#fuckrasism

Till människor som har problem med att svensken som dödade människor i Trollhättan publicerades på en gång i media medan "36-åringen" förblev anonym en längre tid:

Det har med stor sannolikhet att göra med att gärningsmannen i Trollhättan dog. Hade 36-åringen dött till följd av polisens ingripande vid Ikea-dådet hade hans namn och bild publicerats också. Namn och bild på människor som dött är inte ovanligt. Att däremot "hänga ut" någon som fortfarande är i livet samt väntar på straff är riskabelt och rent ut sagt dumt av flera olika anledningar. MEN det är otroligt fult att använda faktumet att vi vet namnet på gärningsmannen i Trollhättan som ett försök till att kasta skit på asylsökare/invandrare. Hade Ikea-dådet begåtts av en svensk, vars identitet förblivit hemlig, och det i Trollhättan av en asylsökare, som "hängts ut", hade ingen reagerat. Människor verkar inte kunna ta in att det finns idioter överallt, oavsett ursprung, och att det inkluderar Sverige! Varför göra skillnad på människor? Det är vedervärdigt beteende. Båda männen dödade andra människor, räcker det inte så? Är inte det tillräckligt hemskt? Måste det verkligen hatas mer nu? Ge er.

En tanke...

Jag brukar sällan diskutera religion, i synnerhet kristendomen (andra religioner har jag så lite kunskap om, så jag uttalar mig helst inte alls utan mer info), för att det gör mig så frustrerad. Men idag skrev jag den här kommentaren på en väns bild hon la upp på Facebook (bilden var en konversation mellan en person och dennes mor, angående att om en ska till helvetet p.g.a. homosexualitet så ska en dit om en har ett klädesplagg gjort av två olika material då båda misstycks om/förbjuds i Bibeln):

"Det gör mig så ledsen och frustrerad när andra kristna använder sig av vissa, noggrant utvalda delar av Bibeln för att rikta hat mot saker de anser vara fel. Ska de spela det kortet borde det gälla alla sådana "ni får inte..."-saker, d.v.s. saker som påverkar dem själva också. Inte bara andra. Och för att dra det ännu längre; varför inte, som kristen, fokusera på allt vi KAN göra och får ta del av genom vår tro? Använda den för att göra gott i världen istället för att använda den som pekpinne. Leva efter Guds budskap att kärleken är störst och att vi ska hjälpa våra medmänniskor, inte spy hat och vara inskränkta idiotiska varelser som är rädda för att verkligen leva!
Jag är så trött på att, om jag säger att jag är kristen, förknippas med alla dessa s.k kristna som bara gör livet surt för andra (i sekter mer eller mindre). Vi kan vara så mycket mer, så mycket bättre än så. :/ Kristendomen och många församlingar har blivit så förvrängda av den mänskliga faktorn; tappat sitt fokus på det som faktiskt spelar roll, vilket gör att skiten suger ärligt talat. Anyhow. Jag är klar nu. Rant over. ^^"

Jag lämnade församlingen jag tillhörde och allt förknippat med den för längesedan, det kändes inte rätt att vara där, jag mådde dåligt av den gemenskapen och kände mig aldrig duglig eller accepterad som jag var. Nu generaliserar jag, för det fanns (och finns) fortfarande enstaka individer som inte återspeglade det här, som jag trivdes med och räknade till vänner. Men mentaliteten och principerna som bankades in i oss allihop av de som hade ledarroller var och är så sjuka. Fel. Inte alls vad en församling eller pastorerna i den bör förmedla. Den är en sekt, och det tog längre tid för mina föräldrar att inse hur vridet allt är, men ingen av oss har längre något med den att göra.

Det enda församlingen gjort för mig är att känna skam över att förknippas med sådana människor då vi alla går under ordet "kristen", att känna olust och egentligen avsky till allt vad församlingar och kyrkor är (inte som byggnader, utan som samfund). Den förstörde, och fick mig att fly undan, min relation till den Gud jag tror på.

Det visade sig till slut inte vara annat än en falsk trygghet som till slut inte kunde dölja sin sanna natur. Och den är inte av Gud.

Därför blir jag så less när den bild av kristendomen och dess anhängare som cirkulerar i vardagen är som den är, för den är så långt ifrån allt det för mig, och många med mig. Oftast brukar jag inte orka bry mig ifall jag döms för att jag kallar mig kristen, men jag kände nu att jag ville ge en förklaring, få det sagt en gång för alla att jag tar avstånd från allt hat kristendomen sprider.

Jag är kristen.
Men utöver det är jag dessutom:
¤ Accepterande och stödjande av HBTQIA, vare sig det gäller rätten att gifta sig eller att ifrågasätta det binära, anything. Vi är alla människor av lika värde.
¤ Inte emot abort och tycker vi ska ha rätt att bestämma över våra egna liv och kroppar, oavsett om det är exempelvis sjukdom som växer i den eller ett nytt liv.
¤ Intresserad av och accepterande av andra religioner, det ockulta och andliga. Jag litar på att jag är trygg i min tro och att mitt liv är till för att levas i nyfikenhet, inte i rädsla för det okända.

