... jag orkar inte.

Jag orkar inte med diskussioner mellan två personer som är lika envisa och inte backar i första taget, speciellt inte när ämnet som diskuteras är mig, och min kropp/vikt/hälsa. Jag tycker heller inte om när det sedan eskalerar och börjar handla om vem som älskar mig mest. Det är ingen fucking tävling! Det är dessutom två helt skilda relationer. Min far kommer aldrig älska mig som min pojkvän gör, och min pojkvän kommer aldrig kunna älska mig som min pappa gör. Men bådas kärlek är kärlek. Varför ska det vara så svårt att samtala utan att avbryta varandra eller höja rösten? Och VARFÖR slutar folk inte när personen det diskuteras om ber dem lägga av? Det är illa nog att man pratar om en person, om saker som rör personen, när denne sitter i samma rum. Önskar bara att båda kunde hålla käften, eller lära sig kommunicera med hyfs och respekt. Ingen har alla "rätta" svar på något, och olika åsikter om saker har all rätt i världen att existera, men kan man inte lägga fram sin utan att det ska bli diskussioner av det slaget bör man vara tyst. Speciellt när det gör att någon annan hamnar i mitten. Jag tänker inte välja sida, jag tänker fortsätta vara upprörd och sårad över att jag inte respekterades av de två män som påstår sig älska mig när jag bad dem sluta. Tack, verkligen. Och nej, jag bryr mig inte om ifall någon av parterna blir butthurt av det här.

Hammers are falling

Sitter/ligger i min säng (like that's news) med RHCPs album By the Way som sällskap, brottas med begynnande huvudvärk/migrän/vad-det-nu-är som jag fått stå med dagligen (och hela dagarna dessutom. Mer eller mindre i alla fall.) i en vecka typ? Jag har ingen koll på tid längre. Kan vara mer än en vecka eller mindre, varje dag känns som en evighet oavsett. Förmodligen en biverkning av att jag slutat med medicinen. Yes, jag har bestämt mig för att inte ta den mer. Alls. Vet inte när jag slutade exakt, bryr mig inte heller, jag vill bara vara av med skiten trots att det skrämmer mig.
Det är första gången på fyra år jag är utan den helt, jag skulle fylla 19 senaste gången jag var mig själv; utan tillsatser. Jag tror inte jag visste vem jag var då, och det har knappast ändrats nu. Jag har ingen aning om hur jag fungerar, vad jag är kapabel till eller hur jag mår egentligen. Jag känner mig ensam och övergiven av all slags trygghet. För fyra år sen vände jag mig till självskadandet i hopp om tröst, sen tog medicinen över den platsen... Nu är jag här, 23 år och mår sämre än någonsin förut, skillnaden är bara att jag inte har några som helst hjälpmedel. Jag står här utan rakblad och utan medicin. "Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö", typ.

Jag har ingen lust med något längre, har hittat tillbaka till musiken men gör mig själv besviken samtidigt, kritiserar bara hur jag låter och känner att jag inte kan göra låtarna rättvisa. Så det kommer gå käpprätt åt helvete också.

Brottas med tvivel och att vara otillräcklig.

Måste vara otroligt givande att läsa min blogg känner jag... säkert mycket roande att läsa om hur jag inte vill längre, att jag i princip givit upp, att jag inte duschar eller äter mer än en gång om dagen, att jag sakta men säkert tynar bort i depressionen. Kanske bör övergå till att skriva i min privata blogg istället, jag behöver ju inte tynga ner människor såhär i juletid och stress. Yeah, jag låter den här bloggen vara nu. Har alltid stängt ute människor ändå, won't really make a difference.

C ya.

Politik, trots att jag egentligen inte orkar

Jag tänker inte länka till inlägg eller artiklar eller listor fyllda av anledningar... Jag vädjar till sunt förnuft och hoppas mot förmodan att det fortfarande existerar sådant i Sverige. I'm done, och jag tvivlar på att ni någonsin kommer få se mig skriva om politik i min blogg igen, men det här med att SD kan bli största partiet känns verkligen så surrealistiskt att jag inte kunde låta bli nu.

