I'm listening to the music in my head

Okej, så... för det första har jag haft låten Check Yes Juliet - We The Kings i huvudet i typ två dagar. Spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på den, den vägrar lämna mig. Jag lider väl inte av det, egentligen, men det är bara det att genren är liksom... emopop typ? Vilket jag lyssnade på MASSOR för ungefär 7 år sedan. Inte nu. Men låten är söt. Lyssnade på den från början för att en av tjejerna i Linköpingsgruppen (Music Makes Sense) vill sjunga den, och nu är jag fast. Så typiskt.

Förutom det har jag gått och fastnat totalt för No Frills Twins, från Australien, de är 20 år och har helt amazing röster. Älskar deras covers och originallåtar. Följer dem på YouTube, Instagram och Facebook... Haha. I början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, de förvränger uttal på ord ganska mycket och det störde mig då. Nu bryr jag mig inte, tycker mest det adderar till charmen och deras unika sätt att tolka låtarna på. Sjukt bra. De kommer gå långt.

Varför är jag vaken?

Well, jag fastnade på YouTube, och sedan var klockan asmycket, så jag tänkte att det inte spelade någon större roll om den blev mer. Borde dock sova, ska upp relativt tidigt imorgon så jag hinner göra allt jag måste innan det är dags att åka till Linköping för jobb.
Har funderat på hur jag ska göra med Valborg hela dagen, velat fram och tillbaka... Men jag tror faktiskt att jag åker hem efter jobbet, känner mig inte på topp eller på festhumör för den delen heller. Vill träffa folk, men det får bli en annan gång. Känns som att jag håller på att dala nedåt en aning, hoppas jag har fel. Egentligen borde jag tvinga iväg mig själv när jag känner såhär, men bortsett från ångest kopplat till utseende och sådan skit som dyker upp då och då har jag faktiskt ingen lust att festa. Senast jag gjorde det var i somras, i Borås, och det gjordes med måtta jämfört med hur jag har varit tidigare. Gången innan det var väl ett år sedan ganska exakt. Har för mig att det var strax innan Valborg förra året, på internatet. Slutade med en taxiresa till stan, för att sedan skita i krogen trots allt och käka på Donken och sedan åka hem igen och däcka. My glory days are over. Haha, skämt åsido, det känns bara dumt att göra något man egentligen inte har lust med. Vill inte heller missa träningspasset på fredag, så jag åker hem imorgon kväll helt enkelt. Kanske kan övertala pojkvännen att kolla på film med mig på torsdagen eller i helgen. Är rätt nöjd med min relativt isolerade tillvaro med serietittande och så.

Suger att göra folk besvikna, men de som har känt mig ett tag vet hur det kan bli.

Well, jag är rätt slut nu, blev en hel del nostalgitrippande tidigare idag, rätt intressant hur mycket man kan komma ihåg av bilder och kommentarer... oavsett hur många år som har gått sedan dess. Det är en av anledningarna till att jag tycker om att jag aldrig har raderat saker från bloggen.
Brukar emellanåt dra upp månaden som är från varje år jag bloggat, för att jämföra och se hur saker har ändrats från år till år. Måendemässigt och i allmänhet gällande vänner och livet i övrigt. Det sker oftast med skräckblandad förtjusning bör tilläggas.

Babbel babbel, ska sova nu i alla fall, så godnatt/morgon på er!

Longing for summer...

Längtar otroligt mycket efter att få åka till England. Träffa släkt. Känna doften av engelskt regn i luften. Höra språket överallt. Sitta i mysiga pubar, äta fish 'n' chips, gå i engelska affärer... Köra på fel sida av vägen och förundras över alla gröna tunnlar som bildas av lummiga träd över vägarna.
Längtar efter sommaren i allmänhet; efter att få bada massor.

Ligger i sängen och lyssnar på Mazzy Star, är småsömnig, men vill ändå inte sova. Som vanligt typ.

