In one corner we have GO! and in the other we have STAY! ... let's get ready to rumble!
Åker jag har jag världens chans.
Ett riktigt jobb som betalar bra, en chans att skapa ett nätverk av kontakter till framtiden.
Att äntligen kunna säga att jag ville något, gjorde det och lyckades.
Men samtidigt slits mitt hjärta itu.
Stället jag är på nu, och älskar, får säga hejdå på riktigt den här gången.
Jag har inte längre tryggheten av "hemma"
Åker jag inte missar jag chansen till något jag velat och vill.
Finns inget som säger att det inte går att göra det senare... Men den här chansen skulle betyda så mycket.
Jag får leva med känslan av att jag ännu en gång fegat ur och låtit bli.
Däremot behöver inte mitt hjärta värka.
Jag skulle kunna vara kvar på stället jag är på nu, där jag verkligen trivs, och en dag kanske det leder till jobb.
Jag har min trygghet.
Jag vet inte vad jag vill längre.
Om jag fick ta med mig... vissa personer. Eller. EN viss person t.o.m...
Det är det som väger mest i stanna-alternativet.
Jag klarar inte av att förlora det igen.
Och det skulle vara tortyr att vara så långt bort.
Det är tortyr redan nu.
Jag kan inte bestämma mig.
För jag vill. Men samtidigt inte.
Det finns så mycket positivt med det, enligt hjärnan.
Men eftersom jag är som jag är... så har hjärtat mer att säga till om.
Dock kanske jag borde se det såhär:
Är det menat, så kommer det funka.
Men jag hatar klichéer.
Det är inte för alltid... 6-8 månader kanske?
Det är ändå lång tid.
Speciellt om all den tiden går och det inte blir annat än elektronisk kontakt.
Är det min tur att begära att någon väntar?
Har jag väntat tillräckligt?
Är det nu jag ska göra något för mig själv, och enbart mig?
... Är det så resten av ens liv faller på plats?
Jag vill chansa, ta klivet ut och breda ut mina vingar.
Jag är bara rädd att boet jag lämnar bakom mig kommer vittra sönder.
Trots löften om att det aldrig blir så igen... Jag har så svårt för att lita på sånt.
Men innerst inne vet jag nog ändå att om jag inte väljer lyckan i mig själv, så kommer jag aldrig kunna ha lyckan delad med någon annan.
Jag vet vad som måste göras.
Men det gör ont.
Och jag är rädd.
Monday 29 August 2011
the torture of time passing slowly
Jag vet inte riktigt vad som pågår i mitt huvud just nu.
Jag har världens chans att göra något jag velat göra länge, en möjlighet att ta bort vissa stämplar från mig själv.
Men ändå tvivlar jag? Och frågar någon varför vill jag inte ens svara på det... inte ens när det är jag som undrar.
Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det hela handlar om något jag är livrädd att förlora, igen.
Och det avståndet den här möjligheten skapar blir skrämmande då.
Och att jag inte ens kan berätta om det eller diskutera det förrän imorn gör allt mycket jobbigare.
Jag vill inte sova, känner ingen trötthet.
Jag vill bara att det ska bli imorgon eftermiddag.
Men får smått panik pga att det kommer bli det också.
Tänk om allt sabbas nu?
Om det som börjat byggas upp rivs ner igen?
Jag har fått hindra mig själv flera gånger från att inte vänta.
Varför ska saker som gör mig glad och som är bra för mig dyka upp samtidigt, krocka, och kanske göra varandra omöjliga?
Klockan är snart 1 på natten... Jag borde sova, för jag ska upp vid 7.
Till skolan. Prata. Be om rekommendationsbrev.
Kastas tillbaks in i det strukturerade livet.
Allt gör mig nervös just nu, önskar att jag hade haft någon lugnande... whatever.
En Atarax t.o.m.
Min sömn är fortfarande inte som den ska vara, och jag ringde Irina för länge sen, fick aldrig något svar tillbaks.
Vill bara kunna känna mig utvilad, tror att det hjälper mycket också. En extra boost liksom, förutom medicinen jag tar.
Fint.
