På julen... hur sjutton jag ska lyckas få pengarna att räcka... vart jag ska vara osv...
Funderar på Linköping... skolan... lägenhet... att flytta hemifrån igen.
Tänker tillbaks på mig, och den jag varit innan... hur jag accepterar mig själv mer tack vare C... Att jag t.ex inte använder "hålla-in-magen-kroppsstrumpa-saken" längre... Jag som haft en sån på mig i nästan 3 år... och som innan dess gick i dubbla leggings och drog upp dem högt så de skulle hålla in lite.
Leggings har jag fortfarande, men det är för att jag är så van att ha något över magen på det sättet så det känns lustigt utan, och för kylan då.
Jag mår väldigt bra, jämfört med förr.
Och jag tror inte det är tack vare medicinen. Inte bara.
Visst, slarvar jag så blir jag rejält låg, men ändå inte som förr.
Jag hinner ändå bromsa istället för att falla och slå i botten på en bråkdel av en sekund...
Jag känner inte samma självhat som innan, då tyckte jag inte att jag förtjänade något bra. Det var svårt för mig att acceptera att människor kunde göra saker för min skull. Hade väldigt svårt att ta åt mig av snällhet som jag inte höll med om... Bleh, blir svårt att förklara.
Jag är fortfarande sämst på att ta emot komplimanger. Säger ALLTID emot. Och jag vet att det är irriterande. Jag blir lack på folk som säger "neee" om man säger nåt fint om dem. Ändå är jag likadan.
Dessutom har jag väl ingen aning om vad andra tycker?
Jag kanske avskyr min näsa, någon annan kanske tycker den är söt.... haha. Måste seriöst sluta vara så negativ.
Är bara larvigt.
Beauty isn't skindeep, det vet jag ju... Men så ful som jag får mig själv att verka med tanke på vad jag säger om mig själv kan jag ju inte vara... Så vitt jag vet är inte Christopher blind liksom...
Nu ska Bex träna på att ta åt sig av komplimanger och på att känna att hon förtjänar att människor gör saker för hennes skull.
I've always been more of a giver...
Men jag är och har alltid varit dålig på att dra gränser. Redan som liten fick mina kompisar bestämma över mig när det gällde att leka osv... Fanns väldigt få som var på samma nivå som mig eller som jag kunde bestämma över. Undergiven for life typ? ^^
Har låtit åtskilliga människor fått trampa på mig, göra som de velat och sen stått ut med den iskalla tystnaden, tomheten och smärtan när man plötsligt inte dög längre.
Och de få gångerna jag känt att det varit nog, de gångerna jag försökt säga ifrån, stå upp för mig själv... Ja då har det varit fel. För då har omgivningen blivit så paff av att jag kunnat säga ifrån att de blivit sura. Försökt trycka på samvetesknappen hos mig. Fått det till att JAG överreagerar osv. Att mina känslor är fel.
Så det har ändå alltid slutat med att jag bett om ursäkt och ställt mig under dem i rank.
SÅ. OTROLIGT. DUMT.
Jag tycker om att ge, att göra saker för andra, hjälpa osv.
Men. Något jag i princip aldrig erkänner, knappt för mig själv ens... är att jag tycker om att få, att bli hjälpt och när människor gör saker för mig också.
Men jag vill inte att de jag gör saker för etc ska tro att jag då förväntar mig något tillbaks.
Så fungerar inte jag. Gör jag något är det utan baktanke, sen om någon gör likadant mot mig blir jag superhappyface.
Uppskattning är något som jag saknat emellanåt..
Tror jag skadades lite och kände mig utnyttjad ett tag där förra året... Man gjorde och gav och fixade utan ett enda tack. Det tär otroligt. Jag är fortfarande känslig när det gäller sånt.
Ett enkelt tack är allt jag vill höra, eller ett leende som tyder på uppskattning. Men när man känner att man tas för givet, eller har blivit tagen för givet blockeras det där hos en själv.
Jag fick lära mig tidigt att man säger tack, och det har hängt i.
Och jag har blivit lika förvånad när reaktionerna man får tyder på att ett "tack" absolut inte var väntat...
Vad har hänt med världen liksom?
Nu blev jag helt tom i hjärnan xD pausade för länge...
Men jag har väl babblat på tillräckligt.
Vet inte om jag kommit fram till något egentligen...
Jag är lycklig och mår bra tack vare omgivningen och lite extra hjälp av medicin...
Jag mår bättre i mig själv och är snällare mot mig själv... oftast.
Ge och få, balansen där är svår... men viktig.
Och man ska säga TACK. Ofta. Det är inte svårt och gör tillvaron så mycket bättre.
TREVLIG HELG PÅ ER! ^^
No comments:
Post a Comment