Vi tränade idag, körde på lite hårdare än vanligt och det kändes bra. Fick i mig vettig mat rätt fort efter träningen också, så jag hoppas att återhämtningen gynnades av det så jag slipper träningsvärk. Vi ska eventuellt köra ett pass imorgon också, beroende på hur vi känner oss då, men pappa ska iväg större delen av den kommande veckan, så vi kanske får lägga om planeringen lite.
Funderar själv på att hänga i Linköping några dagar, men har inte bestämt mig än, jobb på onsdag i alla fall, men torsdagens grupp är inställd eftersom det är Valborg, så jag skulle kunna vara kvar i Linköping. Vill dock helst inte missa träningen, och det känns som att 4-5 dagar utan är lite väl mycket. Får se. Folket där vill att jag kommer dit, så det är ju lockande såklart.

Har känt mig pysslig den senaste tiden, men inte gjort något av den energin... Vill fixa med kläder. Typ batikfärga och sånt. Bleka med klorin och klippa och ha mig. Får se vad det blir av mina idéer.

Väntar på ett par läppstift också. Ett limegrönt typ (!) och ett violett/lila. Ska bli spännande att se hur de är, tycker smink är kul, önskar egentligen att jag hade tålamod att lära mig mer och bli bättre... Men jag är en sådan människa som tycker att saker inte är värda min tid om de inte fungerar på en gång. Alltid varit så. Är ett under att jag lärde mig spela gitarr egentligen. Haha.

Vill komma igång med spanskan igen också, saknar det.

Känns som att det blir en kreativ sommar på gång... Hoppas jag kan hålla fast vid det bara.

Well, jag ska glo på något, har bara 9 avsnitt kvar av True Blood, vilket känns... smått jobbigt. Men jag tror jag ska se något annat nu, dryga ut sista säsongen en aning.

Take care.

Öh, tydligen tio dagar senare...?

Vet inte var tiden tog vägen, men jag har visst inte skrivit på över en vecka...!

Anyhow, saker rullar på som de bör. Jag och pappa tränar, well, jag tränade själv i tisdags och idag ställde vi in p.g.a. att pappa hade kärlkramp, men vi ska ut på långpromenad med hunden imorgon och gymma på söndag. Har jobbat både onsdag och torsdag och just nu sitter jag i sängen bredvid min sovande pojkvän. Har kollat på True Blood hela kvällen och ätit cappuccinofudge som jag köpte på Gamlebys vårmarknad tidigare idag/igår egentligen.

Sov hos Esther i onsdags, fick träffa valparna, så sjukt söta! Önskar att alla djur kunde stanna i bebisstadiet typ. Freakin' adorable.

Var hos gynekologen i tisdags också, en dansk snubbe, förutom det jag inte förstod p.g.a. att han pratade danska så tyckte han i princip bara att jag skulle gå med i viktväktarna. Yes, han poängterade ett flertal gånger att jag behöver gå ner i vikt, vilket jag redan vet, och jag sa till honom redan första gången han sa det att jag tränar och redan håller på med det. Utöver det fick jag ingen hjälp, och får ingen hjälp. Orkar knappt bry mig längre, blir bara irriterad över att vården i princip skiter i att en 23-årings kropp inte funkar som den ska, och att det förmodligen beror på att antidepressiva läkemedel som denne gick på i fyra år utan att någon kollade upp det har fuckat med hormonerna. Jag har gått upp 40 kilo sedan jag började med Sertralin, och det utan att ha ändrat mina kostvanor särskilt mycket, eller träningen för den delen heller. Det är bara bullshit alltihop och jag är sur på världen.

Köpte för övrigt 17 par strumpor på marknaden också. För att byta samtalsämne. Inte för att jag pratar med någon egentligen, jag skriver med... meh. Jag skriver. Men sak samma.

Var dum och drack en stor RedBull under kvällen, så jag är långt ifrån trött... Vet inte riktigt vad jag ska göra, har som sagt glott på serier hela kvällen som det är, skulle kunna fortsätta, men tror att jag ska förflytta mig till vardagsrummet i så fall, måste ligga still här för att inte väcka Johnny, och det är jag för rastlös för.