Och tusen andra saker!

Jag vill helt enkelt, med mitt inlägg här, göra er medvetna om att det finns så mycket mer under den där kristna stämpeln, och att den kanske inte alls är vad du tror att den är.

Tack för mig! :)
And God bless you all. Peace.

Om att börja om att börja om.

Jag vet inte om det var någon högre makt, vad man än vill kalla den, som hörde min bön; min önskan, men tystnaden bröts och du kom tillbaka till mig, om än i en annan skepnad. Jag är tacksam över hur situationen blev till slut, även om den har varit plågsam.

Det känns som att jag, det senaste året, har fått börja om med mycket, eller börja överhuvudtaget med saker.

Att stå på egna ben, utan medicin.
Att börja på mitt första betalda jobb.
Att flytta ihop med någon.
Att flytta isär.
Att börja jobba på mig och mitt.
Att våga ta för mig.
Att hitta min plats och mitt jag.

Så många ruta ett-händelser.

Men, det känns äntligen bra. Det är inte alltid optimalt, men det behöver inte vara det heller. Jag är tillfreds med mig själv och mitt liv gällande mer än jag är missnöjd med, och så har jag nog inte känt sedan jag var barn och hade den fina ovissheten kvar.

En sak som däremot känns skrämmande är att tiden verkar gå fortare plötsligt, att jag inte riktigt hinner med det jag vill. Jag är fruktansvärt stresskänslig och behöver ganska lång återhämtningstid efteratt jag gjort något, och förra veckan var min lediga dag mellan DBT och jobb plötsligt borta, jag hade inte alls hunnit ikapp mig själv och kände mig inte kry nog att ta itu med onsdagen när den väl dök upp. Så jag ställde in. Återhämtade mig och tog nya krafttag. Men det skrämmer mig att jag orkar så lite, jag är rädd att det lilla jag faktiskt gör ändå är för mycket, för jag varken kan eller vill ge upp något av det. Hoppas att den här veckan inte blir likadan, jag är så beroende av mitt rådrum; min tid att tänka efter. Kravlöst bara få vara.

Punkt ett av tre är avklarad nu i alla fall, har ungefär en halvtimme på mig att bara sitta innan det är dags igen. Och jag önskar så innerligt att jag hade fått sova ordentligt natten till idag, istället för två timmar.

Tankar om sömntabletter dyker upp mer och mer. Men jag vill helst inte. Att dock ha nervryckningar i ena ögat i flera dagar och en begynnande vagel tyder väl på att det börjar ta ut sin rätt. Får samtala med min terapeut och läkare och se vad de säger.

Ska avsluta nu i alla fall och försöka distrahera mig från ångesten som kryper pga för lite sömn och för mycket koffein.

Jag är åtminstone vaken.

Peace.

En vecka av tystnad.

Jag undrar ibland hur det är möjligt att fungera i vardagen när varje vaken stund är ångestfylld. Och jag undrar ifall det är samma sak för dig, eller om du mår fantastiskt nu, nu när du valt bort mig.

Jag har stålsatt mig dagligen, tvingat mig själv att lämna huset, min avtrubbade gråzon av misär... och jag har bevisat för mig själv gång på gång att jag är så mycket starkare än jag trodde.

Men bara för att jag orkat fortsätta existera betyder det inte att jag inte har gått sönder. Dagligen. För det har jag. Så fort det uppstått en paus i mitt liv av distraktioner har ångesten sköljt över mig som en våg, gjort mig illamående, snurrig, vilsen.

Och ja, jag bad om distans till det hela, bad dig att inte svara. Men samtidigt har jag varenda dag velat skriva till dig. Hindrat mig själv. Läst våra senaste meddelanden om och om igen. Försökt förstå. Misslyckats. Försökt igen. Aktivt valt att inte gå på känslorna som skriker inombords.

Nu undrar jag dock... kommer tystnaden vara för evigt om jag inte är den som bryter den? Har du gått vidare och glömt oss? Eller är din hjärna, som min, kaosartat fylld av tankar?

Jag har drömt om dig. Bra drömmar. Fina drömmar.

Och blivit krossad av verkligheten när uppvaknandet infunnit sig.

Det finns så mycket jag vill säga, men jag varken vet vad jag ska säga eller vågar säga något.

För när ångesten lägger sig, om det så är för en endaste sekund, finns rädslan där.

Rädslan över att inte få något svar. Eller att få ett svar. För jag vet inte längre var jag har dig.