Jag är så innerligt trött på människor som röstar på SD för att de är ett parti som vågar ta upp invandringspolitiken, man får absolut tycka att det finns fel med den precis som med all annan politik. MEN det SD står för om man ser bortom deras "mod" att ta upp ett ämne som många andra ser förbi är skrämmande. Inte nog med att de inte håller sina vallöften och på så sätt lurat till sig röster, men vi har gång på gång fått bevis på att de som gör upp partiet inte bara är kritiska gentemot hur invandringen fungerar idag utan är renodlade rasister. Jag kan tänka mig att människor som röstat SD är trötta på att höra om alla anledningar till varför de inte bör rösta på dem eller alla paralleller till Nazityskland, men de finns där av en anledning. Har ni inte fattat det?
Alla ni som röstar på grund av missnöje, skärp er! Gör som så många före er gjort när något känts fel och kräv förändring, men inte genom att rösta fram rasisters och nazisters röst och allt de står för, utan genom att kräva att frågan bearbetas av ALLA partier, visa ert missnöje, använd ER röst utan att låta Hitlers lakejer få makten, för visst har vi kommit längre än så? Visst är det ingen med något som helst spår av vett innanför pannbenet som VILL se ett Sverige gå i Nazitysklands fotspår? Det finns mycket som inte fungerar i dagens samhälle, men det hjälper INGEN att rösta SD. Det kan verka som den lätta vägen, det enkla svaret, men vem har någonsin fått något av värde utan att jobba för det själv? Börja i din kommun, rösta på de som gör din röst hörd, som kan påverka åt dig, men rösta inte om du inte kan ställa dig bakom allt den personen i fråga tycker. Det är dags att vakna Sverige, vakna och rädda vårt land, vårt vackra, mångkulturella, rikt nyanserade land. Inte sen. NU!

Vill bara avsluta med att säga att jag inte tror att alla SDs väljare är elaka människor, fyllda av hat... faktum är att jag känner några och de är människor precis som jag. Men valen de gör skrämmer mig, och jag hoppas och ber att de ska få sina ögon öppnade angående vad det är de röstar ja till innan det är för sent.

Kylan blev min vän...

Igår, eller egentligen i natt, sjönk jag djupare än någonsin förut. Jag vill inte gå in på detaljer såhär öppet, men känner ändå något slags behov av att berätta att det är illa nu. Jag bryter ihop flera gånger i veckan, det känns som att min kropp sakta slutar fungera och jag känner mig uppbyggd av tårar och ångest. Om det här inte är botten på hålet jag hamnat i vet jag inte om jag överlever att falla djupare. Min ork och min vilja är slut.

Smärta

"...Jag existerar mest nu, har Johnny hos mig så jag är inte ensam, men det fattas mycket av livet. Jag battlar medicin också, har slutat ta min och försöker överleva abstinensen och att inte tänka katastroftankar om all ångest som väntar runt hörnet om jag ens tänker tanken på att göra något annat än sova typ. Funderar på om jag borde ta meds igen, en sänkt dos dock, för att underlätta vardagen men känner samtidigt att jag bara skjuter upp det jag går igenom nu i så fall. Har sakta börjat inse att det här kanske är allt livet har att erbjuda, eller snarare att det här är allt jag kommer kunna hantera av livet. Och det gör att livet inte lockar alls, för det var inte såhär jag hade tänkt mig det."

Bleh.

Abstinensen (eller som FASS säger; utsättningssymtom (då man inte kan bli beroende av Sertralin och därför inte uppleva abstinens (vilket jag säger är bullshit.))) ter sig i surrande ljud inuti huvudet när jag anstränger mig, yrsel/dålig balans som kan liknas vid en rejäl fylla samt flackande blick, illamående och försämrat korttidsminne (jag tappar ofta bort mig mitt i meningar och har svårt för att fokusera). Det suger röv och jag är otroligt trött på skiten. Jag är dock i princip lika trött på medicinen, så jag vill helst inte gå på den mer, men jag vet inte vilket som är värst. Jag saknar Linköping och folket där. Saknar att vara självständig. Jag är evigt tacksam att jag åter får bo hos mina föräldrar, missförstå mig inte, men när man väl har flyttat hemifrån är det inte världens roligaste grej att flytta tillbaka. Jag är trött på att inte göra något, men är samtidigt för trött/orkeslös för att göra något. Mindre kul. Det gör mig ont att se så många bekanta må dåligt, känna maktlösheten inför livets tvära svängar liksom...

Jag plockade upp gitarren häromdagen och plinkade lite... Det gick segt, delvis för att rösten inte riktigt bär och dels för att det är lite för kallt om fingrarna här för att kunna spela utan att bli stel.
Jag experimenterar med håret och har nu någon form av white trash-blondering i ett antal nyanser som ska bli lila förr eller senare, ska ta bilder på skiten i dagssljus om jag lyckas vara vaken under de få timmar då ljuset faktiskt existerar... Har inte riktigt fattat att det är december, då jag igår kunde gå mellan husen i bara handduk och tofflor... Men det är exakt tre veckor kvar till julafton, så jag ska ta och fundera ut julklappar till folk. Önskar att jag hade oändligt med pengar, för det finns många jag vill köpa till. As always.

Koständring och träning har gått och dött och jag väger mer än någonsin, har knappt kläder som passar och försöker hela tiden ignorera alla hjärnspöken som försöker säga till mig att jag borde svälta mig själv eller göra drastiska saker för att ändra på utseendet and so on... Jag har inte ork till att vara hälsosam på det sättet. Äter inte överdrivet mycket godis och sånt, åt mycket mer förr, men jag har en tendens att lägga på mig ändå. Sucks.

Ska avsluta med att klaga på mitt knä som gav upphov till rubriken till dagens inlägg. Det gör ont. Det var bara det jag hade att säga.

Rant over. Hajdo.