Myes. Tror inte jag har så mycket mer att säga... Oh well. C ya.

Where you come from, where you going...

Vaknade 04:45 av en creepy dröm, eller egentligen en rysning genom hela kroppen. Det kändes allmänt obehagligt och jag hade ingen större lust att försöka somna om efter det så jag har varit vaken i snart 16 timmar, vilket är mer än jag brukar vara vaken i sträck... Det jag försöker komma fram till är att jag är astrött! Anyhow, jag åkte till lägenheten i Gamleby och var där ett par timmar, diskade så mycket jag hann med vilket var i princip all disk och sedan tog jag tåget till jobbet i Lkpg, Kom dit, hängde med ett par andra ledare i ungefär 1,5 timme och åkte sedan hem igen. Det var ingen som kom dit idag av deltagarna. Trist och rätt segt att åka tåg i nästan tre timmar för ingenting. Meeeeen det är sådant som händer.
Imorgon är det Västervik och Mejeriet som gäller, hoppas att hela gruppen kommer så vi kan börja låta lite. Holiday - Green Day är nästa moment som ska tacklas, ska kolla lite på den om ett tag... alternativt imorgon innan jag ska åka, så jag inte är helt lost.

Pratade med pappa förut och vi bestämde att vi ska åka till gymmet imorgon innan jag ska till Vvik, prata med dem och sedan kör vi första passet på fredag. Vi har tänkt köra fredag, söndag, tisdag till en början, och vi kommer köra eftermiddagspass för att slippa så mycket folk som möjligt. Haha! Ska bli gött att komma igång med träningen igen. Vägde mig imorse och är nu nere på 118, så jag har tappat fem kilo... muskler... vilket är rätt dumt. Kroppen värker och jag är på gränsen att sträcka muskler i ryggen så fort jag gör något typ. Duschar exempelvis. Irriterande. Men det ska vi få ordning på!
Ska till gyn på tisdag tror jag förresten, måste kolla upp vilken tid och vilken buss jag ska ta. Lite nervös inför det. Inte bussen, men besöket. Höhö.

Ska sova hos Johnny imorgon, han ringde nu så jag pratar i telefon och bloggar samtidigt. WOHO. MULTI TASKING FTW! :D

Aja, kan inte tänka, får räcka såhär. BYE.

One week later...

Kan ju börja med att säga att allt är bra mellan mig och Johnny igen, vi bor inte ihop, men ses några gånger i veckan och jag sover där ett par nätter typ, beroende på vad vi känner för. Det känns bra. Jag saknar att ha ett eget ställe, men det funkar att bo hos föräldrarna. Behöver bara komma igång med mina rutiner igen så jag blir lite pepp och gör saker istället för att surfa/sova bort mitt liv.
Jag och pappa ska i alla fall ta tag i träningen tillsammans, som sagt, och ska börja den här veckan. Hoppas att det blir imorgon, eller ja, så fort som möjligt. Har inte tränat sedan veckan innan flytten vilket är fem veckor sedan eller något. Inte okej. Har ju visserligen gått ner i vikt, men det har varit muskelmassa, kanske lite fett, men mest muskler, för jag har ont i kroppen igen och är orkeslös så... Ja. Det är ingen bra viktnedgång. Efter de där fem helvetesdagarna av ångest och ingen livslust har jag vant mig vid små portioner igen, så mitt intag av föda har minskat rätt rejält. Graden av nyttighet på det som intas kan däremot diskuteras. Ska verkligen försöka hålla mig till fredagar, men det är svårt.

I fredags var det min farbrors begravning. Vad kan man säga, det var sorgligt såklart. Men mina kusiner och deras mor hade verkligen planerat den helt perfekt, det var väldigt vackert. Fina låtar, Redemption Song av Bob Marley och The River av Springsteen bl.a., mycket kärlek, och både min far och min kusin Emelie höll vackra tal. Det känns fortfarande inte verkligt, men jag har aldrig tyckt att det har känts verkligt när någon gått bort... Det var fint att träffa släkt, även om det självfallet gärna hade fått vara under andra omständigheter. Men det var en fin begravning, värdig liksom. Kommer alltid vara tomt utan honom, min busiga farbror. Vila i frid, Tony, och hälsa resten däruppe. Alltid älskade och saknade.