Men kanske är det tidens tur nu, nu när jag gjort allt jag kan. Kanske är det mitt enda val, om än ofrivilligt.

Jag önskar att du skulle sakna mig som jag saknar dig, men vill inte använda ordet "hoppas", för jag orkar inte mer smärta nu.

Jag blir påmind om dig, flertalet gånger dagligen. Små saker. Små droppar. I en redan överfull bägare. Saker som förstör ytspänningen, men jag låtsas inte om det, för om jag fastnar i översvämningen kommer jag drunkna.

Jag trycker undan allt som har med dig att göra, så gott det går, för min egen överlevnads skull.

Ser till att mina sinnen är upptagna, att min hjärna har annat att göra än att tänka på dig, att mitt hjärta inte längre får bestämma.

Men bortom all smärta, allt kaos, finns fortfarande en bestående känsla, som har funnits där sedan start. Du vet vilken det är, jag har förklarat för dig att den hos mig är bestående. Jag har bekräftat dig med den i 15 månader. Den var något av det sista jag sa till dig, i tal och skrift. Och den är lika sann nu, om än dold av mörka moln och knivhugg i magen och bröstet;
Jag älskar dig.

Du får tid; utrymme.
Jag ska ingenstans, och läser du mot förmodan det här någon dag vet du att jag väntar.

This day can just go to hell.

Har lyssnat på arg musik idag.
Spelat gitarr och gormat låtar.
Haft så mycket ångest att jag trodde jag skulle gå under.
Knappt ätit.
Kollat på Sunset Beach för att distrahera mig.
Men mest av allt har jag gått sönder.

Och allt är ditt fel.
Jag hoppas du lider, som jag.

You know what? I'm gonna get so vexed.

♫ Funtcase - So Vexed ♫

Fredag igen. Enligt min kropp är det dock fortfarande torsdag... tills jag vaknar är det torsdag.

Jobbet ställdes in så jag har gjort... well... ingenting, i princip. Gjorde carbonara. Åt det två gånger. Öh... har kollar på Sunset Beach och typ slösurfat hela dagen. Väldigt ickeproduktivt. Borde väl egentligen dragit till gymmet, men jag var långt ifrån motiverad. Ska träna imorgon i alla fall, antingen här i och med att jag har löpbandet ca 10 meter ifrån mig, eller i Gamleby, får se vad dagen har att erbjuda i övrigt. Troligtvis blir det Västervik för att handla och eventuellt gå till optikern så att jag kan få... vad heter det? Körkortstillstånd? Något. Så att jag har rätt att övningsköra i alla fall! Det är väl på tiden nu, kan man tycka...

Utöver det ska jag ge mig på att spela in en cover av Depeche Modes låt Heaven. Älskar stämmorna i den, så, it shall be done. Måste bara svänga förbi lägenheten i Gamleby för att hämta min USB-kabel... alternativt köpa en ny... Får se.

♫ Tomba - Choke On Coke ♫

Funderar på att beställa blekningsmedel och någon mysig lilarosa färg, så jag kan färga armhålorna. Eller ja, håret där. Haha! Kul grej, vill se om det fungerar, och gör det det blir det bara något extra som lyser upp i höstmörkret. Myes.

Känner på mig att jag kommer hamna i någon form av utseendekris snart, kommer på mig själv med tankar om att typ raka av mig håret och spara ut till en emofrisyr... (wtf?) eller något annat drastiskt. Brukar bli så. Egentligen borde jag ta mig tid att fixa mina dreads istället... De börjar bli en aning trassliga och det är fortfarande en del hår som inte dreadat sig. Meeeen, då behöver jag hjälp, och jag vet inte vem jag ska tvinga till det. Får googla lite, se vad man behöver göra med skiten, har jag tur kan jag ge mamma en crash-course och få henne att återigen bli min frisör.

Längtar efter att skaffa mig inspelningsequipment så att jag kan hålla på med musiken for real igen. Borde lära mig något bra program så jag kan programmera trummor och så också... Akustisk gitarr och skrålande blir enformigt till slut.

♫ Red Hot Chili Peppers - My Friends ♫

Längtar dessutom efter nytt från RHCP. Och spelningar. Har funderingar på att göra min högra arm en RHCP-sleeve för övrigt. Har redan logon där. Skulle kunna skaffa porträtt, citat från låtarna, art work från albumomslagen... Men det krävs pengar till sådant. Var i alla fall en tanke som slog mig tidigare idag. Haha, som sagt, drastiska grejer.

Jag vet egentligen inte varför jag fortfarande är vaken, har bara blivit så. Rastlöshet typ. Ska i alla fall försöka sova, onödigt att vända på dygnet när jag fått till det hyfsat nu.

Yeah, finns egentligen mycket mer att säga, men jag är rädd för att känna efter just nu. Tror inte något gott kommer ur det, inte nu, så jag distanserar mig så länge.

Good night.