Ska tassa ner i köket, se om det finns något som kan lägga på ännu fler gram på de löjliga kilona jag redan bär på.
Självdisciplin, vad är det?
Jag orkar inte.
När strömbrytaren till hjärnan upptäcks, let me know?
Skulle gärna stänga ner ett tag... Inte hela, för då slutar man väl fungera.
Men liksom. Den oroliga tankeverksamheten iaf.
Oh well... Hejdå bloggen.
And btw...
Nobody Weird Like Me <3
Jag har världens chans att göra något jag velat göra länge, en möjlighet att ta bort vissa stämplar från mig själv.
Men ändå tvivlar jag? Och frågar någon varför vill jag inte ens svara på det... inte ens när det är jag som undrar.
Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det hela handlar om något jag är livrädd att förlora, igen.
Och det avståndet den här möjligheten skapar blir skrämmande då.
Och att jag inte ens kan berätta om det eller diskutera det förrän imorn gör allt mycket jobbigare.
Jag vill inte sova, känner ingen trötthet.
Jag vill bara att det ska bli imorgon eftermiddag.
Men får smått panik pga att det kommer bli det också.
Tänk om allt sabbas nu?
Om det som börjat byggas upp rivs ner igen?
Jag har fått hindra mig själv flera gånger från att inte vänta.
Varför ska saker som gör mig glad och som är bra för mig dyka upp samtidigt, krocka, och kanske göra varandra omöjliga?
Klockan är snart 1 på natten... Jag borde sova, för jag ska upp vid 7.
Till skolan. Prata. Be om rekommendationsbrev.
Kastas tillbaks in i det strukturerade livet.
Allt gör mig nervös just nu, önskar att jag hade haft någon lugnande... whatever.
En Atarax t.o.m.
Min sömn är fortfarande inte som den ska vara, och jag ringde Irina för länge sen, fick aldrig något svar tillbaks.
Vill bara kunna känna mig utvilad, tror att det hjälper mycket också. En extra boost liksom, förutom medicinen jag tar.
Fint.
Ska tassa ner i köket, se om det finns något som kan lägga på ännu fler gram på de löjliga kilona jag redan bär på.
Självdisciplin, vad är det?
Jag orkar inte.
När strömbrytaren till hjärnan upptäcks, let me know?
Skulle gärna stänga ner ett tag... Inte hela, för då slutar man väl fungera.
Men liksom. Den oroliga tankeverksamheten iaf.
Oh well... Hejdå bloggen.
And btw...
Nobody Weird Like Me <3
Sunday 28 August 2011
Tell 'em a hookah smoking caterpillar has given you the call...
And I'm back home.
Känns lite weird, dock väldigt skönt att få sova i sin egen säng... men, ja. Jag hade vant mig vid lägenheten och kände mig rätt hemma där. Haha, jag har lätt för att flytta in som sagt ^^
Idag skulle jag och Ronny firat ett år ihop, istället har vi inte pratat (jag har försökt dock så ah) med varandra sen förra torsdagen... that's weird too.
Sylvia kom förbi med tältet och sådär förut... berättade att han förmodligen ska flytta ner dit. Där ser man, typ?
Anyhow, not really any of my business. Känns bara lustigt att inte veta nåt längre.
Inte för att jag är kvar särskilt länge till (förmodligen) men ändå.
Går inte in på det just nu, för jag vill inte skriva massa om det om det inte blir av.
Säger som så att en hel del kommer ändras ganska snart om det här blir av.
Vilket ställer till det på andra håll... Men jag hoppas att det inte förstör något.
Ska träffa min psykolog på tisdag, samma dag som RHCPs nya album släpps... och de sänder en livespelning via satellit till biografer runt om i världen. Självklart ingen i min närhet, which sucks. Får hoppa på en buss till Stockholm om jag ska kunna se det :(
Jag har mail att skicka, tankar att reda ut och det vardagliga kaoset i huvudet att stå ut med...
Min spindel lever fortfarande så jag får försöka hitta något litet kryp att mata den med.
Men nu ska jag ta min medicin och kolla på något skojigt för att lugna nerverna.
