandra, och jag kände henne inte.
Vi hade inte pratat mycket alls, men att se sin klass... full av människor man verkligen brydde sig om och höll av innerligt känna sån sjuk smärta, det gjorde så ont i mig.
Jag fick reda på det via MSN, en klasskompis hade ändrat sitt namn till "RIP Alexandra" eller något liknande, jag frågade vad som hade hänt och satt sen vid datorn i total chock, grät som en idiot och var den som ringde en annan vän för att berätta vad som hänt.
Klassen hjälptes åt att skriva en låt, som jag och en annan klasskompis som stått Alex nära sen framförde på begravningen. Jag åkte dit mest som stöd, och för att säga hejdå.
Och än en gång var det smärtan hos andra som påverkade mig mest. Men även att veta att bara någon meter bort låg en ung tjej som alldeles nyss varit full av skratt och leenden, och ingen av oss skulle någonsin få uppleva det igen.
Nästan 2 år senare var det dags igen.
En tjej min bästa vän kände gick bort, vi hade aldrig träffats, men hade fått veta mycket om varandra genom min vän. Vi hade planerat att ta med henne till studion på skolan för att spela in låtar tillsammans, visa henne lite av det fina i livet för hon mådde så dåligt.
... Vi hann aldrig, istället framförde vi en av hennes favoritlåtar tillsammans på hennes minnesstund då begravningen hölls långt bort. Hennes klasskompisar var där, tillsammans med andra som kände henne.
Hon hade blivit lite som en lillasyster till min vän, och då vi har en så stark koppling känslomässigt till varann gjorde det ont i mig med. Hela grejen var så tragisk, så hemsk. Så fel.
Nu har det gått ca 3 veckor sen 2 underbara tjejer gick bort.
Jag var med dem + min bästa vän på Arvika 09.
Enda gången jag träffade dem, men vilka minnen vi skapade.
En av dem var min bästa väns soulmate, beyond words. Hon var tillsammans med den andra, de var förlovade.
Chocken när jag fick veta att de gått bort var helt sjuk. Jag fick inte fram ett ord.
Det första jag tänkte var att jag måste ringa ett samtal.
Men det dröjde innan jag fick något svar, vilket inte är konstigt alls.
De begravdes för några dagar sen båda två, och det var när jag satt och kollade på deras facebooksidor nu som tankarna sattes igång...
Det finns fler, som jag inte kände alls, kanske träffat någon gång som har gått bort... Många som människor i min umgängeskrets känt. Och det gör så förbannat ont i mig när jag ser mina vänners smärta.
Mina systrars pappa gick bort för ett år sen ungefär, jag stod honom inte nära, kände honom inte som mer än just deras pappa. Men tanken på att de förlorat honom gjorde så ont.
Jag klarar inte av att se andra ledsna på det sättet.
Jag kommer på mig själv med att varenda gång tänka att jag vill ta på mig deras smärta så de ska slippa.
Och man känner sig så otroligt hjälplös när det enda man kan göra är att bara vara.
För oavsett vad man känner själv, inuti, så finns det inte ett piss man kan göra för att få allt att försvinna.
Eller för att få tillbaks de som fattas...
Jag kommer aldrig glömma dem.
Tommy var på kräftskiva hos oss, och finns i ett av mina första fotalbum...
Jag glömmer aldrig farmors godisskål med bilar vid hennes fåtölj... Tablettaskarna hon hade i en speciell låda i köket som hon alltid plockade fram innan man åkte hem... Rummet där hennes träningscykel fanns (som jag ärvde) alla växter och majblommor...
Alexandras kommentarer dyker upp i huvudet emellanåt, i helt otippade situationer ibland... Varje gång jag ser rönnbär hör jag "åh fy vad surt! jag fick ett rönnbär i käften!" från första dagen i 6-7an... Jag ser hennes storasyster, hennes lillasyster, så många och så mycket som påminner om henne.
Ett av mina favoritminnen av morfar är ett av de senare... De hade ett träd i sin trädgård med en gunga i... Den hade funnits där sen jag var liten och varje år när vi kom dit provade han den åt mig för att se till att den höll. Sista gången han gjorde det åt mig halkade han ur gungan och hamnade på rygg med benen på gungan, jag sprang in till mormor och mamma i köket, försökte låta bli att skratta och berättade att morfar satt fast... när jag sen kom ut igen hade han lyckats ställa sig på alla fyra med ena benet utsträckt... ungefär som att han skulle vara med i en löpartävling... Det var så sjukt kul. Jag glömmer inte heller när han hjälpte mig och min kusin att göra en burktelefon... Sån där med 2 burkar och ett snöre... Jag önskar att jag hade fått lära känna honom bättre, innan hans Alzheimers satte igång ordentligt... Jag vet att han kunde berättat de mest fantastiska historierna från när han var pilot... den uppgiften har mina morbröder nu istället, galna upptåg...
Alexandra kommer jag minnas som tjejen jag hade i min grupp i ett grupparbete en gång... Tjejen med de otroligt vackra ögonen. Och jag kommer aldrig glömma samtalet vi hade sent i skolan en eftermiddag när alla andra gått hem... Det var strax innan ett lov. Och jag minns att jag tänkte att det kändes som hon behövde någon som lyssnade... Att jag kunde ställa upp. Men jag hann aldrig.
Tjejen vi skulle spelat in med i studio fick jag aldrig chansen att träffa som sagt, men hon har sin plats i mitt minne ändå.
Mina Arvika-kompanjoner, det finns så mycket galet. Så många minnen. Plus allt jag hörde och upplevde genom min vän, jag vill behålla det för mig själv just nu, för det är för färskt fortfarande.
De gjorde ett stort intryck på mig, och jag önskar att jag hade fått en sista chans att krama om dem.
Vi sågs sist på vår väns student, men det var hastigt och ingen av oss 4 mådde särskilt bra just då.