På tal om släkt så är resan till England bokad nu också. Ser fram emot det, väldigt mycket. Inser bara mer och mer hur mycket jag tycker om mina släktingar och att jag vill få ut så mycket som möjligt av den tid jag har med dem. Det är väl nackdelen med att ha en så pass utspridd släkt... man ses inte ofta alls. Men å andra sidan träffar jag inte den svenska sidan av släkten ofta heller. Dåligt. Vill egentligen dra ihop alla släktingar jag har och bara umgås 24/7 i en månad eller något. Lära känna alla ordentligt.

Jag var hos psykologen i onsdags också, ska få en samtalsterapeut med inriktning på DBT om möjligt och en basutredning för bipolär sjukdom. Så den bollen är i rullning, äntligen. Nu är det bara att vänta en vecka ungefär på gyn.tiden och sen får vi se om det går att reda ut den härvan också.

Jag sover konstigt nu för tiden. Antingen riktigt dåligt eller så djupt att jag är groggy halva dagen efter... Förhoppningsvis fixar det sig i samband med att jag börjar träna igen. Sömnproblem är bara irriterande.

Well, jag ska gå på toa och sen försöka finna ro bakom ögonlocken.

Hoppas ni får en fin start på veckan! C ya!

Insert headline here

Så, föregående natt pratades det en hel del. Både via Facebookchatten och i telefon... Tror det är en av de värsta bergochdalbanorna jag varit med om när det kommer till känslor, men huvudsaken är vad vi kom fram till. Vi har bestämt oss för att ge oss en ny chans, fokusera på det som inte har fungerat och göra allt för att det som behöver ändras ändras. Vi ska inte gå tillbaka till att umgås 24/7 då vi båda är människor som behöver eller i alla fall mår bra av egentid emellanåt. Så vi ska börja ses ett par gånger i veckan, hitta på saker, laga mat tillsammans, kolla på film, typ dejta. Sover över där någon gång ibland, men vi har våra enskilda liv liksom. Det känns bra, och som rätt väg att gå.
När ångesten släppte kom tårarna, och efter det har jag både varit trött och hungrig. Så jag har sovit ordentligt (la mig för tidigt nu bara, därför jag är vaken såhär dags) och åt riktig mat igår. Har bestämt mig för att träna imorgon, och nästa vecka ska jag och pappa kolla in gymmet i Gamleby och kämpa tillsammans.

Är klarvaken då jag somnade vid typ 21 igår kväll, så jag ska kolla på True Blood och se om sömnen hittar mig igen, annars får jag försöka hålla mig vaken till ikväll.

Jag mår i alla fall mycket bättre nu, har fått tillbaka min pojkvän och är beredd att faktiskt leva livet nu, inte bara sitta och se på när det passerar.

Puss.

You let me in, then shut me out, you have to learn to love again

Lustigt hur avsaknaden av ljud tillåter ångesten att invadera... Har haft saker igång i princip dygnet runt, och varje gång allt är tyst mår jag skit. Måste dra igång något, bakgrundsljud, distraktioner.
Sådär, Spotify is up and running och Sade får agera sällskap. Dels nostalgi, dels något som varit igång under många ångestfyllda nätter.