Insåg nu att jag är väldigt nervös, det pirrar i magen och jag är smått illamående.
Kul.
Well, mer än så har jag inte att säga just nu...
Skriver nog mer sen.
So long!
Känns lite weird, dock väldigt skönt att få sova i sin egen säng... men, ja. Jag hade vant mig vid lägenheten och kände mig rätt hemma där. Haha, jag har lätt för att flytta in som sagt ^^
Idag skulle jag och Ronny firat ett år ihop, istället har vi inte pratat (jag har försökt dock så ah) med varandra sen förra torsdagen... that's weird too.
Sylvia kom förbi med tältet och sådär förut... berättade att han förmodligen ska flytta ner dit. Där ser man, typ?
Anyhow, not really any of my business. Känns bara lustigt att inte veta nåt längre.
Inte för att jag är kvar särskilt länge till (förmodligen) men ändå.
Går inte in på det just nu, för jag vill inte skriva massa om det om det inte blir av.
Säger som så att en hel del kommer ändras ganska snart om det här blir av.
Vilket ställer till det på andra håll... Men jag hoppas att det inte förstör något.
Ska träffa min psykolog på tisdag, samma dag som RHCPs nya album släpps... och de sänder en livespelning via satellit till biografer runt om i världen. Självklart ingen i min närhet, which sucks. Får hoppa på en buss till Stockholm om jag ska kunna se det :(
Jag har mail att skicka, tankar att reda ut och det vardagliga kaoset i huvudet att stå ut med...
Min spindel lever fortfarande så jag får försöka hitta något litet kryp att mata den med.
Men nu ska jag ta min medicin och kolla på något skojigt för att lugna nerverna.
Insåg nu att jag är väldigt nervös, det pirrar i magen och jag är smått illamående.
Kul.
Well, mer än så har jag inte att säga just nu...
Skriver nog mer sen.
So long!
Thursday 25 August 2011
Things will never be the same
Jag blev inte bortglömd igår, vi drog ut. Till... Moriska Paviljongen, tror jag det hette.
Var högljutt, dålig musik och ingen verkade särskilt pepp.
Så det blev en tidig hemgång, med mat från Stippes.
Sen satt jag och brorsan uppe till 3 och pratade om allt möjligt.
Vet inte när jag somnade.
Idag är jag seg i huvudet och känner mig nere, vet inte varför. Kanske är väderomslaget eller något.
Har inte slarvat med medicinen iaf, så det är inte nåt sånt.
Har bokat biljett hem på lördag, är framme i Vvik 21:57, så man lär vara rätt slut på söndag.
Sen ska jag in till skolan på måndagen, prata med Anders, skriva papper och sen blir det väl AF på tisdag på drop-in för att cleara allt med Ulf.
Funderar på att ta en dusch så jag piggnar till lite... Men jag vet inte om jag orkar.
Ska iaf göra mig iordning för ikväll ska vi visst förstöra världen, eller vad de nu sa igår :P
Det blir utgång igen iaf, haha.
Jag känner mig mesig, här är jag i sällskapet av 30åringar, och ändå är det jag som skulle vilja mysa i soffan med varm choklad, en påse smågodis och en bra bok :P
Meeeeen.... Jag får göra sånt när jag är gammal!
Tror jag behöver få i mig lite vätska, och något mer att äta också så jag piggnar till.
Men ja. Vet inte om jag hinner blogga mer från Malmö, men jag skriver igen när jag är hemma isf.
C yaaaa :)
Var högljutt, dålig musik och ingen verkade särskilt pepp.
Så det blev en tidig hemgång, med mat från Stippes.
Sen satt jag och brorsan uppe till 3 och pratade om allt möjligt.
Vet inte när jag somnade.
Idag är jag seg i huvudet och känner mig nere, vet inte varför. Kanske är väderomslaget eller något.
Har inte slarvat med medicinen iaf, så det är inte nåt sånt.
Har bokat biljett hem på lördag, är framme i Vvik 21:57, så man lär vara rätt slut på söndag.
Sen ska jag in till skolan på måndagen, prata med Anders, skriva papper och sen blir det väl AF på tisdag på drop-in för att cleara allt med Ulf.