Jag önskar så innerligt att min omgivning ska slippa det här nu.
Det har varit för mycket död, för mycket sorg.
Sånt här ska man få hantera sent i livet, inte som ungdom.
Jag önskar alla de som fattas oss frid, och skänker min styrka och kärlek till de som stod dem närmast.
Vi får se dem som våra skyddsänglar som vakar över oss, för inget i världen kan få dem att försvinna så länge vi minns.
<3
Saturday 26 November 2011
Just like a rainbow, you know you set me free
Suttit och spelat gitarr ett tag nu, mest Frusciante... Saknar glöden jag hade när det gällde att spela musik. Och skriva. Saknar verkligen att skriva låtar, känns som det bara inte existerar i mig längre... Fattar inte.
Det är ju meningen att jag ska åka hem imorn, vilket jag inte vill. Spec inte när Christopher är ledig på måndagen... och säkert börjar sent på tisdagen... Vet inte hur jag ska göra, seriöst.
Jag måste hitta någonstans att bo när skolan kommer igång, om jag ens kommit in på den... Vet inte det än.
Usch, idag är en såndär orolig dag... Vill mest slippa tänka på alla måsten.
Trivs så bra här i våran lilla tillvaro...
Men jag känner mig själv och vet att jag lätt kan halka in på ett spår som gör att jag gömmer från den riktiga världen, vilket bara leder till mer ångest när jag tvingas ut i den.
Dock...
Vad finns det att göra hemma som jag inte kan göra här?
Ulf på AF tyckte jag skulle ha praktik på någon annan skola... Jag känner bara "nej" på en gång. Jag pallar verkligen inte sätta mig in i ett nytt system med nya barn när jag precis kommit ifrån en sån praktikplats...
Jag behöver egentligen lägga all min tid på saker som har med skolan, csn och lägenhet att göra.
Vet bara inte hur det ska gå till heller...
Har inte fått svar på intresseanmälan jag gjorde på en billig 2a än... Och det var i princip det enda på blocket som var nåt att ha...
Funderade på om jag skulle hänga på Knutpunkten tills skolan börjar, men det är i Vvik, och jag tror de börjar vid 8, så var det ju iaf på Slussen... Vilket isf betyder 7.20 bussen varenda dag, jag lär vara död, och busspengar kommer gå åt som smör i solen.... Jag VILL få saker gjorda...
Skulle vara helt underbart att t.ex gå på gym varje förmiddag, äta lunch och sen tillbringa eftermiddagarna med att ringa runt på lägenheter osv...
Sen om det är möjligt vet jag inte.
Alls.
Undrar om AF skulle gå med på det... Det är snart december liksom... jag hinner ju knappt börja med något nytt även om jag skulle vilja... känns onödigt.
Vi får väl se...
Första beslutet... ska jag åka hem imorgon eller inte?
Vill inte tänka på det.
Usch.
Det är ju meningen att jag ska åka hem imorn, vilket jag inte vill. Spec inte när Christopher är ledig på måndagen... och säkert börjar sent på tisdagen... Vet inte hur jag ska göra, seriöst.
Jag måste hitta någonstans att bo när skolan kommer igång, om jag ens kommit in på den... Vet inte det än.
Usch, idag är en såndär orolig dag... Vill mest slippa tänka på alla måsten.
Trivs så bra här i våran lilla tillvaro...
Men jag känner mig själv och vet att jag lätt kan halka in på ett spår som gör att jag gömmer från den riktiga världen, vilket bara leder till mer ångest när jag tvingas ut i den.
Dock...
Vad finns det att göra hemma som jag inte kan göra här?
Ulf på AF tyckte jag skulle ha praktik på någon annan skola... Jag känner bara "nej" på en gång. Jag pallar verkligen inte sätta mig in i ett nytt system med nya barn när jag precis kommit ifrån en sån praktikplats...
Jag behöver egentligen lägga all min tid på saker som har med skolan, csn och lägenhet att göra.
Vet bara inte hur det ska gå till heller...
Har inte fått svar på intresseanmälan jag gjorde på en billig 2a än... Och det var i princip det enda på blocket som var nåt att ha...
Funderade på om jag skulle hänga på Knutpunkten tills skolan börjar, men det är i Vvik, och jag tror de börjar vid 8, så var det ju iaf på Slussen... Vilket isf betyder 7.20 bussen varenda dag, jag lär vara död, och busspengar kommer gå åt som smör i solen.... Jag VILL få saker gjorda...
Skulle vara helt underbart att t.ex gå på gym varje förmiddag, äta lunch och sen tillbringa eftermiddagarna med att ringa runt på lägenheter osv...
Sen om det är möjligt vet jag inte.
Alls.
Undrar om AF skulle gå med på det... Det är snart december liksom... jag hinner ju knappt börja med något nytt även om jag skulle vilja... känns onödigt.
Vi får väl se...
Första beslutet... ska jag åka hem imorgon eller inte?
Vill inte tänka på det.
Usch.
Friday 25 November 2011
Believe in the beauty, the power of you
Lyssnar på RHCP b-sidor och funderar på saker (:
På julen... hur sjutton jag ska lyckas få pengarna att räcka... vart jag ska vara osv...
Funderar på Linköping... skolan... lägenhet... att flytta hemifrån igen.
Tänker tillbaks på mig, och den jag varit innan... hur jag accepterar mig själv mer tack vare C... Att jag t.ex inte använder "hålla-in-magen-kroppsstrumpa-saken" längre... Jag som haft en sån på mig i nästan 3 år... och som innan dess gick i dubbla leggings och drog upp dem högt så de skulle hålla in lite.
Leggings har jag fortfarande, men det är för att jag är så van att ha något över magen på det sättet så det känns lustigt utan, och för kylan då.
Jag mår väldigt bra, jämfört med förr.
Och jag tror inte det är tack vare medicinen. Inte bara.
