Jag sitter i min säng, min tonårssäng som stått här i den grå alkoven i säkert 10 år nu... Bredvid mig ligger pojkvännen och snarkar och vänder sig om vartannat. På andra sidan rummet står ett trumset intryckt mot väggen, påminner mig om svunna tider. Färgerna på väggarna och i taket får mig att känna mig som 15 igen. Mellan dessa väggar har det gråtits mängder av tårar, skrattas, funnits brustna hjärtan, kärlek, önskningar, hat, självskador, ångest, ångest, ångest och en hel del annat. Just nu sitter jag här som snart 23 och undrar hur mycket mer som ska kännas i det här rummet innan jag är färdig med det en gång för alla...
Flytten hit är påbörjad, när det väl satt igång med uppsägning och avslut av skola... då ville jag bara bort från Linköping, för det smärtar mig att inte ha lyckats med målen jag hade där. Det finns fortfarande en del saker jag måste göra där innan jag kan säga hejdå, men snart är jag isolerad Björnsholmsbo igen. Dock inte i det här rummet, och det är nog tur, för om nätterna viskar alla gamla minnen och gör mig illa till mods.
Det förvånar mig alltid hur tyst det är här, det finns inga ljud utöver de mina fingrar skapar mot tangenterna och de svaga snarkningarna. Öronbedövande. De första dygnen jag tillbringar här får mig alltid att förlora tidsuppfattningen. Föregående natt skulle jag vakna om 20 minuter och inte kunna somna förrän strax efter 9 någon gång... Nu har jag istället inte ens försökt somna, men sov till 15:30 på eftermiddagen och sen nästan fyra timmar till mellan 17:30 och 21:30. Hoppas att det bara är resterna av febern och förkylningen som tar ut sin rätt och att jag inte börjat få sömnproblem nu.
Jag tror att jag ska släcka ner nu, lägga mig till rätta och hoppas att sömnen infinner sig snart igen.
Hasta luego.
No comments:
Post a Comment