Day 5 (or 6) cold turkey a.k.a FRIDAYFRIDAYGOTTAGETDOWNONFRIDAY

Sååå... Jag har inte tagit min medicin på några dagar, tänkte att eftersom jag trappade ner från 200 till 100 kunde jag gå från 100 till 0. Kanske inte riktigt så det är tänkt, men vi får se hur det går. För tillfället är jag ganska seg i huvudet, blicken hänger inte med till 100%, balansen är fuckad och jag är lite lätt illamående. Lär gå tillbaka till 50mg snart, vill bara se hur pass illa det är med utsättningssymtom och sådär.

Idag var jag och the Mothership i Vvik och handlade (o)nödiga saker. Det var jobbigt att vara inne på Willy:s då folk hade en tendens att verkligen råstirra på en, förstår inte varför, går mig dock på nerverna. Lyckas självklart träffa på ett ex till ett ex där (gillar inte människan för fem öre) som självklart hälsade. Awkward stuff. Sen var det en som jobbade där som jag tror typ hälsade på mig, kunde inte komma på varför men kände igen människan ändå... Kom på till slut att det var en gammal bekant jag brukade hänga med när jag hängde med Vviksfolket för typ 3-4 år sen, grejen var att han på den tiden hade svart hår och inte halvlockigt blont hår som nu. Får skriva på FB och be om ursäkt för att jag inte hälsade tillbaka eller något. Hah.

Födelsedagen kom och gick och jag är nu för tiden 23 år. Åren går I guess. Var lite släkt här och firade, det var trevligt.

Minns inte mycket mer än så, folk har betett sig illa och lägenheten är överlämnad till en ny person, så Linköping är ett minne blott. Jag gör inte mycket om dagarna, finns inte mycket att göra häromkring. Det tynger mig men jag tror att jag och gitarren ska bli bättre vänner igen, så det kanske dyker upp nya covers eller egenskrivna låtar (man kan ju alltid hoppas) i framtiden.

Pojkvännen drar till Sthlm nästa helg och blir borta någon vecka, nyttigt med egentid, har jag fått för mig, ska i alla fall bli intressant att se hur jag mår på egen hand nu. Saknar att kunna göra saker, ta en promenad på 20 min (eller 5 om man ska med bussen) för att hänga med folk. Här är det dött. Västervik suger, stan är full av whitetrash och människor man bara inte vill ha i sitt liv. Ytterst få kvar som man en gång hängde med. Men ensamheten kanske är nyttig? I dunno.

Längtar efter en aning varmare temperaturer och dagar som inte bara duger.
Är så trött på att endast existera och ser ingen mening med livet om det här är det bästa man kan åstadkomma.
Kanske verkar onödigt deppigt, men om det här är allt så är jag rätt klar. Det var liksom inte såhär jag såg mitt liv, jag ville göra saker, uppleva saker, orka saker. Istället sover jag bort mitt liv och har en bra dag om jag lyckas vara vaken 8-10 timmar i sträck.

Träningen påbörjades och pausades inom loppet av en vecka, orken och motivationen gick och gömde sig. Som alltid. Jag AVSKYR att vara så låg och apatisk gentemot allt. Har ingen lust med något och lika fort som energin dyker upp försvinner den igen.

123 (ew) kg deprimerad mänsklig massa.
Inte mycket att ha, men jag existerar väl en dag till. Och en till efter den. Tills något händer. Tills jag får något att hända.

Blö. Here, have a picture of yours truly and a fucking awesome Friday.
Hajdohajdo.

Den ickeexisterande dygnsrytmen, tonårsrummet och tystnaden.

Jag sitter i min säng, min tonårssäng som stått här i den grå alkoven i säkert 10 år nu... Bredvid mig ligger pojkvännen och snarkar och vänder sig om vartannat. På andra sidan rummet står ett trumset intryckt mot väggen, påminner mig om svunna tider. Färgerna på väggarna och i taket får mig att känna mig som 15 igen. Mellan dessa väggar har det gråtits mängder av tårar, skrattas, funnits brustna hjärtan, kärlek, önskningar, hat, självskador, ångest, ångest, ångest och en hel del annat. Just nu sitter jag här som snart 23 och undrar hur mycket mer som ska kännas i det här rummet innan jag är färdig med det en gång för alla...

Flytten hit är påbörjad, när det väl satt igång med uppsägning och avslut av skola... då ville jag bara bort från Linköping, för det smärtar mig att inte ha lyckats med målen jag hade där. Det finns fortfarande en del saker jag måste göra där innan jag kan säga hejdå, men snart är jag isolerad Björnsholmsbo igen. Dock inte i det här rummet, och det är nog tur, för om nätterna viskar alla gamla minnen och gör mig illa till mods.

Det förvånar mig alltid hur tyst det är här, det finns inga ljud utöver de mina fingrar skapar mot tangenterna och de svaga snarkningarna. Öronbedövande. De första dygnen jag tillbringar här får mig alltid att förlora tidsuppfattningen. Föregående natt skulle jag vakna om 20 minuter och inte kunna somna förrän strax efter 9 någon gång... Nu har jag istället inte ens försökt somna, men sov till 15:30 på eftermiddagen och sen nästan fyra timmar till mellan 17:30 och 21:30. Hoppas att det bara är resterna av febern och förkylningen som tar ut sin rätt och att jag inte börjat få sömnproblem nu.

Jag tror att jag ska släcka ner nu, lägga mig till rätta och hoppas att sömnen infinner sig snart igen.
Hasta luego.