Visst, slarvar jag så blir jag rejält låg, men ändå inte som förr.
Jag hinner ändå bromsa istället för att falla och slå i botten på en bråkdel av en sekund...
Jag känner inte samma självhat som innan, då tyckte jag inte att jag förtjänade något bra. Det var svårt för mig att acceptera att människor kunde göra saker för min skull. Hade väldigt svårt att ta åt mig av snällhet som jag inte höll med om... Bleh, blir svårt att förklara.
Jag är fortfarande sämst på att ta emot komplimanger. Säger ALLTID emot. Och jag vet att det är irriterande. Jag blir lack på folk som säger "neee" om man säger nåt fint om dem. Ändå är jag likadan.
Dessutom har jag väl ingen aning om vad andra tycker?
Jag kanske avskyr min näsa, någon annan kanske tycker den är söt.... haha. Måste seriöst sluta vara så negativ.
Är bara larvigt.
Beauty isn't skindeep, det vet jag ju... Men så ful som jag får mig själv att verka med tanke på vad jag säger om mig själv kan jag ju inte vara... Så vitt jag vet är inte Christopher blind liksom...
Nu ska Bex träna på att ta åt sig av komplimanger och på att känna att hon förtjänar att människor gör saker för hennes skull.
I've always been more of a giver...
Men jag är och har alltid varit dålig på att dra gränser. Redan som liten fick mina kompisar bestämma över mig när det gällde att leka osv... Fanns väldigt få som var på samma nivå som mig eller som jag kunde bestämma över. Undergiven for life typ? ^^
Har låtit åtskilliga människor fått trampa på mig, göra som de velat och sen stått ut med den iskalla tystnaden, tomheten och smärtan när man plötsligt inte dög längre.
Och de få gångerna jag känt att det varit nog, de gångerna jag försökt säga ifrån, stå upp för mig själv... Ja då har det varit fel. För då har omgivningen blivit så paff av att jag kunnat säga ifrån att de blivit sura. Försökt trycka på samvetesknappen hos mig. Fått det till att JAG överreagerar osv. Att mina känslor är fel.
Så det har ändå alltid slutat med att jag bett om ursäkt och ställt mig under dem i rank.
SÅ. OTROLIGT. DUMT.
Jag tycker om att ge, att göra saker för andra, hjälpa osv.
Men. Något jag i princip aldrig erkänner, knappt för mig själv ens... är att jag tycker om att få, att bli hjälpt och när människor gör saker för mig också.
Men jag vill inte att de jag gör saker för etc ska tro att jag då förväntar mig något tillbaks.
Så fungerar inte jag. Gör jag något är det utan baktanke, sen om någon gör likadant mot mig blir jag superhappyface.
Uppskattning är något som jag saknat emellanåt..
Tror jag skadades lite och kände mig utnyttjad ett tag där förra året... Man gjorde och gav och fixade utan ett enda tack. Det tär otroligt. Jag är fortfarande känslig när det gäller sånt.
Ett enkelt tack är allt jag vill höra, eller ett leende som tyder på uppskattning. Men när man känner att man tas för givet, eller har blivit tagen för givet blockeras det där hos en själv.
Jag fick lära mig tidigt att man säger tack, och det har hängt i.
Och jag har blivit lika förvånad när reaktionerna man får tyder på att ett "tack" absolut inte var väntat...
Vad har hänt med världen liksom?
Nu blev jag helt tom i hjärnan xD pausade för länge...
Men jag har väl babblat på tillräckligt.
Vet inte om jag kommit fram till något egentligen...
Jag är lycklig och mår bra tack vare omgivningen och lite extra hjälp av medicin...
Jag mår bättre i mig själv och är snällare mot mig själv... oftast.
Ge och få, balansen där är svår... men viktig.
Och man ska säga TACK. Ofta. Det är inte svårt och gör tillvaron så mycket bättre.
TREVLIG HELG PÅ ER! ^^
Far away you were made in the sea, just like me
På söndag åker jag hem.
Skriver det först så är det ur världen och slutpratat om det.
För jag vill ju inte, men det blir så nu ändå...
Igår hängde jag på Christopher till stan, han skulle ändå bara jobba 4 timmar så jag tänkte att jag kunde spendera lite tid där... Blev The English Shop, såklart! Vi vill ha en sån i Linköping också :)
Sen gick jag runt lite, hittar ju inte så jag vågade inte gå någonstans direkt... Hamnade iaf på biblioteket på Medborgarplatsen och läste diverse saker tills Älsk kom och hämtade mig... Så vi gick omkring på stan ett tag, i olika affärer... Åt på McD då jag var en riktig liten tjurputte på grund av matbrist... och sömnbrist... och medicinbrist typ :P
Fick världens ångest natten till igår när vi skulle sova och det var svårt att andas när jag låg ner osv... Så jag satte mig i soffan, då vaknade C självklart... O så lite tårar och skit på det hela ... slängde i mig mina tabletter iaf (slarvar för mycket med dom, inte bra...) och somnade till sist iaf...
Gillar inte att jag inte fungerar utan dom...
Det sjuka är att jag hamnar i tillståndet jag var i precis innan medsen så fort jag inte tar dem på ett par dagar... It wasn't pretty back then.
Självskadetankarna är inte lika extrema, men de dyker upp ibland... Som att de försöker locka mig tillbaks till det... Vill inte att det ska hända igen, Sist jag skadade mig var det i samband med att det tog slut med Ronny, jag orkade inte med chocken, smärtan, tomheten, ångesten... det var för mycket på en gång liksom.
Och jag vet att jag inte kan hantera känslostormar på ett bra sätt, har aldrig kunnat det och har inte lärt mig hur man gör än... Men jag hanterar de bättre än förr iaf.
Jag vill inte skada mig mer.
För lite över ett år sen gick det inte en enda dag utan att jag gjorde det, det gick knappt en enda dag utan att jag gjorde det flera gånger heller.