Funderar på att ta en dusch så jag piggnar till lite... Men jag vet inte om jag orkar.
Ska iaf göra mig iordning för ikväll ska vi visst förstöra världen, eller vad de nu sa igår :P
Det blir utgång igen iaf, haha.
Jag känner mig mesig, här är jag i sällskapet av 30åringar, och ändå är det jag som skulle vilja mysa i soffan med varm choklad, en påse smågodis och en bra bok :P
Meeeeen.... Jag får göra sånt när jag är gammal!
Tror jag behöver få i mig lite vätska, och något mer att äta också så jag piggnar till.
Men ja. Vet inte om jag hinner blogga mer från Malmö, men jag skriver igen när jag är hemma isf.
C yaaaa :)
Wednesday 24 August 2011
The music in my ears create a typhoon in my head.
sitter i robert, tobbe o lindas lägenhet... själv.
robert o tobbe drog ut med danne på en förfest o skulle komma o hämta mig senare, återstår att se om det händer...
linda vet jag inte vart hon är :P
iaf.
skriver här i brist på annat... och lyssnar helt öppet på MIN musik för första gången sen jag kom hit xD
förutom en lyssning på en inspelning från nån radio av monarchy of roses som är en ny chili peppers låt.
vill dock inte lyssna för mycket innan nya albumet släpps... mindre än en vecka kvar nu :3 äntligen !!!
man hör jobbiga fotbollsfantaster från sir tobys som ligger i princip bredvid där vi bor :P
haha, "vi" ... jag har lätt för att flytta in xD
men ja, jag hoppas dom kommer tillbaks och hämtar upp mig D: annars får jag sitta här, iordningfixad o tråka.
har iaf internet, så jag lär glo på film eller nån serie i värsta fall ^^
sist vi drog ut fick jag hitta hem själv, vilket var lite läskigt.. men jag brukar se så otrevlig ut när jag är avslappnad eller liksom.. inte riktigt med om man säger så xD ... har tankarna på andra håll helt enkelt! att människor oftast inte ens vågar titta på mig :D fett kul.
onsdag idag... åker hem på lördag. sen... drar livet igång efter sommaren igen. ska bli kul. och skönt!
har en eventuell familj i london som vill ha mig som nanny dock, så ah. vi har mailkontakt för tillfället.
hoppas det blir nåt :)
det var bra betalt, relativt nära till mina släktingar o det var en 5årig pojke, kan ju inte vara så svårt?
kan man baka, bygga kojor o berätta sagor o pyssla så klarar man nog vilken unge som helst :D
hoppas jag iaf....
stället vi ska till öppnade för 3 min sen... jag börjar nojja.... fy på mig.
men som sagt, i vääärsta fall får jag dra på nåt kul, mysa i slappkläder o äta nåt onyttigt ^^
vad finns det mer att säga?
jag är fortfarande rätt förvirrad angående saker, inget jag vill skriva om här. har ingen koll på vilka som läser längre, så ja.
men, det ordnar sig väl också.
har bara så svårt för att lita på löften nu mer.
och det har sina orsaker.
både gamla men även nyare.
lita på människor överhuvudtaget känns svårt.
inser mer o mer att jag står ensam, o endast kan lita på mig själv.
så länge jag tar min medicin alltså, utan den är jag inte bra för mig själv heller.
kul.
alldeles nyss var det bara jag, mina tankar och beslut som gällde...
men det dyker visst alltid upp saker som ska få en att tänka om.
och även om jag lovat mig själv att lägga fokus på MIG nu så är jag fortfarande en sån som kastar bort allt om någon betydelsefull bara ber mig om det. crap.
skulle träffat min psykolog den 22a... men jag är ju i malmö, så det blir uppskjutet.
har inte träffat människan sen innan sommaren började ordentligt... o visserligen har jag klarat mig undan större kriser, men det finns ändå saker jag behöver bearbeta, påminnas om o lära mig.
oändligt arbete typ.