Så... Hur ser mitt liv ut nu för tiden?
Well, jag har fått flytta till föräldrarna igen, inte alla saker, the basics dock. Mitt förhållande har pausats vilket är väldigt jobbigt för min del, verkar inte vara lika jobbigt för den andra parten alls. Men sen var det i grund och botten hans... idé? Önskan? Vilja? Kalla det vad man vill, men det är så det är.
Tanken är att vi ska jobba på oss själva, börja om på nytt på en förhoppningsvis stabilare grund. Vi kan båda erkänna att det gick lite fort fram, och det har på senare tid framkommit att det gjorde det på oklara grunder. Vi har båda våra issues, enda skillnaden är väl att jag egentligen inte hade några problem med att ha min skit, hans skit och vår skit runt oss på samma gång. Innerst inne skriker min själ hysteriskt, för jag känner mig helt förlorad och döende på grund av det här. Men jag respekterar att han inte orkar just nu och försöker orka på egen hand.
Har svårt att äta, svårt att komma till ro för att sova... Som sagt krävs det bakgrundsljud hela tiden. Har jag inte musik på är det någon serie som upptar mina vakna timmar. Somnar till något välbekant. Bill Bailey eller Shrek eller Hercules, typ. Trygghet som funnits med på samma sätt som Sade har. I jobbiga tider kan jag inte vara ensam med mig själv, mina tankar, det gör för ont liksom.

På onsdag ska jag träffa en psykolog, på öppenvården i Västervik, vet inte riktigt var jag ska börja där, finns ett smörgåsbord av fucked up-ness att välja på.

Ska till gyn den 21:a också, kolla upp (igen) varför min kropp inte fungerar som den bör. Se om det trots allt finns en liten trevlig hormonstörning som sätter käppar i alla hjul jag försöker med när det kommer till... well, vikten bl.a.
Har dock gått ned något kilo, låg under 120 igår, vilket kom som en överraskning. Men det är väl muskelvävnad som gått och dött i samband med att jag inte tränat sedan vi flyttade... Och det faktum att jag knappt äter längre. Ångest hindrar hunger, tydligen.

På fredag är det begravning. Det är åt helvete att det ens händer. Att det behövs. Beställde en klänning att ha då, hoppas verkligen den kommer fram i tid, helst på måndag. Usch, det är så hemskt. Så otroligt sorgligt, ofattbart. Det är en självklar del av släkten som bara är borta. Gör så ont i mig när jag tänker på mina kusiner, att de förlorat sin far. Jag skulle inte klara av att gå igenom det, och är oerhört tacksam att det inte hänt. På tal om pappa var han och kollade upp hjärtat i veckan, vilket är way overdue. Men han har fått mediciner och en remiss till Kalmar, vilket känns både bra och dåligt. Man vill ju att ens föräldrar ska vara friska, men samtidigt är jag glad att det är kollat nu. Innan det händer något som inte får hända.

På tal om något helt annat har jag åter insett att mina vänner är bäst, de finns där när jag behöver dem, tröstar, styrker... Är mycket tacksam över att jag har dem i mitt liv. Drar mig tillbaka ur mörkret när jag glömmer bort att jag har något värde överhuvudtaget typ.

I sommar ska vi till England, minns inte ens när pappa var med dit senast... Förmodligen morfars begravning vilket var när jag var 13... 10 år sedan. Stört. Hur som helst fyller min morbror 60 och det ska firas rejält. I princip hela släkten dyker upp. Eller ja, mammas syskon + respektive i alla fall. Någon kusin också, ska bli kul. Syrran kommer till England också, men åker innan festen tyvärr, ska dock bli fint att se henne igen för det var ett bra tag sen också. Mormors begravning, vilket är... 3 år sedan? Damn. Tiden bara går.

I övrigt vet jag inte vad sommaren innehåller, det var tal om Emmaboda, men jag vet inte riktigt nu då saker är som de är.