När jag tänker på det känns det som en evighet sen, jag vet att jag kan hamna i de tankebanorna igen, men den personen jag var då känns så främmande. Så långt bort. Vilket är skönt.
Jag vet ju även att man inte bara kan sluta med medicin bara sådär, då flippar man.
Nedtrappning.
Och vad är det jag är rädd för egentligen?
Fungerar inte nedtrappningen behöver jag väl fortfarande medicin.
Kanske kan jag lyckas klara mig på en lägre dos om inte annat?
Fattar inte varför man automatiskt skäms över att man gör saker för en själv så man mår bra...
Varför ska det finnas skam i att tillsätta det som fattas?
Klart att jag inte vill gå på tabletter jämt, jag vill ju kunna må bra självmant liksom.
Men jag är 20, jag har ett helt liv framför mig... Tonårsångest verkar sitta i längre än vad tonåren gör... Är väl något man får leva med då.
Borde träffa min läkarkontakt snart... Kolla om det är dags än.
Jag känner ju inte behovet av medicinen på samma sätt längre, det är när jag är ensam eller i obekväma situationer som ångesten smyger sig på och deppiga tankar tar över så jag blir låg och sådär...
Bla bla bla...
Ska försöka få 8-9 timmar att gå tills min bättre hälft är hemma igen.... Blir typ Alias tror jag ^^
Sen när han kommer hem ska vi skita ner oss till Amnesia :D awesome!
Nu ska jag ta mina små söta piller så jag är en glad flicka idag och sen dega sönder.
Borås till nyår för övrigt... om allt går som jag vill :D
... Kan bli episkt ;)
Myes.
Bye :D
Skriver det först så är det ur världen och slutpratat om det.
För jag vill ju inte, men det blir så nu ändå...
Igår hängde jag på Christopher till stan, han skulle ändå bara jobba 4 timmar så jag tänkte att jag kunde spendera lite tid där... Blev The English Shop, såklart! Vi vill ha en sån i Linköping också :)
Sen gick jag runt lite, hittar ju inte så jag vågade inte gå någonstans direkt... Hamnade iaf på biblioteket på Medborgarplatsen och läste diverse saker tills Älsk kom och hämtade mig... Så vi gick omkring på stan ett tag, i olika affärer... Åt på McD då jag var en riktig liten tjurputte på grund av matbrist... och sömnbrist... och medicinbrist typ :P
Fick världens ångest natten till igår när vi skulle sova och det var svårt att andas när jag låg ner osv... Så jag satte mig i soffan, då vaknade C självklart... O så lite tårar och skit på det hela ... slängde i mig mina tabletter iaf (slarvar för mycket med dom, inte bra...) och somnade till sist iaf...
Gillar inte att jag inte fungerar utan dom...
Det sjuka är att jag hamnar i tillståndet jag var i precis innan medsen så fort jag inte tar dem på ett par dagar... It wasn't pretty back then.
Självskadetankarna är inte lika extrema, men de dyker upp ibland... Som att de försöker locka mig tillbaks till det... Vill inte att det ska hända igen, Sist jag skadade mig var det i samband med att det tog slut med Ronny, jag orkade inte med chocken, smärtan, tomheten, ångesten... det var för mycket på en gång liksom.
Och jag vet att jag inte kan hantera känslostormar på ett bra sätt, har aldrig kunnat det och har inte lärt mig hur man gör än... Men jag hanterar de bättre än förr iaf.
Jag vill inte skada mig mer.
För lite över ett år sen gick det inte en enda dag utan att jag gjorde det, det gick knappt en enda dag utan att jag gjorde det flera gånger heller.
När jag tänker på det känns det som en evighet sen, jag vet att jag kan hamna i de tankebanorna igen, men den personen jag var då känns så främmande. Så långt bort. Vilket är skönt.
Jag vet ju även att man inte bara kan sluta med medicin bara sådär, då flippar man.
Nedtrappning.
Och vad är det jag är rädd för egentligen?
Fungerar inte nedtrappningen behöver jag väl fortfarande medicin.
Kanske kan jag lyckas klara mig på en lägre dos om inte annat?
Fattar inte varför man automatiskt skäms över att man gör saker för en själv så man mår bra...
Varför ska det finnas skam i att tillsätta det som fattas?
Klart att jag inte vill gå på tabletter jämt, jag vill ju kunna må bra självmant liksom.
Men jag är 20, jag har ett helt liv framför mig... Tonårsångest verkar sitta i längre än vad tonåren gör... Är väl något man får leva med då.
Borde träffa min läkarkontakt snart... Kolla om det är dags än.
Jag känner ju inte behovet av medicinen på samma sätt längre, det är när jag är ensam eller i obekväma situationer som ångesten smyger sig på och deppiga tankar tar över så jag blir låg och sådär...
Bla bla bla...
Ska försöka få 8-9 timmar att gå tills min bättre hälft är hemma igen.... Blir typ Alias tror jag ^^
Sen när han kommer hem ska vi skita ner oss till Amnesia :D awesome!
Nu ska jag ta mina små söta piller så jag är en glad flicka idag och sen dega sönder.
Borås till nyår för övrigt... om allt går som jag vill :D
... Kan bli episkt ;)
Myes.
Bye :D
Wednesday 23 November 2011
WOHO!!!
Uppdaterat, skojigt, fräscht och snyggare än innan!
Eller? ^^
Fixat lite med bloggen iaf, ändrat lite färger, teckensnitt och flyttat om/tagit bort/lagt till grejer ^^
Fixat lite med bloggen iaf, ändrat lite färger, teckensnitt och flyttat om/tagit bort/lagt till grejer ^^
Dessutom heter det inte längre det irriterande och felstavade "Bex's Blog" utan Cosmic Love And Funky Friendship :D
Vem vet? Det kanske blir en ny header i framtiden också :o
Vem vet? Det kanske blir en ny header i framtiden också :o
Men jag tycker om min ihopklippta paint-bild... faktiskt :D
MEN AJA!