10 över 10 nu..... vet inte ens när dom drog.
hm.
känner inte att min blogg är vettig nånstans längre.
bara massa babbel som ingen fattar nåt av ändå.
jag öppnar inte upp lika mycket som förr.
jag är förvirrad och det är allt jag tänker säga nu, and that's that.
dessutom får människor sluta dö hela tiden, jag hatar att se dom jag känner plågas.
men vad kan man göra?
beklaga o finnas där.
it's never enough though.
....och jag är sugen på kebabrulle från No1 Falafel som ligger några meter bort.... fy.
Well. jag lever ju tydligen iaf, så jag ska sluta ordbajsa nu.
Baiiii
robert o tobbe drog ut med danne på en förfest o skulle komma o hämta mig senare, återstår att se om det händer...
linda vet jag inte vart hon är :P
iaf.
skriver här i brist på annat... och lyssnar helt öppet på MIN musik för första gången sen jag kom hit xD
förutom en lyssning på en inspelning från nån radio av monarchy of roses som är en ny chili peppers låt.
vill dock inte lyssna för mycket innan nya albumet släpps... mindre än en vecka kvar nu :3 äntligen !!!
man hör jobbiga fotbollsfantaster från sir tobys som ligger i princip bredvid där vi bor :P
haha, "vi" ... jag har lätt för att flytta in xD
men ja, jag hoppas dom kommer tillbaks och hämtar upp mig D: annars får jag sitta här, iordningfixad o tråka.
har iaf internet, så jag lär glo på film eller nån serie i värsta fall ^^
sist vi drog ut fick jag hitta hem själv, vilket var lite läskigt.. men jag brukar se så otrevlig ut när jag är avslappnad eller liksom.. inte riktigt med om man säger så xD ... har tankarna på andra håll helt enkelt! att människor oftast inte ens vågar titta på mig :D fett kul.
onsdag idag... åker hem på lördag. sen... drar livet igång efter sommaren igen. ska bli kul. och skönt!
har en eventuell familj i london som vill ha mig som nanny dock, så ah. vi har mailkontakt för tillfället.
hoppas det blir nåt :)
det var bra betalt, relativt nära till mina släktingar o det var en 5årig pojke, kan ju inte vara så svårt?
kan man baka, bygga kojor o berätta sagor o pyssla så klarar man nog vilken unge som helst :D
hoppas jag iaf....
stället vi ska till öppnade för 3 min sen... jag börjar nojja.... fy på mig.
men som sagt, i vääärsta fall får jag dra på nåt kul, mysa i slappkläder o äta nåt onyttigt ^^
vad finns det mer att säga?
jag är fortfarande rätt förvirrad angående saker, inget jag vill skriva om här. har ingen koll på vilka som läser längre, så ja.
men, det ordnar sig väl också.
har bara så svårt för att lita på löften nu mer.
och det har sina orsaker.
både gamla men även nyare.
lita på människor överhuvudtaget känns svårt.
inser mer o mer att jag står ensam, o endast kan lita på mig själv.
så länge jag tar min medicin alltså, utan den är jag inte bra för mig själv heller.
kul.
alldeles nyss var det bara jag, mina tankar och beslut som gällde...
men det dyker visst alltid upp saker som ska få en att tänka om.
och även om jag lovat mig själv att lägga fokus på MIG nu så är jag fortfarande en sån som kastar bort allt om någon betydelsefull bara ber mig om det. crap.
skulle träffat min psykolog den 22a... men jag är ju i malmö, så det blir uppskjutet.
har inte träffat människan sen innan sommaren började ordentligt... o visserligen har jag klarat mig undan större kriser, men det finns ändå saker jag behöver bearbeta, påminnas om o lära mig.
oändligt arbete typ.
10 över 10 nu..... vet inte ens när dom drog.
hm.
känner inte att min blogg är vettig nånstans längre.
bara massa babbel som ingen fattar nåt av ändå.
jag öppnar inte upp lika mycket som förr.
jag är förvirrad och det är allt jag tänker säga nu, and that's that.
dessutom får människor sluta dö hela tiden, jag hatar att se dom jag känner plågas.
men vad kan man göra?
beklaga o finnas där.
it's never enough though.
