Denna beslutsångest....

In one corner we have GO! and in the other we have STAY! ... let's get ready to rumble!

Åker jag har jag världens chans.
Ett riktigt jobb som betalar bra, en chans att skapa ett nätverk av kontakter till framtiden.
Att äntligen kunna säga att jag ville något, gjorde det och lyckades.
Men samtidigt slits mitt hjärta itu.
Stället jag är på nu, och älskar, får säga hejdå på riktigt den här gången.
Jag har inte längre tryggheten av "hemma"

Åker jag inte missar jag chansen till något jag velat och vill.
Finns inget som säger att det inte går att göra det senare... Men den här chansen skulle betyda så mycket.
Jag får leva med känslan av att jag ännu en gång fegat ur och låtit bli.
Däremot behöver inte mitt hjärta värka.
Jag skulle kunna vara kvar på stället jag är på nu, där jag verkligen trivs, och en dag kanske det leder till jobb.
Jag har min trygghet.

Jag vet inte vad jag vill längre.

Om jag fick ta med mig... vissa personer. Eller. EN viss person t.o.m...

Det är det som väger mest i stanna-alternativet.

Jag klarar inte av att förlora det igen.
Och det skulle vara tortyr att vara så långt bort.
Det är tortyr redan nu.

Jag kan inte bestämma mig.
För jag vill. Men samtidigt inte.

Det finns så mycket positivt med det, enligt hjärnan.
Men eftersom jag är som jag är... så har hjärtat mer att säga till om.

Dock kanske jag borde se det såhär:
Är det menat, så kommer det funka.

Men jag hatar klichéer.

Det är inte för alltid... 6-8 månader kanske?

Det är ändå lång tid.

Speciellt om all den tiden går och det inte blir annat än elektronisk kontakt.

Är det min tur att begära att någon väntar?
Har jag väntat tillräckligt?
Är det nu jag ska göra något för mig själv, och enbart mig?
... Är det så resten av ens liv faller på plats?

Jag vill chansa, ta klivet ut och breda ut mina vingar.
Jag är bara rädd att boet jag lämnar bakom mig kommer vittra sönder.

Trots löften om att det aldrig blir så igen... Jag har så svårt för att lita på sånt.

Men innerst inne vet jag nog ändå att om jag inte väljer lyckan i mig själv, så kommer jag aldrig kunna ha lyckan delad med någon annan.

Jag vet vad som måste göras.
Men det gör ont.
Och jag är rädd.