Jag ska ut en sväng, så puss på er :D
Klockan är snart 16, här är ekot... kot... ot... t...
Så att.... Då sitter man hos pojkvännen... själv... eller, ja, till viss del iaf :P
Lelle är nere i köket och kattskrället är säkert i närheten ^^
Dock är älsk på väg till jobbet, och jag ska ta mig till centrum somehow för att inhandla cheddar-popcorn och kebabrulle så det finns nåt gött tills snyggingen kommer hem igen :)
Fick sms nyss, ska bara hämta mobilen xD BRB!
Aaaand I'm back!
Var från han den där, stalkersnubben jag tillbringar min tid hos ;)
Imorn ska jag åka med honom när han ska till jobbet... han jobbar bara lunch imorn så :)
English Shop and such :3 iiiih
Är så sjukt trött jämt, fattar inte riktigt varför...
Visserligen tar det lång tid innan vi somnar på kvällarna... konstigt nog :o
Vi ligger och halvslumrar i typ ett par timmar... eller iaf jag :P
Skulle vara SÅÅÅÅ skönt att lägga sig en stund nu, men då kommer jag sova bort hela eftermiddagen o sen är allt stängt när jag ska handla :( inte okej.
Sen har jag ju Alias att glo på ikväll i min ensamhet ;)
Mwahahah.
Aja, ska slänga på mig lite smink och försöka bege mig... Typ.
Pöss!
Lelle är nere i köket och kattskrället är säkert i närheten ^^
Dock är älsk på väg till jobbet, och jag ska ta mig till centrum somehow för att inhandla cheddar-popcorn och kebabrulle så det finns nåt gött tills snyggingen kommer hem igen :)
Fick sms nyss, ska bara hämta mobilen xD BRB!
Aaaand I'm back!
Var från han den där, stalkersnubben jag tillbringar min tid hos ;)
Imorn ska jag åka med honom när han ska till jobbet... han jobbar bara lunch imorn så :)
English Shop and such :3 iiiih
Är så sjukt trött jämt, fattar inte riktigt varför...
Visserligen tar det lång tid innan vi somnar på kvällarna... konstigt nog :o
Vi ligger och halvslumrar i typ ett par timmar... eller iaf jag :P
Skulle vara SÅÅÅÅ skönt att lägga sig en stund nu, men då kommer jag sova bort hela eftermiddagen o sen är allt stängt när jag ska handla :( inte okej.
Sen har jag ju Alias att glo på ikväll i min ensamhet ;)
Mwahahah.
Aja, ska slänga på mig lite smink och försöka bege mig... Typ.
Pöss!
Thursday 17 November 2011
this is my happyface: :D
Så... Gissa vem som hoppar på en buss till Sthlm imorn? :D
MEEEEEE ^^
Åkte därifrån i söndags, men längtar så mycket efter min underbara pojkvän att jag drar dit igen.
Vet inte hur länge jag stannar, men har bara pengar för resan dit... Så det lär bli ett tag i alla fall.
Ska ringa FK imorgon och kolla när de har tänkt sätta in pengar på mitt konto igen....
Ska sortera kläder, se vad som behöver tvättas och sådär, byta musik på mp3n också... och se om pappa har några in ear lurar, får så ont i öronen av de jag har nu om jag har de på länge... skitirriterande!
Har ju blivit rätt kallt nu, även om det inte snöar (än)
Så jag ska kolla vad jag har för varma kläder... haha, går i tshirt och jeans året runt egentligen...
Myees ^^
Kameran packas med igen, och det lär dyka upp bilder på Facebook ^^
Aja, får sätta igång nu då så jag inte är upptagen om Älsk ringer när han är på väg hem :)
PUSSHEJ!
MEEEEEE ^^
Åkte därifrån i söndags, men längtar så mycket efter min underbara pojkvän att jag drar dit igen.
Vet inte hur länge jag stannar, men har bara pengar för resan dit... Så det lär bli ett tag i alla fall.
Ska ringa FK imorgon och kolla när de har tänkt sätta in pengar på mitt konto igen....
Ska sortera kläder, se vad som behöver tvättas och sådär, byta musik på mp3n också... och se om pappa har några in ear lurar, får så ont i öronen av de jag har nu om jag har de på länge... skitirriterande!
Har ju blivit rätt kallt nu, även om det inte snöar (än)
Så jag ska kolla vad jag har för varma kläder... haha, går i tshirt och jeans året runt egentligen...
Myees ^^
Kameran packas med igen, och det lär dyka upp bilder på Facebook ^^
Aja, får sätta igång nu då så jag inte är upptagen om Älsk ringer när han är på väg hem :)
PUSSHEJ!
Wednesday 16 November 2011
The one who makes my heart beat like the bass in Nobody Weird Like Me
I'm happiest when I'm with you <3
Sleeper, creeper, weeper
Antingen är det höstmörkret, hormoner, medicinbrist eller en kombination av allt som spökar...
Jag sover gärna, och länge, och ofta. (vilket idag ledde till att jag inte gick på gym)
Jag är lättirriterad, som sjutton.
Jag är allmänt låg och ledsen.
Visst, det har hänt en del oväntade saker, som förmodligen påverkar mig mer än jag vill erkänna för mig själv.
Hjälplösheten man känner när folk i ens närhet mår dåligt och man inte kan göra något åt det alls brukar tära på mig...
Sen är vardagen allmänt jobbig utan Christopher, men det har den ju varit förr...
Kanske är det oro inför flytt, ny skola osv?
Oro över att vi inte har någonstans att bo än?
... Precis nu upptäckte jag även en hemsk ilning i en tand. Tandläkare. Dyrt. Nej tack!
