You don't form in the wet sand... I do.

Sitter och äter frukost och låter mina öron fyllas upp av den ljuva musiken RHCP har skapat genom tiderna.

Om lite mindre än en timme bär det av mot Emmaboda, ska göras ett stopp innan bara för tältupphämtning :)

Hoppas resten kommer ner så fort dom kan, för jag vill inte sitta själv på festivalen i all evighet D:

Hoppas även att jag inte glömt något när det gäller packningen... tandborsten ska med också ja! Men inte förrän den använts ^^

Tveksamt om jag kommer hinna skriva något innan jag åker till England (på måndag) men vi får se ^^

Hoppas iaf på en ett par veckor av awesomeness nu, och håller folk på och bitchar kommer inte ens försöka göra något åt det, man märker vilka vänner som är äkta. Tyvärr.

Well, ska återgå till mackan och äppeljuicen, är osäker på om jag ens har läsare kvar, men men!

Spelar ingen större roll, till den som råkar läsa det här...
Ha det gött, för det ska jag ^^

Bai <3

Let you down

Har jag inte sagt det förut säger jag det nu.
Jag är SÅ. OTROLIGT. TRÖTT. på att bli sviken.

Av vänner.

Eller borde jag säga "vänner" kanske..?

Jag vet att jag ibland verkar glömma av människor i mitt liv, och att jag inte räcker till.
Men såna här svek förstår jag mig inte på.

Jag förstår inte vad jag har gjort för fel för att bli behandlad på det viset...

Jag ser mig omkring och undrar vad som finns kvar i Sverige för min del.
Det har jag gjort många gånger, men då har det alltid funnits något, eller någon som hållit mig kvar.

Nu ser jag ingen anledning längre.

Jag har en familj i London som är intresserade av att ha mig som au pair.

Och då kommer tvivlet istället.

Tankar på om jag duger, om jag kan, om jag är rätt människa att välja när det gäller ansvar för någon annans barn..?

Det skrämmer mig, och jag vet inte om jag kan.
Jag vill inte lova människor något, för att sen klart och tydligt bryta ihop pga pressen.

Det är en grej när det är inom familjen, vakta sin systers barn t.ex.

Men att komma in i någon annans familj och vara den som får upp barnen på morgonen, ser till att allt är i sin ordning, på något sätt (dvs buss då jag inte kör) få dom till skolan, hämta dom, laga mat och leka, se till att dom mår bra och har kul... ta över mycket av jobbet en förälder har...
diska, tvätta... städa... ha koll över huvud taget...
och PASSA TIDER.

jag är otroligt dålig på att passa tider.
storstäder skrämmer skiten ur mig, jag lyckas t.o.m gå vilse i västervik liksom.



Jag vet inte om jag är redo.

Kanske är den familjen inte rätt för mig bara.

Jag vet inte, men jag känner så mycket besvikelse och tvivel och ensamhet just nu att det känns som det gnager sönder mig.

Jag vill känna att jag kan.
Att jag är omgiven av människor jag kan lita på till 100%
Jag vill känna att det alltid finns någon där.

Jag kan inte sova, för jag har vänt på dygnet... jag spelar gitarr och sjunger, men låtarna känns uttjatade.
Jag behöver packa till emmaboda och förbereda inför england.

men det är riktigt mörkt i mitt huvud för tillfället, och jag har svårt för att ta mig ur det.

All alone not by myself... or am I?

Jag vet inte vad som har hänt med mig.
Eller snarare vad som håller på att hända...

För ett år sen hade jag en egen lägenhet, ett eget liv och drömmar som jag ville kämpa för.
Mitt psykiska mående stod i vägen då men jag tog hjälp och det innebar till slut medicin.

Idag bor jag hemma, är själv för ofta men är för feg och rädd att göra något åt det, har drömmar som känns meningslösa då mitt psykiska mående tydligen inte har hjälpts tillräckligt av medicinen jag fortfarande går på.

Igår hamnade jag i högkostnadsskyddet.