....och jag är sugen på kebabrulle från No1 Falafel som ligger några meter bort.... fy.
Well. jag lever ju tydligen iaf, så jag ska sluta ordbajsa nu.
Baiiii
Sunday 21 August 2011
Wait, what?
Precis fått reda på att en fd klasskompis pojkvän har gått bort...
Det är helt sjukt. Jag träffade dem båda inne på AF i torsdags liksom.
Det är så äckligt när sånt här händer, och man får en sån chock liksom.
Man kan förlora de som står en närmast bara sådär.
Jag kände honom inte så, hade sett varann ute o hälsat liksom, men jag tänker på alla som stod honom nära. Hans familj, vänner... hans flickvän. Kan inte ens försöka tänka mig vad de går igenom just nu.
Jag hoppas bara de vågar hitta styrkan hos varandra att ta sig igenom det här.
Jag har knappt ord att säga, det är så overkligt.
Man vet att människor dör varje dag, att döden är en naturlig del av livet, och visst... Är ens tid kommen pga sjukdom eller ålder är det inte en lika stor chock. Men det här...?
Det var samma med Alex, en ung, frisk, glad person... Och sen fanns hon inte mer.
Och nu finns inte han mer.
Det gör bara så ont i mig att veta att många av mina vänner mår riktigt dåligt nu, att de har en lång sorgperiod framför sig.
Vad kan man göra liksom?
Beklaga sorgen och ge en klapp på axeln?
Det känns så värdelöst när man vill kunna spola tillbaks tiden så det aldrig sker.
Men det går inte.
Och ingenting man kan säga kommer hjälpa, det finns egentligen inte ett skit man kan göra.
Och det är nog det jag hatar mest.
Min kärlek och mina tankar går till de som kände Robin, det finns så många ögonblick i ens liv som man aldrig ens märker... och så finns det de som borrar sig så djupt att man aldrig kan glömma dem.
Men sorgen som hör till en del kommer sakta tyna bort, för att minnas kommer betyda så mycket mer om det man minns är glädjen och alla lyckliga tillfällen man fick tillsammans.
Ta hand om varandra och er själva ordentligt, ta vara på varje ögonblick.
Och Robin, vila i frid.
All my love.
xx
Det är helt sjukt. Jag träffade dem båda inne på AF i torsdags liksom.
Det är så äckligt när sånt här händer, och man får en sån chock liksom.
Man kan förlora de som står en närmast bara sådär.
Jag kände honom inte så, hade sett varann ute o hälsat liksom, men jag tänker på alla som stod honom nära. Hans familj, vänner... hans flickvän. Kan inte ens försöka tänka mig vad de går igenom just nu.
Jag hoppas bara de vågar hitta styrkan hos varandra att ta sig igenom det här.
Jag har knappt ord att säga, det är så overkligt.
Man vet att människor dör varje dag, att döden är en naturlig del av livet, och visst... Är ens tid kommen pga sjukdom eller ålder är det inte en lika stor chock. Men det här...?
Det var samma med Alex, en ung, frisk, glad person... Och sen fanns hon inte mer.
Och nu finns inte han mer.
Det gör bara så ont i mig att veta att många av mina vänner mår riktigt dåligt nu, att de har en lång sorgperiod framför sig.
Vad kan man göra liksom?
Beklaga sorgen och ge en klapp på axeln?
Det känns så värdelöst när man vill kunna spola tillbaks tiden så det aldrig sker.
Men det går inte.
Och ingenting man kan säga kommer hjälpa, det finns egentligen inte ett skit man kan göra.
Och det är nog det jag hatar mest.
Min kärlek och mina tankar går till de som kände Robin, det finns så många ögonblick i ens liv som man aldrig ens märker... och så finns det de som borrar sig så djupt att man aldrig kan glömma dem.
Men sorgen som hör till en del kommer sakta tyna bort, för att minnas kommer betyda så mycket mer om det man minns är glädjen och alla lyckliga tillfällen man fick tillsammans.
Ta hand om varandra och er själva ordentligt, ta vara på varje ögonblick.
Och Robin, vila i frid.