Jag ska till AF imorgon... Måste ta reda på vad jag ska göra nu, tills skolan börjar.
Knutpunkten ?
Vad i hela friden ska jag göra där liksom?
Jag ska börja i skolan, så jag kan inte leta praktikplats... Visst, jag skulle kunna använda tiden till att söka efter lägenheter... Men grejen är att jag tror inte att någon hyr ut till någon utan inkomst ^^
Och min inkomst börjar i samband med skolan, och då behöver jag redan bo i Linköping...
Dessutom får jag inga pengar från FK förrän om 2 veckor typ...
Great.
Så jag kan inte ansöka om pengar från Soc förrän de har kommit in heller...
Nu känner jag bara hur allt förstoras upp och blir ohanterbart, sådär så man vill gömma sig under täcket och inte alls vara 20 år, vuxen och vilse. Usch.
Får helt enkelt sätta igång någonstans.
"Helt enkelt" det uttrycket borde dö.
Inget är enkelt.
Tror jag ska plocka upp gitarren och lugna nerverna.
Först ska jag dock anmäla mig på något bostadsbolagstjafs så jag kan samla poäng...
ngjlrfgjnbeltigfdhi :(
Jag sover gärna, och länge, och ofta. (vilket idag ledde till att jag inte gick på gym)
Jag är lättirriterad, som sjutton.
Jag är allmänt låg och ledsen.
Visst, det har hänt en del oväntade saker, som förmodligen påverkar mig mer än jag vill erkänna för mig själv.
Hjälplösheten man känner när folk i ens närhet mår dåligt och man inte kan göra något åt det alls brukar tära på mig...
Sen är vardagen allmänt jobbig utan Christopher, men det har den ju varit förr...
Kanske är det oro inför flytt, ny skola osv?
Oro över att vi inte har någonstans att bo än?
... Precis nu upptäckte jag även en hemsk ilning i en tand. Tandläkare. Dyrt. Nej tack!
Jag ska till AF imorgon... Måste ta reda på vad jag ska göra nu, tills skolan börjar.
Knutpunkten ?
Vad i hela friden ska jag göra där liksom?
Jag ska börja i skolan, så jag kan inte leta praktikplats... Visst, jag skulle kunna använda tiden till att söka efter lägenheter... Men grejen är att jag tror inte att någon hyr ut till någon utan inkomst ^^
Och min inkomst börjar i samband med skolan, och då behöver jag redan bo i Linköping...
Dessutom får jag inga pengar från FK förrän om 2 veckor typ...
Great.
Så jag kan inte ansöka om pengar från Soc förrän de har kommit in heller...
Nu känner jag bara hur allt förstoras upp och blir ohanterbart, sådär så man vill gömma sig under täcket och inte alls vara 20 år, vuxen och vilse. Usch.
Får helt enkelt sätta igång någonstans.
"Helt enkelt" det uttrycket borde dö.
Inget är enkelt.
Tror jag ska plocka upp gitarren och lugna nerverna.
Först ska jag dock anmäla mig på något bostadsbolagstjafs så jag kan samla poäng...
ngjlrfgjnbeltigfdhi :(
Monday 14 November 2011
Som att gå i en dimma...
En tjock, påträngande äcklig dimma.
Jag har tagit mina tabletter som jag ska, men jag är inte riktigt med på noterna ändå...
Förstår inte varför det ska behöva vara så...
Jag har så himla mycket att vara tacksam över...
Ändå snöar jag in mig på det som saknas.
Emotionellt bortkopplad, låg och allmänt opepp.
Hatar att känna så.
Imorgon ska jag in till skolan, för ett avslut på praktiken.
Kommer kännas lustigt, somehow...
Även om jag är lite trött på det hela och sådär har barnen alltid fått mig att le om dagarna... Det kommer jag sakna.
Frågan är bara vad sjutton som förväntas av mig nu...
Måste ringa FK imorn också, krångel med pengarna... och jag är skyldig mamma o pappa 1000 kr... Great.
Vill mest packa den största resväskan som finns här och dra till Sthlm igen.
Och ingen av oss vet när vi kommer kunna ses igen heller...
Bleh.
Jag dog inuti när bussen började köra igår...
Orkade inte vara vaken, slumrade hela vägen hit...
Jag kan inte ens kalla det "hem" utan att bli ledsen.
Jag kallar där du är för hem.
Sov med en varmvattenflaska i sängen... Men den var inte som du. Inte samma värme...
Har din tröja på mig och den doftar som du <3
Jag saknar dig.
Jag har tagit mina tabletter som jag ska, men jag är inte riktigt med på noterna ändå...
Förstår inte varför det ska behöva vara så...
Jag har så himla mycket att vara tacksam över...
Ändå snöar jag in mig på det som saknas.
Emotionellt bortkopplad, låg och allmänt opepp.
Hatar att känna så.
Imorgon ska jag in till skolan, för ett avslut på praktiken.
Kommer kännas lustigt, somehow...
Även om jag är lite trött på det hela och sådär har barnen alltid fått mig att le om dagarna... Det kommer jag sakna.
Frågan är bara vad sjutton som förväntas av mig nu...
Måste ringa FK imorn också, krångel med pengarna... och jag är skyldig mamma o pappa 1000 kr... Great.
Vill mest packa den största resväskan som finns här och dra till Sthlm igen.
Och ingen av oss vet när vi kommer kunna ses igen heller...
Bleh.
Jag dog inuti när bussen började köra igår...
Orkade inte vara vaken, slumrade hela vägen hit...
Jag kan inte ens kalla det "hem" utan att bli ledsen.
Jag kallar där du är för hem.
Sov med en varmvattenflaska i sängen... Men den var inte som du. Inte samma värme...
Har din tröja på mig och den doftar som du <3
Jag saknar dig.