Jag har alltså tagit ut tillräckligt mycket medicin av olika slag för att knappt behöva betala nåt för det längre.
"YAY, spara pengar!" ... så är det dock inte, det är inte så jag ser på det.

Jag undrar bara vad som hände, hur jag hamnade här, blev den här varelsen som bryter ihop i tårar varje gång hon lämnas ensam.

Jag trodde jag var starkare än såhär.
Bättre än såhär.

Jag förlorade personen jag älskar mest i hela världen bara sådär, och därmed min trygghet.
Jag fick ett oönskat avslut på stället där jag kände att jag faktiskt betydde något, och därmed känslan av ännu ett misslyckande, ännu en plats där jag inte var bra nog för att behövas mer.

Jag letar efter Au Pair-familjer, och hittar flera underbara. Grejen är att 70 andra har insett det också och skickat sina introduktionsbrev, så jag låter bli. För jag har inget de andra inte har.
Inte enligt mig.

Jag känner mig bara lugn och någorlunda glad när jag förlorar mig själv i en serie.
För det är just det, att jag förlorar mig själv, slipper vara med mig själv... som gör tillvaron helt ok.

Jag har gått upp i vikt igen, och jag vet att det är kopplat till att jag är ensam.
Det var likadant när jag var helt själv i lägenheten.
Jag äter, hela tiden.
Vad som helst nästan.

Och jag vet inte hur många chipspåsar eller hekton godis som har ätits under den här sommaren.
Eller hur många liter läsk jag sköljt ner allt med.

Jag har knappt jeans som passar längre, och då ska det tilläggas att jag behövde skärp till nästan alla.

Det enda man duger till är att vara tjejen som blir tafsad på av en idiotsnubbe på Palladium.

Vänner hör inte av sig, and I don't blame them. Det skulle jag inte heller göra om vännen i fråga var jag.

Jag har försummat så många, det har gått så pass långt att människor känner sig sårade och bortglömda, eller helt enkelt skiter i att svara på sms osv.

Jag vill bara lyckas. Med något.
Men det enda som snurrar i mitt huvud nu är "kommer någon ens märka när jag är borta?"

Det mesta jag umgåtts med min mamma det här året bortsett från som lärarhjälp var i förrgår när vi sydde om kläder tillsammans ett par timmar.
Och sist jag och pappa gjorde något tillsammans åkte vi runt Björnsholm en sväng på hans MC.

Jag känner mig så ensam och oviktig.
Oduglig och vilse.

Jag vill ha tillbaks det jag förlorat.
För jag är trasig utan dom jag älskar.

Och jag är trött på att vara trasig nu.

Time passes us by...

Vad har hänt sen sist?
Jag har blivit singel, och det var inte mitt val, which sucks. Väldigt mycket.

Vet egentligen inte varför jag skriver här... i brist på annat I guess men ändå.
Det händer inget speciellt i mitt liv, jag sitter mest hemma då mamma och pappa jobbar mycket.

Finns liksom ingenstans att ta vägen längre.

Har fått Atarax utskrivet också, himla universalmedicin... Men visst, jag sover bra på den och det är vad den är till för i mitt fall så jag ska väl inte klaga.

Mina älskade Chili Peppers släpper nytt album i augusti :') I'm With You heter det, can't wait!
Släpps en singel nu i juli... "The Adventures of Rain Dance Maggie" ska bli spännande att höra deras nya sound.
Och så kommer dom till Sverige på turné o oktober...

Jag vet dock inte vart jag tar vägen till hösten så jag vågar inte boka något än...

Det känns fruktansvärt att bli raderad ur någons liv på det där sättet förresten.
Helt utan förvarning. Får en klump i magen av tanken på det.

Jag vet inte vad som händer idag, eller imorgon... Eller kommande vecka.
Folk planerar inte, och jag orkar inte försöka mer.

Dessutom vet folket vart jag finns om det skulle vara något där mitt deltagande skulle önskas.

Jag hade planerat upp så mycket, now it's all gone, och jag känner mig mer vilse än någonsin.