All my love.
xx
Tuesday 16 August 2011
There's too much confusion...
Tror inte jag kommer förstå varför människor som egentligen raderat sig själva ur mitt liv helt plötsligt dyker upp igen, rör om i grytan och förvandlar mitt någorlunda städade och iordningplockade hjärnkontor till ett bombnedslag... ett kaosigt helvete rent ut sagt.
Det drar i de få trådar som finns kvar från mitt forna jag, försöker pressa ner mig i den mallen igen.
Och jag stretar emot som en galning för att inte bli den jag var igen.
Och när det gäller en av grejerna som dykt upp på senaste vet jag att det bara är dumt.
Det andra är egentligen ännu dummare, men är ändå något som fattats.
Trots att jag trodde jag var over and done with it.
Lustigt hur saker kan dyka upp och få det att verka som att all tid som gått inte existerat.
Jag vet inte riktigt vad som händer just nu, jag vet inte vad jag känner inför något.
Jag vet inte ens om jag vill känna något inför något.
Att jag dessutom inte tagit medicinen idag hjälper ju inte.
Nej, det är inte det att jag slarvar, jag känner bara inte behovet av den när jag bara är hemma.
Plus att när jag bara är hemma, inte gör något, så glömmer jag bort den.
Jag ska till Malmö på fredag iaf, stannar där en vecka. Hos min älskade bror. Ska bli underbart!
Ny stad, nya människor, förhoppningsvis distraherande nog så jag slipper kaoset i huvudet.
Don't get me wrong.
Jag vill inte klaga och hata allt som har med det att göra, det här plötsliga blast from the past eller vad man ska kalla det...
Jag vet bara inte hur det ska fit in among the rest.
Klaga inte på min svengelska, jag har inte ett komplett ordförråd på något av språken just nu.
DOCK.
Det finns ingenting jag kan göra åt saken riktigt, så jag får väl avvakta. Vänta.
Och vänta är jag ju bra på.
... finns människor jag kan vänta på för alltid om det är så. Speciellt en viss person, but he doesn't wanna hear it.
Så, det är nerskrivet och kanske kan hålla sig borta från hjärnan en stund nu?
Trocadero och någon chill serie så blir det bra!
C ya
Det drar i de få trådar som finns kvar från mitt forna jag, försöker pressa ner mig i den mallen igen.
Och jag stretar emot som en galning för att inte bli den jag var igen.
Och när det gäller en av grejerna som dykt upp på senaste vet jag att det bara är dumt.
Det andra är egentligen ännu dummare, men är ändå något som fattats.
Trots att jag trodde jag var over and done with it.
Lustigt hur saker kan dyka upp och få det att verka som att all tid som gått inte existerat.
Jag vet inte riktigt vad som händer just nu, jag vet inte vad jag känner inför något.
Jag vet inte ens om jag vill känna något inför något.
Att jag dessutom inte tagit medicinen idag hjälper ju inte.
Nej, det är inte det att jag slarvar, jag känner bara inte behovet av den när jag bara är hemma.
Plus att när jag bara är hemma, inte gör något, så glömmer jag bort den.
Jag ska till Malmö på fredag iaf, stannar där en vecka. Hos min älskade bror. Ska bli underbart!
Ny stad, nya människor, förhoppningsvis distraherande nog så jag slipper kaoset i huvudet.
Don't get me wrong.
Jag vill inte klaga och hata allt som har med det att göra, det här plötsliga blast from the past eller vad man ska kalla det...
Jag vet bara inte hur det ska fit in among the rest.
Klaga inte på min svengelska, jag har inte ett komplett ordförråd på något av språken just nu.
DOCK.
Det finns ingenting jag kan göra åt saken riktigt, så jag får väl avvakta. Vänta.
Och vänta är jag ju bra på.
... finns människor jag kan vänta på för alltid om det är så. Speciellt en viss person, but he doesn't wanna hear it.
Så, det är nerskrivet och kanske kan hålla sig borta från hjärnan en stund nu?
Trocadero och någon chill serie så blir det bra!
C ya
Subscribe to:
Posts (Atom)