Sunday 13 November 2011
Min nagel gör jätteont *cwies*
Yo, this is so not Bex the kex blogging. Heter det blogging på engelska? eller heter det add things to my journal that is available online? :O Britter vet ni.. inget att hänga i julgranen, those gingers :( gingerbreadmans :D manboobs, manboobs you can touch my manboobs :D
Jag har inte en aning om vad jag precis gjorde, det började (som alltid) med att jag kastade godis på Bex. Sen I don't know, receptbelagda saker plus 80% hämbrennt är inte bra :( Jag är bäst på att stava :D men sämst på att blogga :D :D :D :D :D
it huwts ;___; now bex be cwying :( apparently I be a arsehewl :( ....THAT'S WHAT SHE SAID... xD xD xD
nej okej, det funkade inte så bra i det läget. btw, jag är 100% nykter och har inte rökt någon tveksam substans... eller? ;) trololololol lolololololol jag känner mig som cyriak :( med k.
Det är du som skriver, FLEA KNEADS YOU! Urin har skrivit en låt som heter nåt sånt, eller I want you kanske den hette. på tal om urin så ska black sabbath återuppstå från dom döda, It'llllll sux :( stupid Rick Rubin :(
Jag hittade diamanter i minecraft, men jag dog. sen skulle jag hämta sakerna jag tappade, men jag dog igen. och igen...och igen.... och igen... och igen... och igen.. och igen... stupid creepers :( och lava. Jag hade guld också. jag kunde göra en diamond pick axe, eller ett diamond sword. Men jag dog. doggie wants a cracker? :O oh balolzary, you so random.
I'MA BALZARY TEH GRÄJT! puss hej
Jag har inte en aning om vad jag precis gjorde, det började (som alltid) med att jag kastade godis på Bex. Sen I don't know, receptbelagda saker plus 80% hämbrennt är inte bra :( Jag är bäst på att stava :D men sämst på att blogga :D :D :D :D :D
it huwts ;___; now bex be cwying :( apparently I be a arsehewl :( ....THAT'S WHAT SHE SAID... xD xD xD
nej okej, det funkade inte så bra i det läget. btw, jag är 100% nykter och har inte rökt någon tveksam substans... eller? ;) trololololol lolololololol jag känner mig som cyriak :( med k.
Det är du som skriver, FLEA KNEADS YOU! Urin har skrivit en låt som heter nåt sånt, eller I want you kanske den hette. på tal om urin så ska black sabbath återuppstå från dom döda, It'llllll sux :( stupid Rick Rubin :(
Jag hittade diamanter i minecraft, men jag dog. sen skulle jag hämta sakerna jag tappade, men jag dog igen. och igen...och igen.... och igen... och igen... och igen.. och igen... stupid creepers :( och lava. Jag hade guld också. jag kunde göra en diamond pick axe, eller ett diamond sword. Men jag dog. doggie wants a cracker? :O oh balolzary, you so random.
I'MA BALZARY TEH GRÄJT! puss hej
Monday 7 November 2011
In Your Room
MWAHAHAHAH!
Eller?
Nädå.
Jag sitter i älsklings rum, själv. Han är på jobbet, stackarn ;)
Har fått upp dvder med saker på när han är liten, ska sitta och dö av all söthet snart tänkte jag :)
Skulle bara passa på att blogga lite. Lite mer ordentligt än igår... :P
Har ungefär 6 timmar kvar som tonåring... Känns weird.
Fyller jag verkligen 20? ... Shit.
Har iaf haft det sjukt mysigt här hittills, kollat på film och spelat och bara... varit. <3
Imorgon ska vi in till stan iaf... Ska se om jag hittar något trevligt att slösa pengar på.
Vet inte när jag åker hem än heller... Helst vill jag inte åka alls... Bleh. Inget jag ska tänka på just nu i alla fall.
Mamma och pappa är tillbaks från Estland, så det finns ju människor i Björnsholm igen xD om jag nu skulle lyckas få mig själv utslängd härifrån :D
Förkylningen har i alla fall blivit bättre... Fortfarande snuvig och sådär, och lite hostig... Men det värsta är över.
Har dock smittat min bättre hälft, vilket känns sådär lagom kul :(
Dumma mig.
Aaaanyhow... Ska återgå till ensamheten i ett rum som inte är mitt.
Dessutom går mina tankar till de som stod Annie och Viki närmast, jag vet inte vad jag ska säga än... Det kom som en chock, och det gör ont. Men jag var inte en del av deras liv på det sättet många andra var, så jag håller mig i bakgrunden en aning. Hoppas ni har hittat ro nu, flickor. Glömmer er aldrig.
Love, Kexet.
Får se om jag skriver mer här medan jag är i huvudstaden.... myes.
That's all folks...
Eller?
Nädå.
Jag sitter i älsklings rum, själv. Han är på jobbet, stackarn ;)
Har fått upp dvder med saker på när han är liten, ska sitta och dö av all söthet snart tänkte jag :)
Skulle bara passa på att blogga lite. Lite mer ordentligt än igår... :P
Har ungefär 6 timmar kvar som tonåring... Känns weird.
Fyller jag verkligen 20? ... Shit.
Har iaf haft det sjukt mysigt här hittills, kollat på film och spelat och bara... varit. <3
Imorgon ska vi in till stan iaf... Ska se om jag hittar något trevligt att slösa pengar på.
Vet inte när jag åker hem än heller... Helst vill jag inte åka alls... Bleh. Inget jag ska tänka på just nu i alla fall.
Mamma och pappa är tillbaks från Estland, så det finns ju människor i Björnsholm igen xD om jag nu skulle lyckas få mig själv utslängd härifrån :D
Förkylningen har i alla fall blivit bättre... Fortfarande snuvig och sådär, och lite hostig... Men det värsta är över.
Har dock smittat min bättre hälft, vilket känns sådär lagom kul :(
Dumma mig.
Aaaanyhow... Ska återgå till ensamheten i ett rum som inte är mitt.