Jag och pappa ska börja träna igen, han behöver gå ner 20 kg enligt läkare, och jag vill ner 30. Egentligen mer, men jag vet inte om jag skulle klara av att hålla en lägre vikt. Egentligen är jag nog rätt nöjd så länge det är en tvåsiffrig vikt igen. Men, jag vet som sagt inte om min viktuppgång kan ha med hormoner att göra, i så fall får jag ta en annan approach. Bygga mer muskler, inte fokusera på bara kondition. Och äta ordentligt, för banta funkar inte. Jag gick ner i vikt när jag kapade alla kolhydrater och gick på p-piller... Får se helt enkelt. Har hört att människor med PCOS (vilket jag misstänker att jag har då ultraljudsbilden de tog i Lkpg visade att mina äggstockar såg ut som vindruvsklasar, och andra symtom stämmer in också) har lättare att få en Gastric bypass (eller sleeve) beviljad. Vill fortfarande inte lägga mig under kniven, men det börjar bli väldigt tröttsamt att misslyckas hela tiden på egen hand. Haha, vill misslyckas med någon annans hjälp istället.
Skämt åsido, jag kan inte gå runt och väga såhär mycket, min kropp gör ont på grund av det och mitt psykiska mående tar stryk av det också.

Tror nog jag har babblat färdigt för den här gången. Ska välja nattens film att somna till och se om jag kan sluta vara vaken ett tag. Stålsätter mig för att orka en ny dag av smärta och ångest. Rätt dumt, en del saker man står ut med för de man älskar... Yeah.

Anyhow. Ska avsluta nu.
Hasta luego.

Wait, what?

Såå... jag har haft en låt på min dator sedan... well, 07-08 typ? Alcohaulin' Ass heter den. Av ett band som heter Hellyeah. väldigt white trash, men musiken är skön. Låter som dammiga heta vägar ute på vischan liksom.

Anyhow.

Sedan 06/07 har jag lyssnat på Mudvayne, ett av de första metalbanden jag föll för...

And... Well.

Tydligen är det i princip samma uppsättning människor.

Mudvayne (eller åtminstone två av dem) blev Hellyeah.
Ett av de råaste banden som funnits i mitt liv blev white trash-countrymusik.
What. The. Fudge.

Jag är... chockad. Och besviken.

Vet inte om jag kommer kunna uppskatta varken låten jag haft med Hellyeah eller Mudvayne på samma sätt nu.

Hatar när sånt händer.

Mudvayne vinner i alla fall när det kommer till kvalitet.

... Var bara det, blev så mindfucked att jag var tvungen att dela med mig.

Musiken får känna åt mig, för jag orkar inte.

Så länge hjärtat mitt slår
Så minns jag dig när
Du stack ett hål
I min kevlarsjäl
Och så blev du mitt sår
Och jag blöder ihjäl
Kom gör ett hål
I min kevlarsjäl

(Din dröm är min nu.)

Look in my eyes, you're killing me

Hade ärligt talat glömt bort hur ont det gör när man är trasig på det här viset.
Hur varje andetag är jobbigare än det föregående.
Hur tung man blir av ångestklumpen i magen.
Att det gör ont när hjärtat slår.
Att varje ögonblick verkligheten gör sig påmind är som en knytnäve i ansiktet.

Och just i detta nu, spelar det ingen som helst roll ifall det blir bra igen, för det enda som existerar i min värld är att vi inte är vi längre. Att jag inte är bra nog. Att vi gjorde fel och måste börja om. Och i och med det, ta slut först.

Jag har känt mig döende sedan jag satte mig i bilen och åkte till tonårsrummet av ångest, sedan jag lämnade det vi var och hade.

Men värst av allt är nog ändå att det inte verkar röra dig i ryggen alls. Att du inte lider som jag.

En del av mig förstår det här, håller till och med med om att det är rätt väg att gå, men den delen av mig badar i stormiga vågor av ångest och smärta nu, drunknar i sorg över att ha förlorat sin andra hälft. Jag trodde att vi kunde kämpa tillsammans, trots all skit vi båda bär på, att det skulle stärka oss till slut... Men min naivitet slog visst till igen, för verkligheten är att du inte orkar. Du orkar inte vara min längre, trots viljan, för du känner inte för mig som en pojkvän "borde".

Vilket måste betyda att jag inte är bra nog.
För jag hittar ingen annan förklaring.

Jag väntar här, på att du ska väcka mig ur den här mardrömmen, bygger upp en mur omkring mig, för att fungera överhuvudtaget.

Jag måste återgå till verklighetsbortkoppling, för tårarna slutar inte annars.