Dessutom går mina tankar till de som stod Annie och Viki närmast, jag vet inte vad jag ska säga än... Det kom som en chock, och det gör ont. Men jag var inte en del av deras liv på det sättet många andra var, så jag håller mig i bakgrunden en aning. Hoppas ni har hittat ro nu, flickor. Glömmer er aldrig.
Love, Kexet.
Får se om jag skriver mer här medan jag är i huvudstaden.... myes.
That's all folks...
Sunday 6 November 2011
hook hook, show us the hook!
Det finns ett A i A.
Coolt.
;)
Och herr Johansson är dum som jobbar imorn, men jag ska umgås med hans mor och kolla på bebisbilder :D
....typ.
Det blir alltid värre framåt natten.
Det blir bättre när jag publicerat.
Jag bloggar imorgon när jag inte har sällskap istället... Han är distraherande...
hihi
Coolt.
;)
Och herr Johansson är dum som jobbar imorn, men jag ska umgås med hans mor och kolla på bebisbilder :D
....typ.
Det blir alltid värre framåt natten.
Det blir bättre när jag publicerat.
Jag bloggar imorgon när jag inte har sällskap istället... Han är distraherande...
hihi
Thursday 3 November 2011
piiiiiikaaaaatchooooo!
Dumma. Äckliga. Skit. Förkylning.
Nyser ihjäl mig och snyter mig om vartannat. Inte så fräscht, nej.
Och idag ska jag åka buss i massa timmar :P
Rustar mig med Sinova, värktabletter och ZYX typ x)
Fattar inte vart det här kom ifrån... Pang boom så var jag heltäppt i näsan :o
Vaknade med ont i bihålorna också, så jag fick en värktablett och en varmvattenflaska av mamma och sov i 2 timmar till.
Är lite piggare nu, har inte ont, känner mig mest seg i huvudet.
Men det släpper väl snart hoppas jag :)
Drömde väldigt lustigt...
Jag hade tatuerat halfsleeves (fast från armbågarna ner till handlederna) i nåt mönster som liknade mittengrejen på BSSM albumet (RHCP för er som inte vet)
Och så hade jag en scarification på ena kinden.... o_O
Lustiga dreads i håret och lite piercingar här och var typ.
Ganska skevt.
Aaaanyhow.
Mamma och pappa drar om en halvtimme så jag ska slänga på mig mjukiskläder och umgås med dom en stund.
Kanske bloggar på måndag, älsk jobbar då så... ^^
Annars....
Märks det xD
Pusshej!
Nyser ihjäl mig och snyter mig om vartannat. Inte så fräscht, nej.
Och idag ska jag åka buss i massa timmar :P
Rustar mig med Sinova, värktabletter och ZYX typ x)
Fattar inte vart det här kom ifrån... Pang boom så var jag heltäppt i näsan :o
Vaknade med ont i bihålorna också, så jag fick en värktablett och en varmvattenflaska av mamma och sov i 2 timmar till.
Är lite piggare nu, har inte ont, känner mig mest seg i huvudet.
Men det släpper väl snart hoppas jag :)
Drömde väldigt lustigt...
Jag hade tatuerat halfsleeves (fast från armbågarna ner till handlederna) i nåt mönster som liknade mittengrejen på BSSM albumet (RHCP för er som inte vet)
Och så hade jag en scarification på ena kinden.... o_O
Lustiga dreads i håret och lite piercingar här och var typ.
Ganska skevt.
Aaaanyhow.
Mamma och pappa drar om en halvtimme så jag ska slänga på mig mjukiskläder och umgås med dom en stund.
Kanske bloggar på måndag, älsk jobbar då så... ^^
Annars....
Märks det xD
Pusshej!
Tuesday 1 November 2011
Straight outta the shower!
HELLOOOOO BLOGGVÄRLDEEEEN! 8D
Eller?
Anyhow...
Idag fyller min lilla pappa 50 :O helt sjukt. Det i sin tur betyder att jag fyller 20 om en vecka.
AHHHHH. Jag var ju nyss 12 ?!
Anthony Kiedis fyller 49 idag.... So sad.
Han börjar bli gammal... Alla dom där börjar bli gamla... Ja, utom Josh då :D nomnom!
Meeeen, AK är fortfarande väldigt snygg. So.... it's all good ;)
Idag kommer släkt hit för att fira novemberbarnen...
Jag vet inte vad jag ska ha på mig xD
Få rota igenom garderoben och se om det finns något som är sådär födelsedagsfint utan att vara OTT.
Klänning? Bah. Jag vet inte :(
Skypear med världens finaste och längtar som en galning till torsdag då jag äntligen åker till Sthlm <3
Mamma kommer snart hem med energidryck och pistagenötter, så jag väntar tills dess innan jag försöker mig på något som har med kläder att göra xD
Puss!
Eller?
Anyhow...
Idag fyller min lilla pappa 50 :O helt sjukt. Det i sin tur betyder att jag fyller 20 om en vecka.
AHHHHH. Jag var ju nyss 12 ?!
Anthony Kiedis fyller 49 idag.... So sad.
Han börjar bli gammal... Alla dom där börjar bli gamla... Ja, utom Josh då :D nomnom!
Meeeen, AK är fortfarande väldigt snygg. So.... it's all good ;)
Idag kommer släkt hit för att fira novemberbarnen...
Jag vet inte vad jag ska ha på mig xD
Få rota igenom garderoben och se om det finns något som är sådär födelsedagsfint utan att vara OTT.
Klänning? Bah. Jag vet inte :(
Skypear med världens finaste och längtar som en galning till torsdag då jag äntligen åker till Sthlm <3
Mamma kommer snart hem med energidryck och pistagenötter, så jag väntar tills dess innan jag försöker mig på något som har med kläder att göra xD
Puss!
Subscribe to:
Posts (Atom)